God doesn´t make mistakes

Ja, klinisk deperession är överrepresenterat hos personer med DS liksom exempelvis epilepsi och demens, av rent fysiologiska orsaker som har med hjärnan att göra. Men det är inte detsamma som att personer med DS mår på ett visst sätt för att de har DS.

De har inte någon gemensam personlighetstyp eller gemensamt tankemönster på det sätt som exempelvis personer med autism i viss mån delar en gemensam tankevärld med varandra.

Personer med DS är som vilka personer med utvecklingsstörning som helst utöver de fysiska pitarna som kromosomförändringen för med sig.

Jag förstår att man kan tolka en överrepresentation för deprenssion som att personer med DS har ett jobbigt liv och därför blir deperimerade, men personer med DS är inte mer isnäjda med sin situation än människpor med motsvarande utvecklingsstöärning i allmänhet. De har bara av medfödda orsaker lättare att bli deperimerade (vilket dock är behandlingsbart med god effekt)

fyyy vad jag stavar illa på kvällskvisten, jag måste nog gå och sortera bort mig snart.

Visa och visa vet jag inte om jag kan, jag tänker inte lämna ut namn på en vän här, men jag lovar att han har DS, egen lägenhet, bil och jobb, räcker det?

Snälla du det jag reagerar på är att du skrev hjälp dygnet runt.

Jag vet flera vuxna med DS som inte har hjälp dygnet runt och de har jag skrivit om tidigare i denna tråd och det kan ju inte bara vara dessa som jag vet om som inte har dygnet runt hjälp för i så fall måste de vara något speciellt med just de områden jag vistas på.  

Självklart finns det de som har hjälp dygnet runt men inte alla som du skriver att de har.

   

          

Jag ville veta hur hon tänker här, medfött är inga problem om hjälpbehovet kommer senare (?), men om det visar sig före man föds så ska man obevekligen sorteras bort, då är man inte värd att få födas. (obs! inte min åsikt!)
Hade detta varit IRL så hade det varit enklare, det man säger blir inte lika svart/vitt, allas (de flestas iaf..) åsikter är enklare att förstå och ta när man ser varandra öga mot öga.

Jag hoppas absolut att hennes barn ska få leva ett bra liv, utan några problem,  precis som hon själv, alla är värda att få ett bra liv, men vad som är "ett bra liv" kan bara individen själv avgöra. Det kan ingen annan avgöra åt mig eller åt dig eller TS osv.

(jag är så hemsk att jag faktiskt hade kunnat tänka mig att utsätta ett framtida barn för  DS som jag definitivt ligger i riskzonen att få, då jag inte skulle gjort något FVP för att leta efter det eller annat som skulle kunna hända..) 

Kör han själv? Kul. Väntar på att min dotter, 18 år, ska ta körkort.. går väldigt trögt, dock..
(hon har ingen utv st eller annan funktionsnedsättning, en smart jänta men bilkörning hör inte till de största intressena, dock.. så det kommer ta tid, verkar det som.. speciellt som hon inte ens vill köra..)

Förstår hur du tänker, men hade själv tagit illa vid mig om det varit mitt väntade barn som ifrågasattes så som du ifrågasatte hennes, därav min kommentar.

Alla är värda ett bra liv, och visst har du rätt i att den enskilda individen är den enda som kan avgöra om h*n lever ett bra liv eller ej.

Skulle heller inte ta ngt FVP o m  jag till äventyrs skulle bli gravid igen, så du är inte ensam om att inte kunna tänka dig det. Man får de barn det är meningen att man ska få, det är vad jag tror åtminstone.

"armarna är för korta och kroppen för tjock"? Ja, armarna förmodar jag att det inte går att göra något åt, förutom att man kan böja sig åt sidan/framåt/bakåt för att nå, men tjock.. det går det definitivt att göra något åt och det hoppas jag att de som växer upp i dag lär sig hantera, att de lär sig äta rätt i förhållande till hur de rör på sig, precis som jag borde göra...

Menar du att du hjälper alla vuxna med DS på ditt boende att torka sig, att de inte klarar det själva? Måste nog fråga lite föräldrar till vuxna barn med DS hur deras barn gör, hör jag. Vet ju att de flesta inte har någon hjälp dygnet runt, så de måste ju fixa det på något sätt, men hur..? (lite mysko att intressera sig för något dylikt, jag vet! hehe) 

Ja han kör själv och lever ett liv som vem som helst mannen jag tänker på. Vi umgicks mycket i samma gäng i kyrkan när jag var yngre, och min pappa(som bor i samma stad som han) ser honom ute då och då.
Intressen är ju olika, när hon får motivation kanske hon med vill kunna köra.. innan du vet ordet av så träffar hon kanske en kille som bor en bit bort eller nåt' .

www.expressen.se/nyheter/1.2551371/olle-har-ett-jattebra-liv

Ur texten:
- Det är lika fantastiskt med Olle som det är med hans ­systrar. Visst finns det en sorg hos mig för att jag har fått ett barn med en funktions­nedsättning, men den sorgen ligger hos mig som förälder, inte hos Olle. Olle är väldigt lycklig och han har ett jättebra liv med en skola där han trivs och en familj som älskar honom.

(min understrykning, och det som borde vara det viktiga, är att b a r n e t är lycklig)