lämnar han nånsin?

Ömsesidig respekt och tolerans är ju vad som krävs för att min modell ska fungera. Att båda vill att den andre ska må så bra som möjligt och att önskemål och behov är tillfredsställda. 
Vilket inte betyder att det är okej att rusa ut på stan och knulla som en kanin för att man blivit nekad sex en gång.

Men om det finns något som inte fungerar i relationen, inte har gjort det under en längre tid, eller det finns behov som den andre inte kan tillfredsställa tycker jag att det är bättre att man har en såpass öppen relation att man vågar prata med det om sin partner och att båda jobbar på att lösa saken på ett eller annat sätt.

Alternativet kan ju vara att en person får förtrycka delar av sin personlighet, alternativt går bakom ryggen på sin partner för att få det h*n vill ha.

Jag skulle aldrig kunna leva med en människa som har inställningen "det är på mitt sätt, eller inte alls, du får ta det eller dra". Det mesta går att lösa tillsammans. Om båda vill.  

Det är absurt av flera anledningar...

Jag tror inte på ett förhållande baserat på rädsla för att den andra ska hoppa i säng med andra om jag inte gör som han / hon vill...jag tror att man ska kunna lita på sin partner annars finns det ingen anledning att öht vara tillsammans.

Jag kan mycket väl förstå att sexbrist orsakar stora problem i ett förhållande , men jag ser inte det som en ursäkt till otrohet som du verkar göra.

Hur jag skulle göra ?

1) Jag skulle diskutera det med min partner
2) Om diskutionerna inte leder någonstans skulle jag förslå ett öppet förhållande...
3) Om min partner inte kan tänka sig gå med på det så skulle jag separera....jo jag är medveten om att det är ett tufft beslut , men livet är å andra sidan full av svåra beslut , det är då vi verkligen visar vad vi går för.

Jag skulle INTE under inga omständigheter bedra min partner.... varför ?

1) Jag skulle inte kunna klara av det... jag skulle må extremt dåligt av det...jag skulle inte klara av att upprätthålla lögnen , ljuga min partner i ansiktet varje dag och sedan se mig själv i spegeln.

2) Jag har själv varit med om att att bli bedragen och vet precis hur det känns , vilket helvete det är , skulle aldrig kunna utsätta någon annan för något så vidrigt....

3) Oavsett hur mycket man intalar sig själv att det aldrig kommer komma fram så finns alltid den risken , spelar alltså ett högt spel med otroligt stora insatser , inte bara med sina egna känslor som insats utan även sin familjs känslor  (ja även barnen).

4) Ett förhållande består inte bara av sex ock kärlek utan även av vänskap , förtroende och respekt... som är precis lika viktiga komponenter.. genom att avsluta sitt förhållande på ett korrekt sätt (dvs utan svek och lögner) så kan man behålla vänskapen till varandra även som skilda , har man barn så är det tom väldigt viktigt... tro mig , jag hade respekterat mitt ex 1000 ggr mer idag (som skilda) om hon varit ärligt med vad hon kände så vi kunde avslutat vårt förhållande på ett bra sätt istället för att sitta och ljuga mig rakt i ansiktet under lång tid.

Det var ju exakt det jag föreslog där uppe, i inlägget som du kallar absurdt. Hur ska du ha det egentligen?

Omvänt då. Om din partner saknar något i sexlivet som du inte kan tillgodose (oavsett om du nu kan/vill det; men dte finns säkert något som du inte skulle vilja göra). Skulle du då kunna tänka dig att ge din partner friheten genom att att ha ett öppet förhållande?

Om du inte kan tänka dig det varför skulle då din partner eller andras partner acceptera det? Är ofta inte så enkelt och jag tror i många fall där någon är otrogen så har man kanske fått nej till det redan eller att man VET att det inte skulle accepteras. Vänder mig lite mot det som en universallösning som funkar i alla lägen

Det gäller väl inte bara sex. Jag kan ju ha ett starkt behov av att bo på landet medan min partner har samma behov av att bo i stan. Antingen är mitt behov av att bo på landet starkare än lusten att leva med honom/henne, och då är h*n inte rätt partner för mig (eller jag för honom/henne) OAVSETT hur bra "allting annat" fungerar.

Man kan inte fylla precis alla behov hos varandra. Men man gör ju någon slags prioritering, fortlöpande. Vissa saker vill man bara inte göra avkall på och då får man väl ta konsekvenserna av det, svårare är det inte.
För väldigt många är just sex och ömsesidigheten, samspelet där helt centralt i en kärleksrelation. Det kan betyda att om min man går igång nåt överjäkligt på att piskas av en storbystad blonderad valkyria och jag själv är en liten nätt, mild brunett så är det ingen relation jag mår bra av att vara i. Oavsett hur mycket han gillar "allt annat".
Och lösningen skulle alltså vara att han går bakom min rygg? Jo tjena.

Sa inte att det var lösningen. Sa bara att lösningen är inte alltid så enkel som att ha öppet förhållande. Det är inte i alla situationer det är lösningen (vilket repeteras allt som oftast) även om jag tycker det är en bra lösning. Som om nu din man behöver piskas av en storbystad blonderad valkyria då och då och under förutsättning att det är ok för din del.

Men människor är olika, de har olika åsikter, upplever världen på olika sätt. Det är intet snack om saken, vad du beskriver är varje människas ideal, tror jag. Mitt i alla fall. Tyvärr fungerar det på det här sättet mera sällan än ofta. Jag har i mitt liv många som kan inte prata om problem, många som känner sig obekväma att prata om sex, även många som vägrar gå till parterapi för de har för sig att terapi är något "för psykfall". Att samarbeta på det viset du beskriver kräver mycket mer än "bara vilja", det kräver förmågor att identifiera problem, att vara bra på att kommunicera. Allt detta är inte givet. 

Det är väl inte alls komplicerat ?

1) Jag skulle diskutera det med min partner
2) Om diskutionerna inte leder någonstans skulle jag förslå ett öppet förhållande...
3) Om min partner inte kan tänka sig gå med på det så skulle jag separera....jo jag är medveten om att det är ett tufft beslut , men livet är å andra sidan full av svåra beslut , det är då vi verkligen visar vad vi går för.

Missade du punkt 3 ?
Varför är en separation helt uteslutet ?
Varför hellre svika och ljuga än att separera ?

Nej , jag skulle inte acceptera ett öppet förhållande , men jag skulle ha förståelse för om min partner då vill separera.

Det hela handlar väl egentligen om man anser att otrohet är en bra substitut för att separera... jag tycker inte det... jag tycker inte lögner och svek platsar i något slags förhållande... oavsett om det är par , vänner eller släktingar. Kan man inte komma överens om något , oavsett om det handlar om sex , val av tapeter eller dasslocket.. så kan man alltid gå skilda vägar.

Jag vet att det inte är så vanligt, vilket jag tycker är synd. Jag tror att färre skulle vara otrogna och/eller skilja sig om vi blev bättre på att kommunicera med våra partners och ha så lite prestige att vi vill hitta okonventionella lösningar. 

Vi snackar nog om samma saker men ur olika synvinklar... du ser det från från den som inte får sex sida , jag ser det från den andra sidan... i bägge fallen intar de en extrem hållning till problemet.

Den som inte får sex ställer orimliga krav när han eller hon hotar med otrohet...
Den som vägrar gå med på sex ställer orimliga krav på sin partner...

So far so good.... det jag menar är att det inte rättfärdigar en otrohet , jag menar på att man först borde kunna hitta en kompromiss , lyckas man inte med det så går man skilda vägar.