Anonym (Trådskaparen)

Äldre 28 Sep 04:06

165 svar

Är jag psykopat?

Jag vet inte varför jag skriver det här. Jag känner bara att jag bara måste få skriva av mig. Jag är en player och jag har en tendens att träffa klubbtjejer och bli tillsammans med dem i 1 - 4 veckor. Ljuga för kvinnor kommer naturligt för mig och det har jag alltid gjort. Ärligt talat så bryr jag mig inte om kvinnor, jag ser dem som redskap som jag kan utnyttja och trycka ner psykiskt.

Som sagt, jag har en tendens att träffa klubbtjejer och jag låtsas vara den perfekta killen för dem. Väldigt ofta så vill dem träffas igen, och det är då jag börjar min process. Jag gör allt som den där perfekta pojkvännen skulle kunna göra, allt från simpla till mer komplicerade saker. Men när jag väl tröttnar på tjejen (1 - 4 veckor) så träffar jag en ny klubbtjej och ser till att få ligga med denna, men det räcker inte för mig. För här kommer poängen - jag skickar ett sms till den andra tjejen som jag "har något på gång med" att hon borde komma över för jag har något att berätta, och 9 av 10 gånger så kommer hon. Hon förväntar sig något bra, men hon går in och ser mig ligga med en ny, främmande tjej som jag precis har raggat upp.
När hennes tårar kommer så fylls jag av en extrem glädje och en känsla som får mig att känna mig vid liv. I vanliga fall så känner jag inte mycket, förutom ilska och frustration då och då. Glädje känner jag inte ofta, och jag fejkar nästan alltid när jag skrattar. I alla fall, tjejerna brukar reagera på två sätt;
1. Hon stannar kvar och skriker på mig. Ibland lämnar den andra tjejen och skäller på mig eller så skrattar hon bara åt offret.
2. Hon störtar ut från rummet helt förstörd medan jag och den andra tjejen fortsätter.
Vad som händer sen är att jag gör precis samma sak med den nya tjejen -- träffar en ny tjej, är otrogen och fortsätter igen. Det är som en drog för mig, att få förstöra en kvinna psykiskt.

Här är frågan... varför är jag sån? Det enda som får mig att inte tro att jag är psykopat är för att jag själv är medveten om det här. Ja, jag ser mig själv som en bättre människa än andra av olika anledningar, det nekar jag inte till, men jag skulle aldrig kunna skada någon fysiskt. Det enda jag gör är att jag förstöra någon psykiskt.

Manliga vänner har jag gott om och dem trycker jag inte ner, utan det är endast kvinnor -- speciellt klubbtjejer jag gör så här mot. Som sagt, jag vet inte varför jag skriver det här, var bara tvungen att skriva det här efter ännu en lyckad kväll.

Anonym (Trådskaparen) Trådstartaren

Äldre 4 Oct 01:57

#81

Anonym (Sammanträffande) skrev 2012-10-04 01:47:45 följande:

Vet inte om det framgår att jag inte försöker irritera dig

utan bara vara trevligare än att trycka ner trots att jag tycker det du gör är fel.

Jag håller ej med dig om att psykologhjälp är till för svaga människor, för övrigt (du skrev det tidigare), utan för människor som vill få svar på om de är friska eller psykiskt sjuka. Det är väl den frågan du vill få svar på, om jag förstått dig rätt - dvs. om du är psykiskt sjuk eller ej ?

Att lägga sig ner och inte orka resa sig upp är väl inte mer "starkt" än att inse att man behöver hjälp att resa sig upp när man ligger.

För övrigt kan jag tycka det är svagt att ge sig på människor som redan är i underläge på något sätt, men det där vet du nog redan. Är man bra på att manipulera, så bör man väl kunna manipulera i princip vem som helst och inte enbart "korkade" människor.

Du irriterar mig inte. Hur fick du för dig det?

Jag tycker det är skillnad på att fråga och behöva hjälp. Jag känner inte att jag BEHÖVER hjälp för jag är en stor grabb och kan ta hand om mig själv. Men däremot så var jag nyfiken.

Problemet är inte om jag kan eller inte manipulera andra typer av kvinnor, utan för att jag inte känner för det. Jag har inget behov utav det. Jag är nöjd med klubbtjejer.

Anonym (Trådskaparen) Trådstartaren

Äldre 4 Oct 02:00

#82

NKmamma skrev 2012-10-04 01:55:35 följande:

Om du börjar må dåligt över hur du behandlar dessa tjejer och vill på egen hand göra nåt åt det så kan du väl återkomma.
Hoppas att jag var mer tydlig nu.

Då förstår jag. Man tackar, och det ska jag tänka på om jag av någon anledning hade börjat må dåligt.

Anonym

Äldre 4 Oct 02:03

#83

Anonym (Trådskaparen) skrev 2012-10-04 01:21:01 följande:

Och jag har även skrivit att jag kan inte minnas något som gör att jag har blivit sån här mot kvinnor. Jag har en syster som var trevlig mot mig och mitt enda stöd när jag var barn, för min mor var ju så förbannat jävla upptagen med allt annat..

Å där har du svaret... Övergiven och oönskad.. Då brukar man behandla tjejer som skit.
Det är alltså i teorin "mamma" du ligger med gång på gång och sårar...

Grattis!

Anonym (Trådskaparen) Trådstartaren

Äldre 4 Oct 02:09

#84

Anonym skrev 2012-10-04 02:03:50 följande:

Å där har du svaret... Övergiven och oönskad.. Då brukar man behandla tjejer som skit.
Det är alltså i teorin "mamma" du ligger med gång på gång och sårar...

Grattis!

Jag tvekar på det. Min far var tre gånger värre men jag förstår inte för män. Mina bröder var inte ens till någon hjälp, utan min syster var, så jag hade en bra kvinnlig förebild.

Anonym (Sammanträffande)

Äldre 4 Oct 02:22

#85

Anonym (Trådskaparen) skrev 2012-10-04 01:57:59 följande:

Du irriterar mig inte. Hur fick du för dig det?

Jag tycker det är skillnad på att fråga och behöva hjälp. Jag känner inte att jag BEHÖVER hjälp för jag är en stor grabb och kan ta hand om mig själv. Men däremot så var jag nyfiken.

Problemet är inte om jag kan eller inte manipulera andra typer av kvinnor, utan för att jag inte känner för det. Jag har inget behov utav det. Jag är nöjd med klubbtjejer.

Haha okej, sorry, har själv Asperger så jag är asdålig på att tolka text ibland. Kan få för mig att det jag läser "sägs" med sträng ton, trots att det inte alls gör det. Har själv vart i kontakt med psykiatrin för att få hjälp med mitt mentala funktionshinder, för övrigt, och behovet av hjälp har inte fått mig att känna mig svagare på något sätt, så där tänker vi nog olika!

Nåväl, det enda jag kan säga ang. din trådstart är att du behöver prata med någon kunnig för att avgöra om du är psykopat, som sagt. Tecken på antisocial personlighetsstörning brukar finnas redan i barndomen, vad jag vet, så det är väl därför en utredning skulle göra mer nytta för dig än ett svar från någon på ett forum, som inte vet något om din bakgrund.

Anonym

Äldre 4 Oct 02:35

#86

Anonym (Trådskaparen) skrev 2012-10-04 02:09:23 följande:

Jag tvekar på det. Min far var tre gånger värre men jag förstår inte för män. Mina bröder var inte ens till någon hjälp, utan min syster var, så jag hade en bra kvinnlig förebild.

ok, då är du bara psykopat då, om det känns bättre.

Rakad Apa

Äldre 4 Oct 02:40

#87

Oroa dig inte TS, du låter som vilken normal kille som helst!

?Livet är för viktigt för att tas på allvar.? - Oscar Wilde

Anonym (Llaa)

Äldre 4 Oct 03:56

#88

Anonym (Trådskaparen) skrev 2012-10-04 01:25:51 följande:

Intressant läsning. Hur var din barndom, och hur länge var du sån? Och hur gammal är du nu?

Jag är 33 nu. Och du själv?

Barndom... tja, jag vet inte. Har inte direkt ngt att jämföra med. Hade det väl jobbigt på mga sätt med en far som var svårt sjuk under större delen av min uppväxt (han dog när jag fyllde 20) och jag var rätt utanför i skolan. Var mer en sån som höll mig på min kant och förstod mig inte riktigt på de sociala koderna (är idag diagnostiserad med Aspergerdrag, men det var först för några år sen). Min mamma var ganska frånvarande under uppväxten och jobbade mkt och pappa var väl den som hade den mer traditionella kvinnorollen i hemmet kan man säga. Mina föräldrar var egentligen båda kärleksfulla, men på olika sätt och kanske inte riktigt så som jag behövde det. Upplevde väl ofta att folk inte riktigt förstod mig.

Sen nån gång där vid 19-årsåldern beslutade jag mig för att ta igen alla "missade år" med killar och lekte runt rejält. Testade att ha flera förhållanden parallellt, var otrogen konstant och krossade en massa hjärtan - av nån anledning har killar dessvärre aldrig behandlat mig så bra som just då när jag inte förtjänade det. Lärde mig vilka strängar jag skulle spela på, upptäckte att det var lätt att få dem kära och hade väl egentlige innerst inne nån slags förhoppning om att jag skulle känna nåt nån gång. Men jag kunde inte, så det blev som det blev.

Nu i efterhand kan jag säga att jag hade svårt med empatin och även trängde bort en massa känslor (försvarsmekanismer alltså). Sen så träffade jag alltså den här som jag föll så hårt för och jag var inte kapabel att göra så mot honom. Där var det snarare han som inte alltid behandlade mig så bra alla ggr. Så man kan väl säga att jag lärde mig empati "den hårda vägen", och det har visserligen varit nyttigt men också gjort jävligt ont. Om jag skulle kunna göra samma sak igen? Jag har svårt att tro det, för jag minns alltför väl hur ont det gör när man blir sårad på det sättet och att göra så mot nån annan skulle i mångt och mkt väcka alla minnen till liv av hur det var att själv råka ut för vissa saker.

Anonym

Äldre 4 Oct 03:57

#89

Men hur länge kommer du kunna hålla på såhär? Jag menar du är ju inte ung för evigt.

Anonym (Trådskaparen) Trådstartaren

Äldre 4 Oct 04:59

#90

Anonym (Llaa) skrev 2012-10-04 03:56:21 följande:

Jag är 33 nu. Och du själv?

Barndom... tja, jag vet inte. Har inte direkt ngt att jämföra med. Hade det väl jobbigt på mga sätt med en far som var svårt sjuk under större delen av min uppväxt (han dog när jag fyllde 20) och jag var rätt utanför i skolan. Var mer en sån som höll mig på min kant och förstod mig inte riktigt på de sociala koderna (är idag diagnostiserad med Aspergerdrag, men det var först för några år sen). Min mamma var ganska frånvarande under uppväxten och jobbade mkt och pappa var väl den som hade den mer traditionella kvinnorollen i hemmet kan man säga. Mina föräldrar var egentligen båda kärleksfulla, men på olika sätt och kanske inte riktigt så som jag behövde det. Upplevde väl ofta att folk inte riktigt förstod mig.

Sen nån gång där vid 19-årsåldern beslutade jag mig för att ta igen alla "missade år" med killar och lekte runt rejält. Testade att ha flera förhållanden parallellt, var otrogen konstant och krossade en massa hjärtan - av nån anledning har killar dessvärre aldrig behandlat mig så bra som just då när jag inte förtjänade det. Lärde mig vilka strängar jag skulle spela på, upptäckte att det var lätt att få dem kära och hade väl egentlige innerst inne nån slags förhoppning om att jag skulle känna nåt nån gång. Men jag kunde inte, så det blev som det blev.

Nu i efterhand kan jag säga att jag hade svårt med empatin och även trängde bort en massa känslor (försvarsmekanismer alltså). Sen så träffade jag alltså den här som jag föll så hårt för och jag var inte kapabel att göra så mot honom. Där var det snarare han som inte alltid behandlade mig så bra alla ggr. Så man kan väl säga att jag lärde mig empati "den hårda vägen", och det har visserligen varit nyttigt men också gjort jävligt ont. Om jag skulle kunna göra samma sak igen? Jag har svårt att tro det, för jag minns alltför väl hur ont det gör när man blir sårad på det sättet och att göra så mot nån annan skulle i mångt och mkt väcka alla minnen till liv av hur det var att själv råka ut för vissa saker.

Då ser jag att våra uppväxter var olika. Knivhot, supande föräldrar, bråk varenda helg, dålig ekonomi, jag fick ständigt höra vilken misslyckad son jag var och jag fick ta hand om mig själv för det mesta, men min syster tog hand om mig och var mer mamma till mig än min riktiga mamma. Mina föräldrar sket blankt i hur jag mådde och hur det gick för mig i skolan. Visade jag upp något som jag var stolt över, något jag kanske hade byggt eller ett bra betyg så svarade pappa alltid "hmm" och fortsatte att titta på TVn.

Men redan som barn så slutade jag bry mig om allt det där. Jag sket i att de bråkade, och jag sket i att mina föräldrar inte brydde sig för fem öre om mitt välmående.

Idag är min familj mycket mer stabil efter många möten, fått riktiga jobb och slutat med alkoholen.

Jag tycker det är synd att våra uppväxter var så olika. Jag trodde precis att jag hade hittat någon som jag som jag kunde prata med, om hur han eller hon gick tillväga.

Och jag är 27 år.

Anonym skrev 2012-10-04 03:57:49 följande:

Men hur länge kommer du kunna hålla på såhär? Jag menar du är ju inte ung för evigt.

Jag vet inte. Jag har aldrig tänkt på det.

Är jag psykopat?

INNEHÅLL