Juni-barn

Sweet life och busbus lider med er och de högger tag i mig för eran situation har jag själv varit i och inte bara en gång utan två gånger och vet hur ont de gör med en pappa som fullständigt skiter i ens gemensamma barn. Busbus tror de är dax att ställa lite ultimatium snart som lillalyckan skrev och de för dig och ditt barns skull för du måste ställa dig in hur ditt/erat liv kommer bli? Även om han lider av ångest så måste du tänka på dig själv oxå. Min sons pappa lider av panikångest och äter mediciner och så många gånger jag förlät hans betedde innan jag fatta att jag skada bara mig själv genom att vara kvar. Stå på er båda två och ta hand om er!

Ja fast han kysste en annan nu innan jul o det kom fram... Visste det redan... Kände på mig att det var något... Så berättar han för mig att det var som att vakna upp i blev rädd att mista mig...

Jag kan både förstå o förlåta en puss som inte var meningen utan en som var förälskad i honom som bekräfta o uppmuntra till detta...

Visst han bär sitt eget ansvar för det som hände men har förståelse till viss gräns...

O idag är han på samarbetssamtal med sitt ex om sina äldsta barn som han knappt fått träffa på ett helt år... Dem har bråkat i 10 år om dem barnen...

Klart som fan han har tappat bort Sig i allt detta...

Jag ger det högst ett par veckor till sen kan jag vara ledsen osv innan bebis kommer så det är färdigt tills dess...

Har för stor empati o medkänsla för mitt eget bästa ibland...

Inte lätt att ställa ultimatum då...

Men ärligt tror ni verkligen att han lämnar mig om han inte gjort det ännu????

Han försöker iaf nu... Han kramar osv mig nu som han inte gjort på ett bra tag

Busbus jätte jobbig situation du hamnat i men som sagt du är ganska snart i mitten av graviditen och de är inte så många månader kvar och för din egna skull skulle de vara bra att veta hur ditt och barnens liv kommer bli. Tex söka bostad, möbler osv och som du själv skriver hinna sörja innan de lilla knutet tittar ut. Vet att de är svårt att ställa ultimatium och rädslan att inte få de svar man önskar? Men någon gång måste du för leva i ovissheten funkar inte i all evighet om du ska ha ork kvar när bebisen kommer. När och hur vet bara du när de känns bäst och självklart finns chansen att han vill leva med dig då han fortfarande finns kvar. Har du funderat på att träffa en familjeterapeut, gjorde de med sonens pappa när jag var gravid.

Ja fast så mycket möten som det är redan nu så är det svårt att dra igång det oxå...

Bad honom iaf följa med på ultra 10/1 kl 9.00...

Vi får se om han dyker upp på det...

Vad skönt för alla er som redan vet UL tid. Jag har fortfarande inte fått min tid :(. Väntar och väntar.

jjohansson: Här blir det precis lika lugnt med barnen och mannen bara eftersom min man har jour så vi kan inte åka bort och vi orkade inte ta hem folk och stå med mat och sovplatser eftersom det varit väldigt mycket sista tiden och det beslutet är jag glad för så vi kan ta det lugnt sista ledigheten :).

busbus och sweet life: Vågar knappt ens föreställa mig att vara i era situationer för det hade gjort så ont i mitt hjärta. Tänker på er och hoppas att ni snart kommer får det bra <3

Usch vilken dag detta varit :(. Började få smärtsamma sammandragningar vid 1-tiden och dessa fortsatte var 3:e minut i ett par timmar innan jag kände att det var nog. Gjorde så ont att jag fick ta värktaletter och lägga mig i soffan med värmekudde på magen och ryggen. Kom på mig själv med att känna igen detta väldigt mycket, påminde mycket om de sammandragningarna jag fick med sonen av en UVI.

Ringde min BM som tyvärr inte fanns på plats då hon precis slutat. Finns ingen annan BM förrän den 19 Januari så jag fick prata med en sjuksköterska på vårdcentralen som ville att jag skulle åka in till gynakuten men jag kände att det var i princip omöjligt att åka in med mina 2 barn och dessutom köra så långt (7 mil) med de sammandragningarna och frågade om jag inte bara kunde komma och lämna ett urinprov. Sagt och gjort och det visade sig att jag har fått UVI. Fick antibiotika utskrivet direkt så jag hoppas att sammandragningarna lugnar sig nu. De kommer fortfarande fast med 5 min mellanrum. Ska strax ta ett bad och när barnen lagt sig ska jag bara ligga platt i soffan. Om inte sammandragningarna lägger sig så får jag åka in i helgen och hoppas att jag kan få barnvakt (inte det lättaste på nyårshelgen).

Tack och lov att jag har angelsounden hemma så jag har kunnat höra att hjärtat slår och bebisen rör sig så den mår nog bra iallafall :).

Fick nyss det här mailet...

"Jag sitter här och gråter. Jag tänker på dig och hur du är med barnen, hur du är med mig och att du är en väldigt bra person trots dina svårigheter med kommunikation. Det är rätt lustigt med tanke på att vi kan prata om allt annat.
Jag är inte känslolös och det vet du, det gör ont i hela mig. Jag vill inte att något barn ska växa upp utan sin pappa, det är inte rättvist. Jag har försökt förklara min situation och att jag måste hålla ihop tillvaron för mina barn. Jag vet vad ett spädbarn i huset innebär. Jag har som du vet ett krävande jobb och en inte alltför lätt tillvaro. Din familj tycker sannolikt att jag är en idiot och med viss rätt kanske. Du kan komma hit på två sätt, antingen hämtar du dina saker eller så blir du en del av oss."

Vad fan menar han med det? Frågade honom i ett mail tillbaka nyss om att bli en del av dem betyder att jag ska göra en abort...

Tesssi: Grattis vad skönt att allt var bra! Nej man borde inte oroa sig men det blir liksom omedvetet. Tror jag har moderkakan i framvägg med men det återstår att se den 11. :)  Så det var en pojke?  Står i valet och kvalet om man ska ta reda på det men lutar åt att inte göra det! :)