Dominans och Undergivenhet...

Jag vet det också. Någonstans måste det börja och hon verkar inte vara orolig så då är inte jag det heller.

Så bra.
Faktum kvarstår att ingen dömt någon.
Jag, liksom du, gav min åsikt och har nog en lite annorlunda syn på detta. Dominans och undrgivenhet ska för mig alltid ske i ett samspel, det är det centrala. Jag vill inte bli dominerad av en man som är förbannad på mig på riktigt, på grund av ett svek. Om jag levt i ett monogamt äktenskap och min man kom på mig med otrohet, är det sista jag vill att bli smiskad blodig. Det är inte dominans i min värld, men är det så i någon annans är det helt ok.

Och orolig skrev hon ju att hon var. Om hon menade det eller inte kan jag inte avgöra.
Men som sagt, poängen är och förblir att jag inte ser någon döma någon.     

Men hon säger heller inte att det handlar om dominans. Sedan kommer inlägg som inte tycker det handlar om dominans.

Jag ser det mer som att det inte behöver finnas en massa ihoppratat samspel hela tiden för alla. En del kanske vill ha det så men en del kan vilja ha det annorlunda. Ett samspel som de flesta skulle kalla för rått och brutalt. Jag har själv behov av att agera ganska kraftfullt för mina behov. Andra ägnar sig åt bestraffningar på ett sätt jag tycker är lite mer än vad jag skulle vara komfortabel med.

Frågan är var man börjar. Mjukstartar man någonstans tillsammans eller hittar man sin grej en dag tillsammans med en intresserad partner som redan är inne på det. Oavsett vilket så är det inte vad som sker först jag tycker är intressant utan vad som sker sen. Hur man hanterar upplevelsen och går vidare.

Sedan är det inte säkert att dominansen finns. Många undergivna har ett visst mått av M och om deras män är S men inte D så kan det fungera sexuellt även utan dominansen. Dominansen är inte allt precis som undergivenhet inte alltid är nödvändig. För mig kan följsamhet räcka långt.     

Det var ett påpekande i relation till trådens ämne.

Samspel behöver inte vara ihoppratat. Ett samspel betyder inte för mig att någon säger "ok, nu ska jag ge dig 10 rapp med rotting och jag hoppas du minns stoppordet". Samspelet är underförstått och betyder för mig att vi är där, i situationen, drivna av samma vilja och behov. Iaf i grunden, sedan kan dessa utspela sig på annorlunda sätt, men båda vet varför de är där.
Det är inte utagerandet av samspelet jag ifrågasätter utan om det ens finns något där.
Samspelet handlar om att min undergivenhet drivs och svarar på hans dominans och vice versa.    

Eller om att hennes masochism drivs och svarar på hans sadism.

Jag tror vi ligger närmare varandra egentligen än vad den här inläggsväxlingen kan ge intryck av. 

Kanske det.

Som mitt namn antyder... Jag har ganska länge, typ, misstänkt att jag är UG (iaf i sovrummet) så jag alltid tyckt om att  killar är lite hårdhänta med mig. De flesta killar jag varit med har inte vågat, de få som har vågat har ändå inte kännts som tillräckligt för mig. Om jag bad dom dra mig i håret och "tvinga" mig att suga av dom så gjorde dom det lite halvhjärtat och sa sen "Förlåt att jag gjorde dig illa!" fast jag inte kännt det alls.

Nu har jag träffat en kille som har erfarenhet inom dominans och BDSM som har gått med på att "lära upp" mig. Men då jag är nästan helt ny till ämnet är jag lite nervös...  Det är inte så att jag tror att han ska göra mig illa, inte alls, bara så att nya saker har alltid gjort mig nervös. Och på nått sätt så känns det lite som att det inte verkar vara meningen att det ska hända något mellan oss, för varje gång vi har träffats ute på stan har jag fått lågt blodsocker (diabetiker) och varit tvungen att åka hem, och varje gång han har kunnat ta sig hem till mig så har något alltid kommit i vägen. En storm, jag blev sjuk, jag har mens... ja ni fattar...

Jag vet faktiskt inte hur jag ska förklara varför jag är nervös, varken för er eller för honom, mer än att jag har inte haft så jätte bra erfarenheter av större killar. Han är inte den minsta människan i världen om vi säger så =) Allt jag ser när jag ser sånna killar är exakt hur dom skulle kunna göra illa mig om dom valde att göra det. Hur hans stora händer lätt skulle kunna slå sönder mitt kindben med en örfil, eller hur han skulle kunna slänga mig tvärs över rummet om han valde det, kväva mig t.o.m... Men samtidigt är jag 99% säker på att denna känsla kommer försvinna när han väl gör allt det han vill göra med mig och jag verkligen inser att han inte kommer göra mig illa. Han är inte lika säker verkar det som =/

oops... blev kanske lite långt >.<    

Precis så, tack för den förklaringen!

Ville bara uppmärksamma TS igen eftersom jag känner att mina inlägg på sista tiden inte riktigt accepterats för vad de är. I min värld så handlar det om dominans och inte vanliga förhållanden helt och hållet och nivån är nog relativ men det ska ju vara så öppet som möjligt.

Relationen med min chef har i allra högsta grad handlat om dominans och fantasier just pga att jag inte känt att den delen funkat med min man. Att han verkar ta tag i det nu är ju givetvis något jag uppskattar och som RUSI2 säger så är det ett steg på vägen att känna någon form av undergivenhet inför min man när jag svikit honom och han själv hotar med det han vet att jag tänder på. Givetvis skulle han aldrig göra något för att göra mig illa och jag litar på honom till hundra procent och är inte "orolig" på riktigt, bara lite och så vill jag ha det!
För mig känns det viktigt att det är något "verkligt" och inte bara "-Nu har du inte kastat soporna, kom ska du få ditt straff" om ni förstår vad jag menar...

Pratade precis med min fru om det du skrev. Hennes första reaktion på ditt inlägg var som de tre första kommentarerna. Sedan när vi pratat en stund till så sa hon precis som du gör att det måste vara verkligt och att "busiga" straff som exemplet med soporna kan vara kul ibland men inte får vara huvudsaken.

Hon tycker jag är skrämmande ibland och det tror jag är viktigt för hennes behov att kunna underordna sig på det sätt vi gör.