Juni-barn

Förlossningen hade ja ringt. De va dit ja ringde i måndags när ja hade såna kraftiga värkar. Så ring förlossningen o hör vad dom säger! Lycka till!!!!

Jag förstår att det är en väldigt speciell situation, men som du säger så är ni mitt inne i småbarnstiden så det blir ju lätt för er att ställa upp med barnbarnet och det är ju roligt för barnbarnet att det finns jämnåriga lekkamrater hos mormor och morfar :). Min mamma blev mormor som 38-åring och hon säger också att det är väldigt speciellt med barnbarn :). När jag fick mitt första barn var det henne jag frågade när jag hade funderingar och frågor kring graviditeten och nyfödd. Hon kunde verkligen stötta och ge tips, men en hel del kom hon inte riktigt ihåg eftersom det var längesen hon själv fick barn då, så det kan ni ju se som en fördel att du är mitt i det fortfarande och lätt kan svara på din dotters frågor om hon är orolig eller vill ha tips :).

När jag blev gravid denna gången så var det helt oplanerat och jag kände mig inte alls redo för ett tredje barn och min man ville göra abort. När det verkligen sjönk in att jag är gravid och funderade över situationen och insåg att det faktiskt kan gå så tog det inte lång tid innan jag insåg att jag inte ens kunde se en abort som ett alternativ. Pratade mycket med mamma om detta och hon förstog mig verkligen. Detta var dock efter att jag och mannen tagit beslut om att behålla. När vi pratade om detta så sa min mamma att hon heller inte hade kunnat göra en abort. Då frågade min syster om hon inte ens skulle göra det om hon blev gravid nu (mamma är 41 år idag) och då svarade hon att hon hade behållt.

Min syster blev lite chockad över svaret men jag förstår henne, jag hade nog bara tyckt att det hade varit lite roligt och speciellt om mamma fick barn i samma veva som mig :). Kanske är det för att jag redan har barn, så din dotter kanske känner annorlunda när barnen väl kommit .

Förlossningen, jag tror att de har en gräns vid v.22 och man får absolut bäst hjälp där. Hoppas att det ger med sig, vet hur jobbigt det är :(.

Vad gulliga ni är. Faktiskt så är det lite unikt. Förra gången, för 3 år sedan vet jag inte hur många gånger vi fick frågan om det var med samma partner:) Lite roligt att kunna säga att det är det. Inte med det sagt att det alltid har varit en dans på  rosor, vi har gått igenom våra kriser. Och vi är absolut inte bättre än någon annan. Det skulle var jättekul att blogga men jag måste i så fall få lite hjälp av mina barn att komma i gång.

På tal om att börja om så känns det helt rätt för vår del. Min man var mer skeptisk men han är en mycket snäll man och make så han "gick med på det" och tycker i dag att det är lika kul som jag tycker. För några år sedan träffade jag en tjej, en ytligt bekant, som hade skaffat en sladdis men en ny man. Hon lovordade detta och sa att alla skulle få vara med om detta. Jag tyckte hon var helt knäpp och tyckte riktigt synd om henne, jag var i helt fel läge i livet. Nu vet jag att detta var nåt för mig, så när jag träffade henne förra sommaren berättade jag hur jag kände.    

Gammelmamma: jag glömde nämna att min bästa vän jag träffade på gymnasiet var moster till sin jämngamla systerson :). Hennes mamma fick alltså barn samma år som hennes syster, precis som ni :).

(Min bästa vän lever tyvärr inte längre idag och ni undrar varför jag skriver att hon *var* moster).

Tack för svaren! Mannen tappar upp vatten så ska ta ett bad för se om de slutar! Barnvakt är fixat så de är bara åka direkt om de behövs!

Vilka intressanta diskussioner ni har, kul att alla befinner sig så olika i livet fast ändå inte. Kul att läsa :)

Inne på 2a heltidsdagen och jobbar ända fram tills onsdag innan det blir någon ledighet, plus att det blir ny arbetsplats på måndag, läskigt nu när man är gravid..

Hur länge tar det att anlägga om gravpenning förresten? För ska till bm den 20 och får ju moderskapsintyget då. Det är väl ok att skicka in efter det va?

Oj hoppas det lugnar sig! Försök ligga med benen lite böjda inte helt raklång..

Tack för ett långt och uppmuntrande svar. När vi hade tre barn, varav den yngsta var 14 blev jag ofrivilligt gravid. Spiralen hade åkt ut utan att vi visste det, mannen hade precis börjat ett nytt jobb och jag har problem med ryggen. Dessutom hade jag bara ett år tidigare gjort en bröstoperation. För mig tog det inte lång tid att veta vad jag ville, det var värre för mannen. Vi gick nån vecka och sa inte så mycket till varandra mer är det vanliga vardagssnacket, vi pratade alltså inte barn. när veckan gått kom mannen hem från jobbet på lunchen, kramade om mig och sa att han ville behålla barnet. JAg blev så glad! Det gick ett par veckor eller tre, jag minns inte, så fick jag missfall, min värld rasade samman. KOnstigt vad fort man vänjer sig vid tanken. Ytterligare några veckor gick sen bestämde vi oss för att skaffa en sladdis. Det togs emot med blandade känslor av våra stora barn. 14 åringen sa inget till sina kompisar förrän jag var i typ 6 månaden, då hade jag gått med kryckor i 4 månader:) Pojken blev jätteglad och den äldsta likaså. När minstingen var 1,5 år hände samma sak. Det verkade som min kropp hade börjat stöta i från spiraler.

Även den här gången bestämde vi oss för att behålla barnet, det skulle ju vara kul och nyttigt för lillan att få ett jämnårigt syskon. Tyvärr slutade även denna graviditet med missfall. Vid ett tidigt u-ljud upptäcktes en sk mola. Jag fick skrapa och återigen var jag jätteledsen. Vi hade ju börjat planera hur allt skulle fungera praktiskt. Vi bestämde oss även denna gång för att försöka igen. Jag har alltid haft lätt att bli gravid, ett p-pillerbarn och två spiralbarn:) men den här gången tog det lite tid.   
 
jag tror precis som du att min äldsta dotter kommer förstå när hon själv fått barn. Till saken hör att de vet att jag blir väldigt dålig när jag är gravid och ett bra tag efter, så mycket av deras oro och tveksamhet beror på omtanke om mig. Kul att höra att din mamma resonerar som jag 

Gammelmamma: när man blir gravid trots skydd så känns det ju egentligen nästan lite som att det är meningen :). Och det är jobbigt när man går igenom missfall, har varit med om liknande som dig, oplanerat gravid nästan direkt efter förlossningen med första barnet, när vi bestämt oss för att behålla fick jag missfall och då bestämde vi oss för att skaffa en till, därav blev dottern till några månader senare :). Hade jag inte blivit oplanerat gravid och fått missfall den gången så hade ju inte dottern funnits idag :).

Denna gången var jag väldigt orolig för mf direkt efter att vi bestämt oss för att behålla. Tror inte att min man hade velat försöka igen i nuläget då utan då hade vi väntat några år istället. När man väl ställt sig in på ett barn till så är det ju svårt att sen ställa om den längtan och de tankarna.

Så roligt att du snart ska bli mormor och har en bebis att mysa med i väntan på din egen, då känns nog inte väntan lika lång :).