Dominans och Undergivenhet...

Jag har lite svårt att köpa det som många här i tråden verkar tro är sant: "antingen har man det i sig eller så har man det inte". Vilket verkar betyda att antingen så lever man redan ut sin dominanta sida eller så har man ingen. 

Alla har väl varit nybörjare någon gång och i vissa fall kanske man inte lever ut den sidan förrän man är ganska gammal. Man kanske inte ens vet att man har den i sig förrän man av en slump lockats att testa.

Jag hamnade i den här världen helt av en slump. Hade aldrig ens fantiserat om det innan men en bra älskare fick mig att vilja prova och jag gillade det jag var med om. Sedan provade jag mig fram.  Kan lägga till att jag började min bana som sadisdisk domina men nu är jag inte särskilt intresserad av det utan vill bli dominerad.
Likaså min man som är på gränsen till mesig i sin framtoning och aldrig ens funderat över att dominera en kvinna. Nu är han riktigt bra på det. Lite väl bra ibland. 

Du har skrivit i den här tråden sen i maj. Din man har enligt din egen uppgift försökt men kan inte. Att han har anledningar till att vilja dominera dig på det sätt du önskar är kanske inte så konstigt med tanke på att du är otrogen med din chef pga av din mans "oförmåga"? Men om han på den här tiden fortfarande inte har klurat ut hur han ska göra men ändå vill så drar i alla fall jag slutsatsen att han inte fixar det.

Dessutom blir jag synnerligen tveksam till att du själv verkligen vet vad du letar efter, eftersom du aldrig har haft den sortens förhållande irl och enligt din egen uppgift bara känt på samma vis två gånger i hela ditt liv. Det låter snarare som att det handlar om attraktion till dessa två män. Eftersom du själv ett flertal ggr känt ett behov av att framhålla dig som framgångsrik och karriärinriktad så skulle jag om jag var du fundera på om det inte snarare handlar om ett behov av att försöka erövra dessa män genom att anpassa dig till det som de verkar vilja ha.

Det är vad JAG tror och tycker, och det här är ett öppet forum där man får lov att uttrycka åsikter, och där du själv har frågat efter synpunkter. Att svaren inte passar dig är förstås tråkigt för dig.  

Precis så ser jag det också.

Varför håller man på med rollspel? För att man inte trivs med den man är?

Vem är man?

Nej, snarare tvärtom, för att man gör det.

Jag tror det kan vara lite av båda. Det måste dock finnas ett genuint intresse.

Jag har en god vän som beskriver sig som "serving Dom". Han skulle absolut inte vara i den här världen om det inte var för sin hustru. Han fick en dålig start och kastades in lite grann i det, utan att vara riktigt förberedd, och med lite för höga krav, vilket gjorde att han först slog bakut. Men sedan upptäckte han att han har en sadistisk sida, vilket verkligen fick honom att blomma ut

Min man skulle inte heller dominera någon om det inte var för mig, men han har absolut inga krav på sig att göra det då jag redan har min Herre, och dessutom ytterligare en man som dominerar mig. Han plockar helt enkelt russinen ur kakan och gör det som han gillar, och det har gett honom nya infallsvinklar, särskilt när han diskuterat med de andra och blivit inspirerad.

Så, nej man kan bara krascha och brinna om man tjatar sig till dominans eller sysslar med känslomässig utpressning, tvingar sig att fylla en roll man inte är intresserad av eller vill ha. Men för många tar det väldigt lång tid att förstå behovet av den och komma över tröskeln där man bara tänker att man skadar sin partner. För min man har det avgörande varit att se hur jag njuter och ruset efteråt och lyckan jämfört med när jag inte blir dominerad och piskad.

Varför känner du ett behov av att understryka att detta är ett öppet forum?
Självklart får alla både ha och uttrycka sina åsikter.

Men bara för att man aldrig haft den sortens förhållande kan man mycket väl veta vad man letar efter. Annars Söker man inte efter det man behöver för att må bra så blir man lätt stående på samma fläck och utvecklas inte.

Och att i början som undergiven framhäva sina styrkor är inte det minsta märkligt, det är ett väldigt stort steg idag för många att erkänna behovet och viljan att underordna sig någon annan, när den gängse kulturen säger att du ska vara så självständig som möjligt.

Jag vet inte om någon här ägnar sig åt rollspel? Jag spelar inte när jag dominerar eller är undergiven, jag ÄR. 

En av dom största missförstånden. Det handlar inte om rollspel. Det är inget spel öht. Det är behov och det är att bejaka vem man är.Jo, men så tänker jag med. Jag menar inte att alla är medvetna om vem man är  bara sådär. Men har man försökt länge eller sagt att man är, men ändå inte kommer vidare så tror jag inte att man har det i sig. Eller så har man helt enkelt inte träffat rätt partner som kan få fram det. Det finns ju också dom som mår dåligt av det, att göra alltså. Dom vet ju att dom inte är något av det.

Sen, enligt mig, är inte just det fysiska utövandet bdsm (bondage, smisk, stryp etc etc). Det är lite krydda i sexlivet.
För mig är bdsm något annat och handlar mer om det mentala än det rent fysiska. Det fysiska är bara en produkt av det mentala, beviset på att jag gett ifrån mig makten. För mig handlar det inte om enbart sex, det är så långt mycket mer. 
Jag är inte ug för att glädja någon Dom (fast resultatet blir ju så för han), jag är ug för att jag har ett behov av att ge ifrån mig kontrollen fullt ut.