Jag har inte ens kommit så långt som till att ringa vårdcentralen och berätta att jag är gravid. Tänkte göra det nu i veckan kanske, så jag får en tid för inrkrivning. Hälsosamtal är jag inte intresserad av, om de nu har det här (minns ej).
. Jag kanske kikar in ibland och ser hur det går för er. Ni har en underbar tid framför er! När jag väntade sonen mådde jag bättre än någonsin och tröttnade aldrig på min stora mage och den där härliga känslan som man har när man delar sin kropp med en liten bebis som man känner så väl redan innan den har tittat ut. Lyckönskningar till er alla!
Ja som ni märker har jag börjat vakna och vara klarvaken 1-2 timmar mitt i natten. Mycket opraktiskt, nu ska jag försöka sova igen.
Jag kommer nog göra KUB för att få det tidiga vul:et, annars erbjuds inget sådant i min kommun. Alternativt försöker jag titta på att få ett privat.
Tidigare har jag valt bort KUB. Trisomi 13/18 är båda extremt ovanliga och kan dessutom i de flesta fall upptäckas på rul. Och DS tycker jag inte är så mycket att ojja om.
Risken/möjligheten att få ett barn med Downs syndrom är ungefär 1,2 per 1000 födslar (1 på 700)
Risken för t18/t13 är ungefär 0,1 på tusen födsar (dvs 1 på 10 000)
Det är sannorlikheten för dessa syndrom som KUB mäter. Man ska komma ihåg att detta är en extremt liten del av alla möjliga funktionsnedsättningar ett barn kan drabbas av. Utvecklingsstörning, autism, CP, ADHD osvosvosv...
Risken för autismspektradiagnos är exempelvis 6 på 1000 och jag skulle personligen säga att DS på intet sätt är ett svårare funktionshinder att möta, snarare tvärtom
Men liksom DS och de flesta andra funktionshinder är det i huvudsak föräldrarna som får ta en extra börda. Den generella upplevda livskvaliten är lika hög hos funktionshindrade som hos människor i allmänhet.
Sedan tillkommer alla andra möjliga sjukdomar och negativa livsförutsättningar man som förälder oroar sig för: cancer, missbruk, kriminalitet, depression, arbetslöshet, bostadsöshet, självmord...det är ju saker som drabbar barnet mer personligen. I första hand vill i alla fall jag ha ett barn som är lyckligt, och det är svårt att få några förhandsgarantier på.
Jag är inte så mycket för att väja och vraka. Jag vill helst inte ha trilingar då det skulle innebära mycket uppoffringar för oss som föräldrar och att syskonen får stå tillbaka. Av samma anledning ser jag helst att barnet inte har Downs Syndrom. Men om det nu skulle visa sig vid en undersökningar det är just detta jag bär på ja då är det vad får, och det blir nog lika bra när jag fått vänja mig vid det.
Har ni börjat tänka på det här med föräldrapenningen något ännu?
Jag funderar på att ringa FK och fråga lite saker, det är ju tidigt ännu men detta hör ju till en av de saker man måste planera i god tid.
Har tänkt gå upp i tid för att få högre SGI och spara pengar under våren så att jag kan ta ut nästan inga dagar första halvåret. Hm...gäller att vara sparsam.
Vi kommer inte att dela lika på föräldraledigheten utan jag kommer att ta ut betydligt mer tid.
Jag är 31 och har ett arbete som är lätt att ta paus från utan att tappa i kompetens och möjligheter (är pedagog inom autism). Om tio år kanske jag vill prova på ett mer krävande uppdrag än vad jag har i dagsläget men just nu känns det inte alls aktuellt, jag är fortfarande vädigt mycket inne i "barnafödande ålder" och har mer det suget att koncentrera mig på familjen.
Min man är 40 och chef inom IT. Han började som chef ganska nyligen, har varit sugen på att prova en ny roll inom sitt yrke en tid men väntat på att småbarnsåren ska vara över innan han tog på sig ett sådant uppdrag. Även om vi båda är positiva till fler barn var det mestadels jag som hade det suget medans han var mer rädd att det skulle hindra honom att prova på andra bitar såsom detta med jobbet (pga åldern).
Vår kompromiss är därför att jag tar mer av föräldraledigheten. Han står för sin del för en betydande del av inkomsterna (och jobbar inte mer än en vanlig 40-tommarsvecka för den delen). Om jag vill satsa på mitt jobb om tio år blir det kanske han som får stå tillbaka. Just nu är vi ilite olika faser och det får man liksom anpassa sig till.
Jag vill vara hemma ett par år i alla fall, vi får se exakt hur det blir.
Ja och om barnet är frist eller sjukt ser man inte på mvp/fvp heller tyvärr... Jag tänker framför allt på de hjärtfel som är vanligt vid DS men det mesta går ju att operera nu för tiden.