Dominans och Undergivenhet...

Ja, jag tror det, att det är såna som tvivlar på sin egen person som ägnar sig åt rollspel, som ju dominans/undergivenhet är.

Jag tror det är människor som söker tillfället att vaska fram andra delar av sin personlighet som inte får glänsa i vardagen.
Det stämmer i alla fall på mig.

Det är inte rollspel. Alla har viss mått av dominans eller undergivenhet, beroende på situationen, i sig. Det gäller bara att tillåta de sidorna hos sig att komma fram ordentligt så kan det hända mycket intressanta grejor... 

Rollspel innebär inte nödvändigtvis att man spelar och även om man gör det så är det en själv man spelar fast en annan del än den man är till vardags.
För mig handlar rollspel om att måla upp en situation där vi som deltar lockas till och får möjlighet att leva ut en del av vår personlighet vi till vardags kuvar.
Faktum är att skådespelare ofta upplever sitt yrke på liknande sätt.

Men om man inte kuvar någon personlighet till vardags då, utan alltid är densamme. Sådan är t.ex. jag.

Sannolikt är det därför jag inte är intresserad av slika sexuellla övningar.

Det får du ju såklart tro om du vill men för mig är det tvärtom.
Min undergivenhet är en fördjupning i vem jag är, det är en del av mig och min personlighet.
Definitonen av rollspel stämmer inte överens med upplevelsen av min undergivenhet.

Rollspel är en situation där deltagare låtsas vara något annat än vad de är. Tror få dominanta och undergivna skulle säga att så är fallet.

Du verkar ha väldigt bestämda åsikter för någon som inte känner sig varken undergiven eller dominant och därför inte riktigt kan relatera till upplevelsen och känslorna det innebär.      

Men då så!
Var det allt? 

Jag tycker det verkar jättetråkigt att ha en helt endimensionell personlighet. Hade ajg haft det så hade jag fått knulla som en kommunalanställd. Hur kul låter det?
Men jag gillar bruket av ordet slika.

Hehe, ja, så kan man kanske se det. Det är väl så bisexuella ser det f.ö., att vi som är hetero har ett tråkigare sexualliv än de.

Men jag tror inte på det riktigt.

Hur som helst så är det intressant att du säger det. Förr betraktade man ju karaktärsfasthet som en dygd. Idag kanske det är tvärtom, att avsaknad på fast personlighet är det som folk betraktar som en dygd, vad vet jag?

Blev du sur nu? Det kan väl vara trevligt med en annorlunda syn? Så tråkigt med klubbar för inbördes beundran.