Dominans och Undergivenhet...

Inte alls.
Jag skrev ju att det är helt ok med en annan åsikt. Ditt uttalande lät dock mer som ett konstaterande av sanningen snanare än din åsikt. Men det kan jag också leva med, jag är bra på det viset
Detta är ingen klubb för inbördes beundran, du är jättevälkommen att diskutera dominans och undergivenhet med oss!  

Sannolikt är det så.
Jag kan inte leva ut hela mitt register i alla sammanhang, det skulle inte tas emot på ett för alla parter positivt sätt.

Jag kan ha fel men när du beskriver dig själv tänker jag att du antingen är en tråkig person eller att du aldrig kan anpassa dig för olika sammanhang och sällskap vilket gör att du i mina ögon skulle kunna vara en väldigt jobbigt person att umgås med, men det är som sagt bara spekulationer.

Jag spinner vidare på ditt svar! Jag försöker vara mig själv i alla sammanhang men självklart är det en bild av mig som mina arbetskamrater får, mina närmaste vänner en annan, mina föräldrar en tredje, min man och älskare en annan... alla vet inte allt om mig för det vill jag inte. Jag delar också med mig olika mycket av mig själv till olika människor.
Ser inte det som att spela roller som Nico påstår utan att ha olika rum som olika människor har tillträde till. Jag tror att de flesta fungerar på samma sätt. 

Det tycker jag är en väldig juvenil och fantasilös tolkning.

Varför det?

Själv har jag alltid upplevt det som falskt när en person säger en sak i ett sammanhang men motsatsen i ett annat, och när en person beter sig på ett visst sätt i ett sammanhang, men tvärtom i ett annat.

Om du får uppfattningen att jag verkar tråkig för det så säger det kanske mer om dig än om mig.

Det behöver ju inte vara så direkt. Som jag tidigare skrivit: vi är nog alla dominanta och undergivna i varierande grad i många olika situationer i livet. I sexuella sammanhang, eller tillsammans med rätt partner, så låter man någon av dem blomma ut helt.
Inte konstigare än att jag är väldigt mycket barnsligare när jag träffar mina äldsta tjejkompisar än när jag sitter och löneförhandlar med min chef. Gör det mig till en falsk person?

Ja, det tycker jag nog. Att man talar om olika saker beoroende på sammanhanget är självklart men att uppträda som en mogen och ansvarsfull person på jobbet och bete sig som en fnittrig och oansvarig tperson på fritiden är inget jag vill efterlikna. Jag har sett sånt runt mig och tycker det är obehagligt, falskt.

Okej, då är nog de flesta falska dagligdags. Jag kan dra urlöjliga skämt och rapa högt när jag är med min man som brukar skrika "bra jobbat älskling!" och det skulle jag aldrig någonsin göra på jobbet. Som exempel. 

Juvenilt för att det är typiskt tonårigt att vara så svart-vit i sitt tänkande. Fantasilöst för att du inte kan komma på några alternativa anledningar till att rollspel kan vara givande för människor. Fantasilöst (och juvenilt) även att i förstone hitta argument mot, tolka i negativa termer och vara fördömande. Jo, din förklaring innebär i sig ett förminskande och fördömande. Försök var lite mer nyfiken och våga utmana din trångsynthet. Du behöver verkligen inte gilla rollspel eller att i sexualiteten leva ut vissa sidor eller personlighetsdrag. Man kan hör och häpna vara nyfiken och respekterande trots att man inte känner igen sig i andras önskemål och lustar.