Anonym (1) skrev 2012-04-23 14:53:45 följande:
Men frågan är hur mycket den som gett sig ut på jakt efter något vid sidan av har försökt lösa de sk problemen ?Har man verkligen försökt eller har man tagit den lätta och fega vägen ?
Jag skulle tippa på det senare alternativet ?
För visst är det mycket lättare att skaffa sig en älskare / älskarinna (förutsatt att man saknar samvete) är att ta upp frågan hemma och riskera tjafs och / eller en separation. Äta kakan och ha den kvar... jättepraktiskt.
Ansvaret för att få en relation att fungera vilar på BÄGGES axlar , inte bara den som blir sviken , hur vet du att den som sviker inte själv bidragit precis lika mycket själv till realtionsproblemen ? Han lär ju knappast sitta och erkänna det för älskarinnan ? Det är ju i hans intresse att framställa sig själv som ett offer för att kunna rättfärdiga sin otrohet. Dessutom verkar du göra misstaget att tro att relationsproblem automatiskt leder till otrohet... det är fel... det kan lika gärna handla om personliga problem hos individen. Alla förhållanden har problem , men alla sätter springer inte omkring och är otrogna... vissa försöker lösa problemen istället eller är mogna nog att avsluta sina förhållanden på ett korrekt sätt innan de sexar loss med någon annan.
Gränsen dras inte bara av den ena.. den dras av bägge... det gäller ALLA slags konflikter eller meningsskiljaktigheter , man försöker komma fram till en gemensam lösning , lyckas man inte med det så finns ALLTID möjligheten att skilja sig... det man däremot INTE gör är att gå och skaffa sig det man behöver genom att gå bakom syggen på sin partner... DET är ett svek...och ett tydligt bevis på feghet och egoism.
Jag håller med delar av ditt inlägg men låt mig börja svara på det jag håller inte med om.
Jag tänker nämligen såhär: Den som har yttersta behovet styr gränsen. Den som mår så pass dåligt av att behovet inte uppfylls att det påverkar henne eller honom i livet måste få dra gränsen.
Om jag mår dåligt av ett visst beteende och min partner inte ändrar detta väljer jag att avsluta relationen.
Det är enkelt för mig för att jag varken har barn eller ser något problem i att sälja hus och dela upp bohaget. MEN jag är en person som har lätt för det och jag är en person som värderar respekt i en relation högre än allt annat. Det är jag det, det har sina för och nackdelar, kan jag säga.
Men sen har vå gråskalan: För många andra människor är det mycket svårare att bryta upp. T.ex. för att man tror att barnen mår bättre bara föräldrarna bor ihop. Det finns också än idag karriärer där en skilsmässa betyder ett stort steg tillbaka. Det finns också människor som har ett mycket större behov av en finansiell säkerhet. Och det finns människor som har jätte svårt för att hantera förändring. Man kan känna ansvar för sin partners finansiella välmående.
Jag själv har en väninna som väljer att ignorera makens relation vid sidan av och han väljer att inte avsluta sitt äktenskap för att han vet att frun behöver den säkerheten. De >15 år som de hade varit ihop förpliktar helt enkelt. Samtidigt, ska han gå utan sex och värme resten av sitt liv? Hon har svårt för att ge honom närhet. Ska inte gå in på varför, låt mig bara säga att det inte går att ändra på. Skulle du döma honom för otroheten? Jag respekterar honom faktiskt för ansvaret han tar.
Alla människor är helt enkelt inte lika starka. Är det deras egna problem? Oftast, men inte alltid i samma utsträckning. Där har vi gråskalan jag talar om. I teorin kan man alltid lämna, verkligheten har många fler fasetter.
Jag håller med om att de flesta förhållanden har det ena eller andra problem, och om att inte alla väljer att vara otrogna. Likaså kan jag dock säga att inte alla som blir otrogna har inte försökt att fixa relationen. Min man hade försökt att fixa relationen med exet i många år. Min man hade också en massa anledningar till varför han ansåg att han inte kunde lämna henne. Några av dem hade med värderingar att göra, några hade han konstruerat pga egna rädslor. Det är de förstnämnda jag har stor respekt för.
