Anonym (Tanten) skrev 2012-01-28 17:38:39 följande:
Jag tycker det är lite sorgligt när mina väninnor (vi är runt 50) enträget jagar efter en ungdom som passerat. Istället för att vara stolt över sitt liv, det man åstadkommit under tiden och se fram emot det liv man har kvar så fixerar de sej vid antalet rynkor, gråa hår och tunna läppar!
De äter raw food, GI och pulverdieter för att vara slanka. Och predikar om hälsopreparat som håller en ung, sexuellt aktiv och pigg, samtidigt som de sprutar i gifter och konstgjordheter i kroppen för att radera de sista tjugo åren på konstgjord väg. Varför? Är det skämmigt att leva?
De pekar finger åt mej, som gett upp hårfärgning eftersom jag faktiskt gillar mitt snart snövita hår. De påtalar mina hängande ögonlock och djupa fåror runt mun och panna. Än sen? Det tar inte ifrån mej mina vuxna, välfungerande barn, mina yrkeskompetens och min betydelse för personerna runt omkring mej. Jag definieras inte av mitt utseende, utan av vem jag är.
Jag vårdar min kropp genom att äta balanserat och träna regelbundet. Inte för att bli yngre och kunna misstas för en 30-åring, utan för att jag vill att min kropp ska fortsätta att lyda mina önskningar i många år än. Idag har jag tid och råd att förverkliga många av de drömmar jag hade som yngre, resor och annat jag ville göra men inte hade möjlighet till. Jag lägger hellre tid och pengar på det som berikar mej som människa, än på saker som ska lura omgivningen att jag är yngre än jag är.
Men alla är vi olika. Och har olika skäl till varför man gör saker. Det är bara så sorgligt att det naturliga åldrandet blivit skämmigt och fult.
Tänker som dig, men jag har turen att inte ha väninnor som pekar finger och är utseendefixerade.
/snart 50