Augustibebis 2012

Det märks att vi är inne på slutspurten, mycket tystare i tråden än vanligt. Antar att ingen har någon ork, dessutom närmar vi oss fasen där det enda man orkar tänka är "stööön, bebis nu!".

Hejåhå, vi tänker på er och er lilla pojke. Vet inte vad mer jag kan säga

Vet vad du menar fast här är det mer flodhäst. Mina grymma tonåringar driver med mig. En av dem la till "... så du inte saknar oss så mycket när du ligger på sjukhuset, mamma, det är i förebyggande syfte". 

Jag har fått dem att LOVA att inte skämta hela tiden när jag kommer hem med bebisen. Det gör ju så förbaskat ont att skratta efter snitt.

Hur som helst, det börjar verkligen bli riktigt obekvämt nu. Med allting. 

Grattis Naimis till pojken!

Lycka till imorgon Tjockisbullen!

Issan8, det enda man inte ska hälla i hallonbladste är mjölk - honung, socker, citorn, lime etc ska gå bra. 

--
 

Det är tyvärr väldigt olika på olika sjukhus och så beror det nog också på hur upptagna de råkar vara.

Tjockisbullen, grattis till Nelson - ruskigt söt bebis! 

Angående EDA har jag fött vaginalt fem gånger och aldrig fått EDA. Det går alldeles utmärkt, särskilt med bra andningsträning. EDA för med sig lite för många komplikationer för min smak, jag vill ha så mycket kontroll som möjligt när jag föder - jag tycker också att vården informerar dåligt om nackdelarna med EDA.

Angående rupturer så är det ett mycket ovanligt problem. Jag läste på ordentligt i våras eftersom jag inte riktigt kunde bestämma mig, snitt eller ej. Det ska inte vara någon större fara att föda vag efter snitt - förutsatt att vården är lyhörd. Rupturer blir mycket vanligare om man t ex stimulerar värkarna eller på annat sätt påskyndar förlossningen.
Jag känner ingen personligen som drabbats. Däremot har jag talat med kvinnor som råkat ut för att gamla ärr gått upp delvis, såpass att de haft ont av det. Det verkar inte alls lika ovanligt men det verkar inte heller vara särskilt farligt - bara plågsamt. 
Mitt förtroende för vården är inget vidare och därför valde jag snitt när specläkaren tyckte att det var det säkrare valet för bebisen.

mammsen, oj vilka hemska saker du råkat ut för Jag har också bagage fast inte i din viktklass. Jag vet dock hur det känns när man lär sig att man måste lita på sig själv, det finns inget "system" som tar emot ... inget säkerhetsnät. Jag har också pippi på att läsa på, att veta så mycket som möjligt själv, osv. Och jag hatar att inte kontrollera situationen jag är i. 

Glömde ... diskbråck ja. Det som inte brukar gå bra när man har skador i ryggen är ryggbedövning, inte vid vag och inte vid snitt. Om man har otur. Därför leder ryggbråck ofta till att man måste sövas istället.
Men föda vaginalt borde inte vara särskilt problematiskt om man inte har riktigt svåra skador med nedsatt rörlighet etc. 

Bara så det inte blir något missförstånd, jag anser inte att förlossningen är någon duktighetstävling och jag är inte det minsta stolt över att ha fött utan EDA. Det var inte vad jag var ute efter att säga. Vad som stör mig är att sjukvården ofta framställer EDA som det där alternativet som du kommer att skrika efter för att det gör så j-a skitont att föda och det kommer inte du att fixa. Och så slarvar de med att tala om vad EDA kan innebära, inte bara i komplikationer räknat utan rent praktiskt i form av sämre kontroll (bättre för dem, sämre för patienten) etc.

Jag är ingalunda någon tuffing utan är tvärtom rejält smärtkänslig, grinar nästan om tandläkaren måste bedöva och blir helt lamslagen av en stukad fot osv. Bara så ni vet. Men det är som sagt ingen duktighetstävling (tur för mig).

Det jag faktiskt tycker är att det är helt orimligt att det inte finns bättre och säkrare smärtlindring i förlossningsvården. Och att informationen som delas ut är så bristfällig, inte på alla sjukhus men på många.

Jag är också helt med på att olika kvinnor vill ha det på olika sätt. Men läser man förlossningsberättelser (även de komplikationsfria, "lyckade" förlossningarna) så känns det inte som om nästan någon födande kvinna faktiskt får den förlossning hon egentligen vill ha och det tycker jag är bra trist. Nej, jag kan verkligen inte påstå att något har varit sig likt ö h t
Utom att vattnet bara gått spontant en gång (med nr 3) och ingen av mina förlossningar har varit riktigt långdragen. Men annars har det varit helt oförutsägbart tycker jag. Olika krämpor, olika värkstarter, olika helt enkelt. 
Genomgående har det för mig varit så att de riktigt negativa upplevelserna har mer eller mindre orsakats av sjukvården och inte av något fysiskt eller slumpmässigt. Av sex förlossningar är det en enda som blivit som jag ville ha den, en enda där BM verkligen lyssnade och följde med i min rytm (det var min andra förlossning och den blev fantastisk). 

Visst har vi bra sjukvård i Sverige men just i förlossningsvården upplever jag att det finns riktigt mycket som skulle kunna bli bättre. Holistiskt sett om inte annat. 

Beklagar. Men du ska se att bebisen dimper in snart. Håll ut! 

Märker när jag sneglar på mina egna inlägg att jag inte riktigt lyckas skriva vad jag menar. Vi har ju alla olika behov, som sagt var. För mig är kontroll - över mig, över informationen, över läget - viktigare än något annat. Antagligen därför jag inte är nöjd med vården som den ser ut. Jag har en del trist bagage som bl a gett mig vårdskräck, något jag alltid talar om när jag är tvungen att söka sjukvård, men jag upplever inte riktigt att det blir taget på allvar ... alls, faktiskt.

Ofta möts mitt "Jag blir alltså grymt stressad av alla typer av prover och undersökningar" av ett "jaha ja men det här gör ju inte ont ska du se". Jag bryr mig ju inte om att det gör ont utan det är själva mätandet och testandet som får upp min puls i 170, men det är tydligen skvatt omöjligt att förstå.

Lustigt nog uppfattade jag akutsnittet som helt annorlunda. För första gången i mitt liv kändes som om vården fanns där för mig och inte tvärtom. Op-teamet var hänsynsfulla, roliga, uppmärksamma och lät mig styra så mycket som möjligt, det var "vill du ha en filt?" inte "jamen då lägger vi en filt här", och hela tiden talade de om vad de gjorde och varför. Jag hoppas att det planerade snittet blir lika bra. Det var ljuvligt att bli omhändertagen och bemött med respekt.