snoffsan08 skrev 2012-02-02 15:48:11 följande:
Åh, vad kul att du får "kika" in till bebisen på måndag! Jag får vänta 12 dagar till =o(. Min äldsta tjej är 11. HOm har redan fått mens, tuttar och hårväxt. Hon fladdrar iväg ibland med tonårs fasoner, men jag försöker ta ner henne på jorden direkt igen. Tål inte när hon suckar eller himlar med ögonen åt mig. Det är svårt! Jag har henne och hennes bror varannan vecka. Jag och min man försöker ge dom ansvar och att dom ska hjälpa till här hemma med saker och ting, speciellt när jag har så ont som jag har. Men hemma hos deras pappa behöver dom knappt städa deras rum, hans sambo gör ALLT. Nu började jag prata om nåt helt annat helt plötsligt =o) Men med tanke på tonårs flickor. Själv var jag nog ganska snäll i tonåren tror jag. Träffade mitt ex då jag var 15 och han 20, så han hade körkort och så. Visst var man på fester och sånt men höll mig ändå ganska städad. Jag miste en bror när jag var 8 år, han var då 20, kan hända att man har haft det lite i åtanke med saker och ting oxå. Han blev mördad. Hanso bortgång stärkte familje banden. Oj, vad jag for iväg känner jag. Sorry!
Alltid intressant att höra andras historia.
Hemskt att höra om din bror dock. Hemskt att förlora en närstående så tidigt i livet också!
11år och redan tonåring. Nu får jag vatten på kvarnen och hoppas på en pojke!
Hihi.
Jobbigt när barnen inte har samma regler på båda ställen. Min man har en son som nu är 19 och flyttar hemifrån till helgen som har bott hos oss varannan vecka. Hans mamma har också låtit honom slippa hjälpa till hemma och låtit honom vara uppe hur länge han vill och inte haft några regler. På senare år har man inte behövt så många regler för han är skötsam men han var 11 när jag och min man träffades och då hade han verkligen behövt det. Jag kunde inte ställa några krav heller för då sa han bara att om vi var så jobbiga så flyttade han hem till sin mamma permanent (vilket mamman ändå ville) för där fick han göra som han ville. Min man ville inte det så det var bara att bita ihop. Inte lätt när jag sen skulle försöka uppfostra min son som nu är 15. "Ja, men **** behövde ju inte göra det", hördes ofta från honom och det var svårt att försvara. Nu var det jag som blev långrandig!
