PetraK skrev 2011-10-04 05:02:02 följande:
Hoppet86: Det tog sig på femte försöket för mej. Det är lustigt, för förut har jag alltid trott att man skulle bli helt förstörd (positivt alltså) när man fick det där pluset, men efter några månaders försök så var varken jag eller mannen helt förstörda när pluset kom. JÄTTEglada, men vi var lugna, och kramades massor. Men jag trodde vi skulle hoppa omkring och tjoa om ni förstår vad jag menar ;). Hur reagerade ni?
Jag börjar också fundera på om det inte vore mysigt att få veta könet, dels av den anledningen du säger lillalyckan, och sen för att vi har två barnrum i nya huset, ett rosa och ett blått (folk får tycka vad dom vill om det, jag fick aldrig vara typiskt tjejig när jag var liten :P) och det vore ju skönt att kunna börja inreda "rätt" rum... Samtidigt vill jag verkligen ha överraskningen. Min man vill absolut INTE kolla kön! Sååå det kommer nog få bli en överraskning ändå :P.
Vi blev helt förstörda av lycka. Jag bröt ihop inne på toagolvet, skrattade hysteriskt och grät och vartannat.. Ringde maken som var ute och jagade, han trodde att någon dött eftersom jag var så hysterisk, när han fattade vad som hänt blev han fruktansvärt lycklig. Vi hade gett upp hoppet, efter alla dessa försök. Dessutom har jag tvingats äta hormontabletter i 11 månader för att överhuvudtaget bara få mensen. Så nu var första månaden utan tabletterna, och sen var det dags för utredning nästa månad. Så vi var så inställda på att det skulle bli utredning nu i oktober, att vi inte räknade med något positivt resultat. Så det blev väldigt chockartat för oss!
Gjorde ett nytt test igårkväll, och det var fortfarande positivt men mycket svagare. Eftersom jag vakande natten mellan söndag och måndag med en väldig magknip i tjejmagen så är jag givetvis orolig nu att lyckan ska tas ifrån oss.. Ska testa imorn igen, på morgonurinen. Är det ett starkt plus då så ska jag sluta oroa mig, och njuta av att det faktiskt är vår tur nu!