Jag ångrar mina barn

Jag och min bror bråkade tills den dagen jag flyttade ihop med min sambo :P då var jag 21 år haha..

 Allas liv är unikt och ingen annan kan helt förstå hur du har det, men jag känner igen  så mycket av det du skriver!
Jag hade inga problem innan vår andra föddes, men fick en förlossningsdepression och en storebror som blev precis som du beskriver ert stora barn. Man känner sig så maktlös, usel, ledsen, arg, dålig mamma... ja, allt negativt man kan komma på. Samtidigt som jag satt och grinade mest hela dagarna. Ringde till mannen på jobbet ibland och bara grät och bad honom komma hem. Fy, det var ingen rolig tid! Jag sökte hjälp på BVC, fick komma till kurator men tyckte tyvärr att hon fokuserade på storebrors beteende mer än på hur jag mådde, det var ju jag som mådde piss. Storebrors reaktion var ju normal, det var jag som behövde hjälp. Men men, med tiden la sig allt det jobbiga men det är faktiskt först nu, tre år senare, som jag känner mej helt återställd och det har krävts enormt mycket jobb av mej själv. Jag minns inte min yngstas bebistid med glädje och det är jag jätteledsen över, men jag försöker att inte skuldbelägga mej själv utan försöker ta igen den tiden nu.
Vet inte vad jag vill säga, försök härda ut och hitta de små stunder av lugn och återhämtning som du kan, försök få hjälp och stöd och du ska se att det känns lättare ju längre tiden går även om det det känns avlägset just nu!
Styrkekramar till dej!

Jag skrev om förlossningsdepression för att jag varit med om detta själv. Och det är riktigt jobbigt att befinna sig i det, jag hade varit tacksam om någon hade sagt det till mig tidigare, att det inte behöver vara normalt att ständigt gå runt och känna sig som en inställd bomb. Visst är det skitjobbigt med täta barn, men hade jag vetat vad jag egentligen hade drabbats av så hade jag kunnat glädja mig åt barnen och tyckt det varit spännande att se dom växa och lära sig, istället räknade jag timmarna tills det var dags för middagsluren för barnen, eller till läggningen. jag tyckte att deras nerskräpande var totallt meningslöst och kände att jag var helt totalt sprängfylld av adrenalin varje dag, jag längtade hela tiden efter att dom skulle bli äldre och klokare. Men efter behandling mot den typen av förlossningsdepression, så försvann " dimman" och jag kunde glädja mig åt tillvaron igen. Detta var alltså över 6 månader efter förlossningen. Jag gjorde aldrig mina barn illa, men jag var nära till utbrott ett antal gånger. Jag anklagar inte Ts för att göra fel, utan ber henne ta tag i det nu. iallafall pratamed en läkare och få en bedömning. Om hon nu bara är trött och behöver avlastning så kommer det att visa sig, men det är ju inte fel att gå till läkaren och försöka få lite feedback om det är derpression eller inte.

Men varför bär Du bebisen 10 timmar/dygn?

Skriv gärna mer hur det går med att få tidigare dagisplats. Våga ta hjälp av andra . Man måste tänka på sig själv med för att orka med allt annat. Hoppas du får hjälp och att allt löser sig för dig.

Men kära nån vilken lång tråd det blev! Jag kan ju inte riktigt svara på alla enskilda inlägg men jag ska sammanfatta litegrann, och uppdatera i TS...

Jag älskar mina barn till månen och tillbaka! Jag skulle göra precis vad som helst för dom, och självklart ångrar jag dom INTE! 
Jag har fått en tid hos en psykolog via BVC. Ang dagisplats tar jag det därifrån, efter vad psykologen säger.

Ska försöka ta mig i kragen och gå till läkare för medicinering. 
Försöker prata med min man men jag når inte fram överhuvudtaget.... Han blir bara arg och provocerad när jag säger att jag är trött.

Idag ska vi åka till min mamma, och spendera dagen där. Sedan åker jag och lillan hem och sonen stannar över natten. Skönt att få lngta lite efter honom!             

Vad skönt att ni ska vara iväg och sonen sova borta. Det behöver du. Ni kanske skulle göra så oftare om ni har möjlighet.

ts, det låter som att din 2åring är rejält understimulerad!

min 2åring (snart 2½år) är likadan och är på sin snart 1½åriga lillebror precis så som du beskriver att din är på sitt lillasyskon..

tyvärr är det ganska normalt betéende, och jag förstår att du blir helt slut i knopp&kropp!

nu går båda mina på fsk, då jag har börjat plugga (äntligen känns det som....)
min 1a gick på fsk från 16mån ålder, då var min minsting 4mån. han gick 15h/v-3dgr/v då.

jag har ingen universallösning, det är strongt av dig att söka psykolog hjälp (det skulle jag också ha gjort förra hösten, mådde skit! det är jättetufft med så pass små barn om man samtidigt inte mår helt 100)...

jag tycker absolut att du ska söka dagisplats till din 2åring, då får du avlastning samtidigt som han får rejäl stimulans! :)

hoppas du mår bättre snart, och att hela situationen reder upp sig!
kraam