Augustibebis 2012
Och ännu mer less blir jag nu när jag insett att det inte finns någon chans för hinnsvepning, trots att jag är öppen. Det är bara att vänta och har vi tur kanske förlossningen vill hjälpa till efter bf. Pga detta så ökar rädslan för att något ska gå fel igen. Har ni några tankar, vad kan man be om egentligen när det gäller denna rädsla? Bm gör som sagt inga gynekologiska undersökningar alls, så nästa steg är remiss til fl, och de gör ju liksom inga hinnsvepnibgar osv. Eller, det antar jag iaf att de inte "slösar" sin tid med.
Och ursäkta om jag gnäller om detta mycket. Försöker hålla humöret uppe, men inuti är det mycket som oroar mig. Och så vill man ju inte skriva för mycket här, då kanske man skrämmer någon annan.
Jag får också för mig negativa saker ideligen och hoppas innerligt att de här två veckorna ska gå så fort de bara kan. Tacksam för snittet för min del för det är skönt att ha ett "slutdatum". På FL brukar de sällan vilja skynda på förlossningar, kanske i tanken att naturen vet bäst, vad vet jag. Men den är ofta hemsk den där sista-biten oron.
