Föd Vaginalt !

Jag är snittad vid midnatt, klockan 6 morgonen efter togs katetern bort och jag kunde gå och duscha. Min väninna som födde vaginalt var sängbunden betyyyydligt längre än mina 6 timmar och lider än idag, 3 år senare, av sviterna efter sin förlossning. Hon är inkontinent t ex och bara 25 år gammal. Hon har nu fått snitt beviljat pga sin förlossningsrädsla inför barn nr 2 och jag tycker hon gör helt rätt

TS på vilket sätt har du nånting med att göra hur jag väljer att föd mina barn. Föd du dina på ditt sätt så föder jag mina på mitt. 

Och har fött både vaginalt och med snitt. Måddre bättre efter snitten. Efter första vaginala förlossningen blev jag rullstolsburen i tolv timmar. Efter andra vaginala förlossningen fick jag underlivsskador som aldrig kommer att läka.

Efter första snittet var jag uppe efter några timmar och efter två nätter åkte vi hem, hade kunnat åk hem tidigare med BB ville att vi skulle stanna. Efter andra snittet var jag uppe efter några timmar och åkte hem efter två nätter.  

Som jag förstår av dina inlägg söker du förståelse för varför någon väljer snitt av rädsla. Nu kanske du fått tillräckligt med svar...men jag undrar mycket över din sista mening i inlägget. Att man ska gå till en psykolog för att få hjälp. Har du själv gått till en psykolog någon gång? Vet du om det fungerar och om folk verkligen kan få hjälp av en psykolog? och om du har gått till en...och blivit hjälpt så är jag övertygad om att det inte funkar för alla. För som jag skrev i ett tidigare inlägg...ifall det funkade så bra skulle färre i vårt samhälle må dåligt och ha problem. En psykolog kan inte trolla...det finns enligt mig ingen mirakelkur...som hokus pokus gör allt bra. Visst jag menar inte att psykologer och liknande är värdelösa...jag tycker de är duktiga och kan ge bra stöd och att vissa kanske verkligen kan få jättebra hjälp...men som sagt ingen universallösning som hjälper allt och alla i ett nafs. 

Jag har under många många år jobbat med personlig utveckling och provat det mesta...psykologer, coacher, hypnoterapi, kognitiv terapi, "att tvinga sig själv" att till varje pris att göra något man är rädd för, affirmationer, massvis med alterntivmetoder (bearbetning av barndom), healing, meditation, byron katies "the work", sedona metoden, Access BARS...jag kan göra listan hur lång som helst. Visst är jag en annan person än vad jag var för 18 år sedan...MEN...det tar tid...och ingen av dessa metoder har kunnat befria mig från de problem som jag försökt "bli av med" till fullo och då har jag hållit på i över 18 år med sådant arbete. En graviditet ger en inte så lång tid och ska man gå innan man blir gravid känns det ju lite länge att börja hos en psykolog vid 15 års ålder för att man ev. vill ha barn när man är 30 år. 

För att kunna förstå detta tror jag du behöver komma på något du är extremt rädd för..inte något du tycker är lite otäckt utan något som skrämmer dig fruktansvärt. Gå till en psykolog och försök få hjälp med detta och inom ett år ska du inte längre vara rädd och göra det du tidigare var rädd för utan att tveka. Kanske fixar du det galant och då är du en av de lyckliga som verkligen kan bli hjälpt...om inte får du kanske förståelse för varför många skulle välja snitt framför vaginalt. 

 

Jag förstår fortfarande inte det där med "mardrömsstart"....