Anonym (Trådskaparen)

Äldre 28 Sep 04:06

165 svar

Är jag psykopat?

Jag vet inte varför jag skriver det här. Jag känner bara att jag bara måste få skriva av mig. Jag är en player och jag har en tendens att träffa klubbtjejer och bli tillsammans med dem i 1 - 4 veckor. Ljuga för kvinnor kommer naturligt för mig och det har jag alltid gjort. Ärligt talat så bryr jag mig inte om kvinnor, jag ser dem som redskap som jag kan utnyttja och trycka ner psykiskt.

Som sagt, jag har en tendens att träffa klubbtjejer och jag låtsas vara den perfekta killen för dem. Väldigt ofta så vill dem träffas igen, och det är då jag börjar min process. Jag gör allt som den där perfekta pojkvännen skulle kunna göra, allt från simpla till mer komplicerade saker. Men när jag väl tröttnar på tjejen (1 - 4 veckor) så träffar jag en ny klubbtjej och ser till att få ligga med denna, men det räcker inte för mig. För här kommer poängen - jag skickar ett sms till den andra tjejen som jag "har något på gång med" att hon borde komma över för jag har något att berätta, och 9 av 10 gånger så kommer hon. Hon förväntar sig något bra, men hon går in och ser mig ligga med en ny, främmande tjej som jag precis har raggat upp.
När hennes tårar kommer så fylls jag av en extrem glädje och en känsla som får mig att känna mig vid liv. I vanliga fall så känner jag inte mycket, förutom ilska och frustration då och då. Glädje känner jag inte ofta, och jag fejkar nästan alltid när jag skrattar. I alla fall, tjejerna brukar reagera på två sätt;
1. Hon stannar kvar och skriker på mig. Ibland lämnar den andra tjejen och skäller på mig eller så skrattar hon bara åt offret.
2. Hon störtar ut från rummet helt förstörd medan jag och den andra tjejen fortsätter.
Vad som händer sen är att jag gör precis samma sak med den nya tjejen -- träffar en ny tjej, är otrogen och fortsätter igen. Det är som en drog för mig, att få förstöra en kvinna psykiskt.

Här är frågan... varför är jag sån? Det enda som får mig att inte tro att jag är psykopat är för att jag själv är medveten om det här. Ja, jag ser mig själv som en bättre människa än andra av olika anledningar, det nekar jag inte till, men jag skulle aldrig kunna skada någon fysiskt. Det enda jag gör är att jag förstöra någon psykiskt.

Manliga vänner har jag gott om och dem trycker jag inte ner, utan det är endast kvinnor -- speciellt klubbtjejer jag gör så här mot. Som sagt, jag vet inte varför jag skriver det här, var bara tvungen att skriva det här efter ännu en lyckad kväll.

Anonym (Du är störd)

Äldre 4 Oct 08:29

#91

Anonym (Trådskaparen) skrev 2012-10-03 22:38:03 följande:

Jag påstår inte att jag har haft det värst av alla. Men jag kan garantera att jag har haft det jobbigare än de flesta, och jag reagerar endast negativt då någon tar upp löjliga saker om varför deras barndom var dålig.

Anonym (antisocial?) skrev 2012-10-03 22:22:06 följande:

Du är ursäktad för att du inte svarade i tid. Du verkar "väluppfostrad", du vet regler kring socialt samspel, du kan föra dig, få de tjejer du vill osv. Hur kommer det sig att du ställde den här frågan på FL? Vad hade du tänkt att du skulle få för respons? Har du fått de "svar" som du önskat? Vill du egentligen att någon annan stoppar ditt beteende för att du intellektuellt(inte känslomässigt) förstår att det är fel?

Jag kunde lika gärna ha skrivit det här på flashback, men det är fullt av arga tonåringar där. Dom svaren jag hade fått på flashback hade inte varit lika bra som dom har varit här, vilket jag är nöjd att folk ställer riktiga frågor istället för "ts tar du det i analen? :PP" Men något jag förväntade mig var att jag skulle få mer hatiska svar och bli kallad mansgris eller något liknande och några endast få personer som faktiskt är intresserade/vill hjälpa. Jag vet som sagt egentligen inte varför jag skrev den här tråden. Jag vill bara vara en vanlig kille som har vardagliga problem. Vanliga familjeproblem, behöva fråga polarna om hjälp om hur man ska ragga på tjejer och vilja skaffa hund & barn. Jag vill ha en helt vanlig tjej som jag älskar men ändå känner mig osäker på om hon verkligen älskar mig, få de bekräftat att hon gör det och att jag verkligen bryr mig om henne. Det är ett sånt liv jag vill ha, men jag vet att jag aldrig kommer få det. Det är som sagt den där tomheten jag känner, att veta att jag inte kommer få vara en vanlig man. Och tack för komplimangen. Det uppskattas.

Jag tror att du kan få det liv du egentligen vill ha och må bra. Men det kommer att kosta mer än vad du kan föreställa dig. Du lever i total förnekelse och bara tiden kommer att visa om du vid någon punkt kommer att våga ta itu med din skit. Ditt liv kommer att gå upp i lågor och du kommer att ifrågasätta ditt eget förstånd. Du är så skadad att det kommer att bli ett helvete för dig att bli frisk och mänsklig igen. Det är inte lätt men det går. Jag hoppas för din egen skull att du vågar den dagen det blir aktuellt.

Anonym (Lilla gubben då)

Äldre 4 Oct 09:08

#92

Du låter bara som en osäker liten pojke som käkar hybrispiller till frukost. Du kanske tror att du är en psykopat som förstör kvinnors psyken, du har bara ett stort ego och det går inte att vara vidare stolt när man tillhör bottenskrapet av män.

Anonym (likadan)

Äldre 4 Oct 09:50

#93

Anonym (Trådskaparen) skrev 2012-09-29 13:13:28 följande:

Jag är lite osäker på den sista delen i ditt inlägg, men jag vet inte. Som barn/tonåring så "dödade" jag mina känslor och intalade mig själv om och om igen att jag inte behöver någon. Varför jag gjorde så vet jag inte, för jag hade ändå vänner.

Men jag har verkligen aldrig behövt mina föräldrars kärlek. Jag förstår inte ens hur man kan vara beroende av sina föräldrar, och jag förstår verkligen inte hur mina syskon kan vara beroende av dem.

Men om vi leker med tanken att du har rätt och jag gör det här pga. min barndom, varför skulle jag då göra så här mot kvinnor? Jag har tänkt igenom mitt liv nu och jag kommer verkligen inte på något som har varit så traumatiskt att jag måste förstöra kvinnors psyke.

Hur många syskon har du?

Jag är i mitten av fem barn och blev alltid bortglömd av mina föräldrar och jag har precis samma känslor som du. Jag behöver ingen annan människa och definitivt inte mina föräldrar.

Mina syskon umgås mycket både med varandra och våra föräldrar. Själv håller jag mig undan så mycket jag kan. När jag väl umgås med dem (ett par gånger om året) är det bara av plikt, för att man "ska".

Jag upplever mig själv som ganska "kall". Jag söker sällan andra människors sällskap och känner mig mest irriterad när andra försöker dra mig in meningslöst umgänge.

Jag känner inga större sympatier för mina medmänniskor. De flesta känns mest som statister i mitt liv, totalt oviktiga. Det finns inte särskilt många jag skulle sörja om de dog. Mest vill jag bara vara i fred.

Vad som orsakat min känslokyla har jag inte en aning om, kanske jag är född så. Men jag känner i alla fall igen det du skriver om att "stänga av" känslorna, precis så gjorde jag också.

Anonym

Äldre 4 Oct 17:27

#94

Snälla ts vad är det fu inte förstår. Som barn slutade du att känna eller bry dig om kärlek. Pga av din uppväxt, för att skydda dig själv . Klart du inte kan älska någon tjej nu som vuxen heller. Du har ju klippt av allt det där. Du vill inte heller släppa någon inpå livet eftersom du inte vill eller våga älska därför gör du dig av med tjejerna. Du har ändå ett bekräftelsebehov i dig därför njuter du av att göra så mot dom.

adaeze

Äldre 4 Oct 17:34

#95

empatistörning?
Dålig självkänsla?
Att tjejen som upptäcker dig med en annan tjej är ju egentligen en slags sjuk bekräftelse på att tjejen gillade dig så du kanske helt enkelt söker bekräftelse på ett riktigt stört sätt

Hur hade du reagerat om tjejen som upptäckte det inte hade brytt sig?

mercyfamusa.wordpress.com

Anonym (Trådskaparen) Trådstartaren

Äldre 5 Oct 02:53

#96

Anonym (Du är störd) skrev 2012-10-04 08:29:08 följande:

Jag tror att du kan få det liv du egentligen vill ha och må bra. Men det kommer att kosta mer än vad du kan föreställa dig. Du lever i total förnekelse och bara tiden kommer att visa om du vid någon punkt kommer att våga ta itu med din skit. Ditt liv kommer att gå upp i lågor och du kommer att ifrågasätta ditt eget förstånd. Du är så skadad att det kommer att bli ett helvete för dig att bli frisk och mänsklig igen. Det är inte lätt men det går. Jag hoppas för din egen skull att du vågar den dagen det blir aktuellt.

Då ska jag ta kontakt med en psykolog och få höra vad han eller hon har att säga. Får se om han eller hon kommer säga samma sak som dig. Det låter ju ändå intressant.

Anonym (Lilla gubben då) skrev 2012-10-04 09:08:28 följande:

Du låter bara som en osäker liten pojke som käkar hybrispiller till frukost. Du kanske tror att du är en psykopat som förstör kvinnors psyken, du har bara ett stort ego och det går inte att vara vidare stolt när man tillhör bottenskrapet av män.

Är du Emelie?

adaeze skrev 2012-10-04 17:34:16 följande:

empatistörning?
Dålig självkänsla?
Att tjejen som upptäcker dig med en annan tjej är ju egentligen en slags sjuk bekräftelse på att tjejen gillade dig så du kanske helt enkelt söker bekräftelse på ett riktigt stört sätt

Hur hade du reagerat om tjejen som upptäckte det inte hade brytt sig?

Jag vet faktiskt inte. Det har aldrig hänt än att dom inte har brytt sig. Men självklart har jag blivit nobbad på klubben av en del tjejer, men det räknas inte va? Och för att svara på din eventuella fråga - nej, då bryr jag mig inte. Alla är inte intresserad av mig.

Anonym (likadan) skrev 2012-10-04 09:50:24 följande:

Hur många syskon har du?

Jag är i mitten av fem barn och blev alltid bortglömd av mina föräldrar och jag har precis samma känslor som du. Jag behöver ingen annan människa och definitivt inte mina föräldrar.

Mina syskon umgås mycket både med varandra och våra föräldrar. Själv håller jag mig undan så mycket jag kan. När jag väl umgås med dem (ett par gånger om året) är det bara av plikt, för att man "ska".

Jag upplever mig själv som ganska "kall". Jag söker sällan andra människors sällskap och känner mig mest irriterad när andra försöker dra mig in meningslöst umgänge.

Jag känner inga större sympatier för mina medmänniskor. De flesta känns mest som statister i mitt liv, totalt oviktiga. Det finns inte särskilt många jag skulle sörja om de dog. Mest vill jag bara vara i fred.

Vad som orsakat min känslokyla har jag inte en aning om, kanske jag är född så. Men jag känner i alla fall igen det du skriver om att "stänga av" känslorna, precis så gjorde jag också.

Jag har tre syskon. Två bröder och en syster.

Gör du något liknande som jag gör? Eller något annat? Känner du också en tomhet? Hur var din barndom allmänt?

Anonym (Yes)

Äldre 5 Oct 07:01

#97

Anonym skrev 2012-10-04 17:27:05 följande:

Snälla ts vad är det fu inte förstår. Som barn slutade du att känna eller bry dig om kärlek. Pga av din uppväxt, för att skydda dig själv . Klart du inte kan älska någon tjej nu som vuxen heller. Du har ju klippt av allt det där. Du vill inte heller släppa någon inpå livet eftersom du inte vill eller våga älska därför gör du dig av med tjejerna. Du har ändå ett bekräftelsebehov i dig därför njuter du av att göra så mot dom.

Anonym (synd om dig)

Äldre 5 Oct 10:01

#98

jag tror att du stängde av dina känslor när du var yngre för att skydda dig själv från all besvikelse du känt av dina föräldrar. där av blev tom/kall, sedan har du ju intalat dig själv att du inte behövde någon om jag minns rätt. sedan tror jag att när du blev påkommen av tjejen så märkte du att hon brydde sig om dig, vilket du kanske inte känt från dina familj. då fick du för första gången känna denna lycka som du beskrev. och därför så gillar du att göra på detta vis för då får du känna lycka och glädje.
sedan tror jag när du beskriver att du blir arg när folk berättar om sina familjer typ med värme m.m så tror jag egentligen att du innerst innerst inne är lite sotis att dom har något som du aldrig haft. de då ingen brydde kan hända att du intalat dig själv att du inte behövt de, men det är egentligen vad du velat ha. för den känslan kan jag själv känna igen.då ingen direkt brydde sig om mig när jag var liten, och jag kunde också känna ilska när mina kompisar hade det så bra med sina familjer,för ingen hade haft det som jag.
det är väldigt lätt att släcka ett ljus, men kan ta lång tid att få det att brinna igen!

Simon 681

Äldre 5 Oct 10:15

#99

Ahem... Ja, var skall vi börja... många har varit inne på barndomen och om du har varit uppväxt med en dominerande och /eller våldsam kvinna kan det leda till liknande beteende.

Men, du är mycket väl medveten om vad du gör, förutom endorfinkicken så verkar du inte ha någon kompulsion. Du beskriver också att du inte så ofta känner känslor. Jag skulle tro att det är genetiskt och eller har att göra med hur din hjärna fungerar. Med andra ord tror jag att du är vad folk generellt kallar psykopat.

Det är inget att bli förskräkt för. Många politiker, näringlivstoppar och liknande har psykopatiska drag och endast en minoritet har dessutom en lust att samla på avhuggna huvuden, virade i taggtråd eller liknande. Det är de som har haft den perfekta stormen av en specifik genetisk avvikelse, en specifik hjärnanomalitet och en fruktansvärd uppväxt (vi snackar här pojken som kallades det eller liknande).

Jag skulle ändå råda dig att försöka hitta ett annat utlopp för din lust att dominera och förudmjuka. Förr eller senare kommer någon av tjejerna ha en far eller att par kusiner som kommer att vilja göra processen kort med dig och som dessutom vet var du bor.

Vad jag vet finns det ingenting att göra åt psykopati, vissa delar av exempelvis prefrontala kortex kopplas inte in i ditt beslutsfattande. Du kan lära dig utantill hur man skall göra och sedan välja att handla efter det om du vill framstå som normal, men det vet du säkert redan.

Anonym (Narcissistdotter)

Äldre 5 Oct 10:24

#100

Anonym (Trådskaparen) skrev 2012-09-28 04:06:58 följande:

Jag vet inte varför jag skriver det här. Jag känner bara att jag bara måste få skriva av mig. Jag är en player och jag har en tendens att träffa klubbtjejer och bli tillsammans med dem i 1 - 4 veckor. Ljuga för kvinnor kommer naturligt för mig och det har jag alltid gjort. Ärligt talat så bryr jag mig inte om kvinnor, jag ser dem som redskap som jag kan utnyttja och trycka ner psykiskt.

Som sagt, jag har en tendens att träffa klubbtjejer och jag låtsas vara den perfekta killen för dem. Väldigt ofta så vill dem träffas igen, och det är då jag börjar min process. Jag gör allt som den där perfekta pojkvännen skulle kunna göra, allt från simpla till mer komplicerade saker. Men när jag väl tröttnar på tjejen (1 - 4 veckor) så träffar jag en ny klubbtjej och ser till att få ligga med denna, men det räcker inte för mig. För här kommer poängen - jag skickar ett sms till den andra tjejen som jag "har något på gång med" att hon borde komma över för jag har något att berätta, och 9 av 10 gånger så kommer hon. Hon förväntar sig något bra, men hon går in och ser mig ligga med en ny, främmande tjej som jag precis har raggat upp.
När hennes tårar kommer så fylls jag av en extrem glädje och en känsla som får mig att känna mig vid liv. I vanliga fall så känner jag inte mycket, förutom ilska och frustration då och då. Glädje känner jag inte ofta, och jag fejkar nästan alltid när jag skrattar. I alla fall, tjejerna brukar reagera på två sätt;
1. Hon stannar kvar och skriker på mig. Ibland lämnar den andra tjejen och skäller på mig eller så skrattar hon bara åt offret.
2. Hon störtar ut från rummet helt förstörd medan jag och den andra tjejen fortsätter.
Vad som händer sen är att jag gör precis samma sak med den nya tjejen -- träffar en ny tjej, är otrogen och fortsätter igen. Det är som en drog för mig, att få förstöra en kvinna psykiskt.

Här är frågan... varför är jag sån? Det enda som får mig att inte tro att jag är psykopat är för att jag själv är medveten om det här. Ja, jag ser mig själv som en bättre människa än andra av olika anledningar, det nekar jag inte till, men jag skulle aldrig kunna skada någon fysiskt. Det enda jag gör är att jag förstöra någon psykiskt.

Manliga vänner har jag gott om och dem trycker jag inte ner, utan det är endast kvinnor -- speciellt klubbtjejer jag gör så här mot. Som sagt, jag vet inte varför jag skriver det här, var bara tvungen att skriva det här efter ännu en lyckad kväll.

Det låter som psykopatiska personlighetsdrag, med grandios självbild. Jag upplever att du skryter om att du kan göra så här med dessa kvinnor och du uppvisar ingen medkänsla. Du har uppenbarligen inget behov av att vara en god människa, men har du inte heller behov av att bli älskad? Har du det ska du söka hjälp för din egen skull, då hos psykiatrin. Förenklat kan man säga att psykiatrin (psykiatriker, psykoterapeupter m fl) i första hand behandlar psykiska störningar (som du beskriver symptom på), medan psykologen oftare arbetar med krishantering och personlighetsutveckling för den som har det jobbigt men ingen personlighetsstörning ("normala" psykologiska reaktioner om man så vill).

Jag undrar också vad din syster tycker om ditt beteende? Om hon nu har varit fin och stöttande mot dig så är hon antagligen en medkännande människa som skulle bli ledsen och sårad.om hon förstod hur du beter dig mot kvinnor.

Är jag psykopat?

INNEHÅLL