Dominans och Undergivenhet...

Pratade precis med min fru om det du skrev. Hennes första reaktion på ditt inlägg var som de tre första kommentarerna. Sedan när vi pratat en stund till så sa hon precis som du gör att det måste vara verkligt och att "busiga" straff som exemplet med soporna kan vara kul ibland men inte får vara huvudsaken.

Hon tycker jag är skrämmande ibland och det tror jag är viktigt för hennes behov att kunna underordna sig på det sätt vi gör. 

Som mitt namn antyder... Jag har ganska länge, typ, misstänkt att jag är UG (iaf i sovrummet) så jag alltid tyckt om att  killar är lite hårdhänta med mig. De flesta killar jag varit med har inte vågat, de få som har vågat har ändå inte kännts som tillräckligt för mig. Om jag bad dom dra mig i håret och "tvinga" mig att suga av dom så gjorde dom det lite halvhjärtat och sa sen "Förlåt att jag gjorde dig illa!" fast jag inte kännt det alls.

Nu har jag träffat en kille som har erfarenhet inom dominans och BDSM som har gått med på att "lära upp" mig. Men då jag är nästan helt ny till ämnet är jag lite nervös...  Det är inte så att jag tror att han ska göra mig illa, inte alls, bara så att nya saker har alltid gjort mig nervös. Och på nått sätt så känns det lite som att det inte verkar vara meningen att det ska hända något mellan oss, för varje gång vi har träffats ute på stan har jag fått lågt blodsocker (diabetiker) och varit tvungen att åka hem, och varje gång han har kunnat ta sig hem till mig så har något alltid kommit i vägen. En storm, jag blev sjuk, jag har mens... ja ni fattar...

Jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara varför jag är nervös, varken för er eller för honom, mer än att jag har inte haft så jätte bra erfarenheter av större killar. Han är inte den minsta människan i världen om vi säger så =) Allt jag ser när jag ser sånna killar är exakt hur dom skulle kunna göra illa mig om dom valde att göra det. Hur hans stora händer lätt skulle kunna slå sönder mitt kindben med en örfil, eller hur han skulle kunna slänga mig tvärs över rummet om han valde det, kväva mig t.o.m... Men samtidigt är jag 99% säker på att denna känsla kommer försvinna när han väl gör allt det han vill göra med mig och jag verkligen inser att han inte kommer göra mig illa. Han är inte lika säker verkar det som =/

oops... blev kanske lite långt >.<    

Ville bara uppmärksamma TS igen eftersom jag känner att mina inlägg på sista tiden inte riktigt accepterats för vad de är. I min värld så handlar det om dominans och inte vanliga förhållanden helt och hållet och nivån är nog relativ men det ska ju vara så öppet som möjligt.

Relationen med min chef har i allra högsta grad handlat om dominans och fantasier just pga att jag inte känt att den delen funkat med min man. Att han verkar ta tag i det nu är ju givetvis något jag uppskattar och som RUSI2 säger så är det ett steg på vägen att känna någon form av undergivenhet inför min man när jag svikit honom och han själv hotar med det han vet att jag tänder på. Givetvis skulle han aldrig göra något för att göra mig illa och jag litar på honom till hundra procent och är inte "orolig" på riktigt, bara lite och så vill jag ha det!
För mig känns det viktigt att det är något "verkligt" och inte bara "-Nu har du inte kastat soporna, kom ska du få ditt straff" om ni förstår vad jag menar...

Jag har full förståelse för att man reagerar så för man är ju inte insatt i situationen och känner ju varken mig, min man eller min chef och då ser man det endast utifrån och då kan det verka knäppt!

Det som är pirrigt och spännande med min chef är ju just att jag inte vet vart jag har honom heller, han drar undan mattan från mina fötter ofta, ofta... och först blir jag förbannad, sårad, förvirrad osv. Men när det sjunkit in så blir jag ändå tänd av det och tyr mig tillbaka till honom igen. Han puttar ner mig från piedestalen min man satt mig på senaste åren och jag landar alltid lika hårt! Jag gillar det för att han vågar!! Jag vill ha motstånd och bli satt på plats och har man levt flera år med att jag är sanningen självt och att mina åsikter är min mans åsikter så är det uppfriskande med någon som har kuraget att våga säga ifrån och utmana mig och tillochmed trycka ner nyllet i gyttjan lite (metaforiskt talat) Varför kan man ju undra och kanske behövs det en lobotomi

Nu verkar ju min man ha vaknat lite och vi får se vart det leder men han har det ju i sig om han bara vågar ta för sig. Han har en tuff resa framför sig om han vill bli dominant mot mig och få min respekt på det planet men man ska aldrig säga aldrig!

Som mitt namn antyder... Jag har ganska länge, typ, misstänkt att jag är UG (iaf i sovrummet) så jag alltid tyckt om att  killar är lite hårdhänta med mig. De flesta killar jag varit med har inte vågat, de få som har vågat har ändå inte kännts som tillräckligt för mig. Om jag bad dom dra mig i håret och "tvinga" mig att suga av dom så gjorde dom det lite halvhjärtat och sa sen "Förlåt att jag gjorde dig illa!" fast jag inte kännt det alls.

Nu har jag träffat en kille som har erfarenhet inom dominans och BDSM som har gått med på att "lära upp" mig. Men då jag är nästan helt ny till ämnet är jag lite nervös...  Det är inte så att jag tror att han ska göra mig illa, inte alls, bara så att nya saker har alltid gjort mig nervös. Och på nått sätt så känns det lite som att det inte verkar vara meningen att det ska hända något mellan oss, för varje gång vi har träffats ute på stan har jag fått lågt blodsocker (diabetiker) och varit tvungen att åka hem, och varje gång han har kunnat ta sig hem till mig så har något alltid kommit i vägen. En storm, jag blev sjuk, jag har mens... ja ni fattar...

Jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara varför jag är nervös, varken för er eller för honom, mer än att jag har inte haft så jätte bra erfarenheter av större killar. Han är inte den minsta människan i världen om vi säger så =) Allt jag ser när jag ser sånna killar är exakt hur dom skulle kunna göra illa mig om dom valde att göra det. Hur hans stora händer lätt skulle kunna slå sönder mitt kindben med en örfil, eller hur han skulle kunna slänga mig tvärs över rummet om han valde det, kväva mig t.o.m... Men samtidigt är jag 99% säker på att denna känsla kommer försvinna när han väl gör allt det han vill göra med mig och jag verkligen inser att han inte kommer göra mig illa. Han är inte lika säker verkar det som =/

oops... blev kanske lite långt >.<    

Jag har full förståelse för att man reagerar så för man är ju inte insatt i situationen och känner ju varken mig, min man eller min chef och då ser man det endast utifrån och då kan det verka knäppt!

Det som är pirrigt och spännande med min chef är ju just att jag inte vet vart jag har honom heller, han drar undan mattan från mina fötter ofta, ofta... och först blir jag förbannad, sårad, förvirrad osv. Men när det sjunkit in så blir jag ändå tänd av det och tyr mig tillbaka till honom igen. Han puttar ner mig från piedestalen min man satt mig på senaste åren och jag landar alltid lika hårt! Jag gillar det för att han vågar!! Jag vill ha motstånd och bli satt på plats och har man levt flera år med att jag är sanningen självt och att mina åsikter är min mans åsikter så är det uppfriskande med någon som har kuraget att våga säga ifrån och utmana mig och tillochmed trycka ner nyllet i gyttjan lite (metaforiskt talat) Varför kan man ju undra och kanske behövs det en lobotomi

Nu verkar ju min man ha vaknat lite och vi får se vart det leder men han har det ju i sig om han bara vågar ta för sig. Han har en tuff resa framför sig om han vill bli dominant mot mig och få min respekt på det planet men man ska aldrig säga aldrig!

Han är inte säker? På vad? 

Jag tycker som Dominant, att du inte verkar redo. Iallafall inte för den här mannen.

Men jag förstår också att det finns saker som komplicerar tillfällen att kunna träffas, har själv det problemet. dock inte stormar och mens... 

Jag tycker du ska vara lite rädd om dig. Din chef bryr jag mig inte om, men det du skriver att din man sagt, det reagerar jag på. För har han inte haft det i sig innan så har han det inte nu heller. Dominansen bör inte komma från negativa känslor, född ur ilska, frustration och besvikelse. En Dom bör vara stabil och ha sitt driv ändå. Alla vet hur farligt det kan bli när någon är i affekt.
Det vore en helt annan sak om ni redan hade en etablerad Dom/ug-relation och du då blev straffad och Dom var arg, men då för att ni redan har en etablerad tillit och gränser och kommunikation om det hela.
Och som du säger: att han har mycket arbete framför sig innan du kan respektera honom på det sättet. Min fråga är: har du blivit dominerad någon gång? 
Själv kan jag inte ge mig till någon jag inte respekterar på det sättet. Den respekten och tilliten måste finnas innan, inte komma efterhand.

Jag hoppas ni kan prata om det ordentligt och allt löser sig för dig. 

Själv är jag singel (han jag pratade om senast fick jag avsluta med) och har väldigt svårt att hitta en Dom jag kan lita på eller som det passar med av olika orsaker. Vilket är väldigt frustrerande då jag behöver dominansen för att må bra. För mig är det långt mer än bara sex.