Juni-barn

Sägs ju att livmodern töjer sig snabbare som omföderska.. Men jag vet inte, vet bara att min systers mage växte fortare andra gången...

Dancia: känner ingen kant. Men det gjorde jag inte med första heller. Inte ens när BM skulle visa så jag kunde känna. Är helt enkelt dålig på att hitta! :) Men däremot sa min BM att livmodern töjer sig snabbare andra gången. Den är som en ballong, när den varit uppblåst en gång blir det lättare dom andra gångerna...

Mina kollegor fick veta redan i v.7, dels står vi nära varandra och dels mådde jag så fruktansvärt illa att jag kräktes och mådde illa på jobbet. Men chefen vet inget och jag tänker inget säga förrän det verkligen syns på mig.

Eftersom jag är ganska stor i mig själv så syns inget alls på mig. Dock känner jag att byxorna spänner i midjan och det är jobbigt. Hemma går jag med leggings över magen eller en klänning, på jobbet är det svårare men jenasen funkar än ett tag....

Det finns inte mycket hopp tyvärr...hon fick första barnet efter 4 års kämpande och 3 ivf. Nu har de försökt med fler ivf men det vill sig inte...bara 2 ivf var gratis (och bara med första barnet) så du kan tänka dig hur mycket pengar de lagt på detta...de har inte råd med fler syskonförsök nu...så jag förstår mycket väl varför hon känner som hon gör när lillsyrran blir gravid så lätt...

Men de får trösta sig med att se i alla fall har ett barn och inte är ofrivilligt barnlösa. Min svåger och hans fru har åtta missfall bakom sig. Nu är de 40+ och barnlösa. Fantastiska människor, det är så orättvist.

Zenoble: Nej det blir första titten, det är därför jag är så nervös! Tänk om jag bara har inbillat mig allting! Eller tänk om jag inte inbillat mig och vi ska bli föräldrar! haha oavsett så är det läge att bli nervös!

just såna kommentarer som min syster och väldigt många andra som kämpar hårt för syskon skulle flyga i taket över och bli skitledsna...går inte att jämföra sorg med sorg...finns ALLTID de som har det värre än andra....hon  har det jävligt just nu och mår förbannat dåligt och det hjälper inte att höra att det finns de som har det värre så skulle jag säga det du just skrev så skulle vår relation vara helt förstörd...det finns de som har det betydligt värre än din svåger och hans fru men det skulle väl inte få dom att må bättre i sin sorg av att höra talas om andra som t.ex haft två barn som dött vid förlossningen, flera missfall och sedan utomkvedes så numera steril? Nej det hjälper inte alls...

Man kan bara inte jämföra olika personers sorger och problem. Mår man dåligt så mår man dåligt. Hela den livsplan som man lagt framför sig och planerat i många år och drömt om är förstörd. Då hjälper det inte att tänka "Men jag fick iaf ett barn". Sorgen finns ändå kvar över att livet inte blev som man önskat sig, att ens barn ska berövas lyckan av syskon, att aldrig få den dotter man alltid drömt om o.s.v
Det är en helt annan sorg än den hon hade innan hon fick första barnet, så kan som sagt inte jämföras och man bör aldrig jämföra någons sorg med någon annans.

Hoppas du förstår vad jag menar med detta....jag har många vänner som är helt barnlösa och de som kämpar hårt för syskon och just din kommentar diskutteras frekvent då det är en vanlig kommentar av folk som inte förstår...
jag sörjer just nu att detta blir mitt sista barn för sen måste jag opereras. Jag vet att jag ska vara lycklig över de tre barn livet gett mig (snart, om allt nu går som det ska med denna) men jag kommer från en jättestor familj och har alltid drömt om 5-6 barn så detta är inte alls som jag tänkt mig och jag sörjer det jättemycket. Jag vet att det finns de som har det värre, de finns i min närmaste krets så jag påminns ständigt om det. Men sorgen finns likväl där ändå.

Jag tror att oavsett om man önskar sig noll eller tio barn så är det värsta om man inte kan bestämma själv hur många man får. Utan man måste leva med att kroppen bestämmer åt en... Känslan av vanmakt, att inte själv få styra. Lägg sedan till en eller flera besvikelser i form av mf, utomkbeds eller misslyckade ivf. Det kan ta knäcken på vem som helst...

Jag vill bara ha två barn och det har jag förhoppningsvis i juni. Men jag skulle ändå bli helt förkrossad om någon sa att jag inte skulle kunna få fler... Man vill ju bestämma själv. Så jag lider verkligen med alla som kämpar...

Jag förstår precis hur du menar, men jag håller ändå inte med. Jag hade svårt att bli gravid och fick genomgå en jobbig hormonbehandling, fy fan vad hemskt att ens kropp inte fungerar som man vill och att få höra att Gud och hans moster väntar barn. Förstår verkligen vad din syster går igenom. Men ett barn är ändå väldigt, väldigt mycket bättre än inget. Det är min åsikt.