• anaconda

    Första barnet - BF Mars 2014

    Hej! Tänkte samla oss som väntar sitt första barn Mars 2014! Jag och min man fick äntligen ett plus 4 juli efter 1år och 1 månads försök och vi har beräknad bf 16 mars 2014! Vi bor i Sigtuna norr om Sthlm och vi är båda 26 år. Välkomna och skriva av er om tankar och lägga in bilder, berätta gärna om er själva!


    BF 16 Mars 2014 ❤
    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-07-28 18:34
    Länk till BF listan: www.familjeliv.se/Forum-2-293/m70604594.html

    Länk till bild tråden: www.familjeliv.se/Forum-2-293/m70604683.html

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-10-08 21:08
    Här kommer en uppdaterad tråd med vår BF-LISTA som vi lägger in oss efter vi vart på RUL: www.familjeliv.se/Forum-2-293/m71328084.html

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-01-19 22:55
    Här kommer länk till oss i sthlms trakten som kan tänka sig en grav fika. Gå in och rösta på vilken dag som passar dig bäst och skriv ditt nick du har här på familjeliv.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-01-19 22:55
    oj glömde länken. Haha

    www.doodle.com/sb6uwr2gt2bspgbb
  • Svar på tråden Första barnet - BF Mars 2014
  • Hallonpaj88

    Usch idag känner jag mig väldigt nere och vill bara skriva av mig med er. Min mamma har alltid varit väldigt jobbig, ringt mig varje dag och pratat om sitt i minst en timme. Sedan jag blev gravid säger hon hur vi bör göra, vad vi ska köpa, osv osv fast jag sagt åt henne att vi har koll.

    Vi är rätt mycket hos min sambos föräldrar då de bor på en ö i ett stort hus och vi älskar att vara där. De bjuder också ut oss för de gillar att ha oss där och få bjuda på middag.
    Förra söndagen skulle vi åka för att handla barnvagnen och svärföräldrarna frågade om de fick följa med för Ikea ligger vägg i vägg o de skulle ändå dit så självklart sa vi ja. De ska dessutom betala halva vagnen. När jag berättade för min mamma när vi prata i telefonen så sa jag att vi var på väg och skulle köpa barnvagnen så sa hon:
    "Nu måste jag få säga hur jag känner. Ni är alltid med dom och dom får följa med på allt, men aldrig jag".

    Hon drog bland annat upp Underbara barn mässan som jag var med sambons syster på, för att hon precis fått barn.
    min mamma vill alltså med på allt och blev även ledsen när jag sa att vi kommer vilja fira jul vartannat år med min och sambons familj varav nästa år med sambons familj.

    Idag messade hon mig att hon älskar mig, då skrev jag att jag älskar henne också men att jag blev ledsen. Då skrev hon att hon måste få säga hur hon känner eftersom jag alltid gör det...och att hon har rätt i att bli ledsen eftersom vi glömmer bort henne. Hon har bjudit hem hos max 3 gånger under tre år. Sedan började hon skriva att jag är taskig och egoistisk. 
    Tilllut skrev jag att om jag är så taskig så behöver hon inte ha nån kontakt med oss.

    Det här är inte första gången hon beter sig såhär mot mig och jag tror att det bästa för mig, min sambo och bebis är att inte ha nån kontakt med henne men hur ska jag orka ta upp bekantskapen med min mamma? Min 10-åriga lillebror bor där också och min mamma skrev att han är så besviken på mig för att jag inte följde med honom på stan och klippte håret förra veckan när jag var sjuk från jobbet..men att jag åkte till svärföräldrarna på helgen så kunde jag inte vara sjuk.

    Jag orkar inte..sitter på jobbet och gråter och vet att jag kommer bryta ihop framför min sambo ikväll. Han börjar bygga upp som ett hat mot mamma eftersom hon är så taskig mot mig...               

    Förlåt för långt inlägg men jag behövde verkligen bara skriva av mig :(  

  • MagdalenaZ
    Hallonpaj88 skrev 2013-11-07 15:45:17 följande:
    Usch idag känner jag mig väldigt nere och vill bara skriva av mig med er. Min mamma har alltid varit väldigt jobbig, ringt mig varje dag och pratat om sitt i minst en timme. Sedan jag blev gravid säger hon hur vi bör göra, vad vi ska köpa, osv osv fast jag sagt åt henne att vi har koll.

    Vi är rätt mycket hos min sambos föräldrar då de bor på en ö i ett stort hus och vi älskar att vara där. De bjuder också ut oss för de gillar att ha oss där och få bjuda på middag.
    Förra söndagen skulle vi åka för att handla barnvagnen och svärföräldrarna frågade om de fick följa med för Ikea ligger vägg i vägg o de skulle ändå dit så självklart sa vi ja. De ska dessutom betala halva vagnen. När jag berättade för min mamma när vi prata i telefonen så sa jag att vi var på väg och skulle köpa barnvagnen så sa hon:
    "Nu måste jag få säga hur jag känner. Ni är alltid med dom och dom får följa med på allt, men aldrig jag".

    Hon drog bland annat upp Underbara barn mässan som jag var med sambons syster på, för att hon precis fått barn.
    min mamma vill alltså med på allt och blev även ledsen när jag sa att vi kommer vilja fira jul vartannat år med min och sambons familj varav nästa år med sambons familj.

    Idag messade hon mig att hon älskar mig, då skrev jag att jag älskar henne också men att jag blev ledsen. Då skrev hon att hon måste få säga hur hon känner eftersom jag alltid gör det...och att hon har rätt i att bli ledsen eftersom vi glömmer bort henne. Hon har bjudit hem hos max 3 gånger under tre år. Sedan började hon skriva att jag är taskig och egoistisk. 
    Tilllut skrev jag att om jag är så taskig så behöver hon inte ha nån kontakt med oss.

    Det här är inte första gången hon beter sig såhär mot mig och jag tror att det bästa för mig, min sambo och bebis är att inte ha nån kontakt med henne men hur ska jag orka ta upp bekantskapen med min mamma? Min 10-åriga lillebror bor där också och min mamma skrev att han är så besviken på mig för att jag inte följde med honom på stan och klippte håret förra veckan när jag var sjuk från jobbet..men att jag åkte till svärföräldrarna på helgen så kunde jag inte vara sjuk.

    Jag orkar inte..sitter på jobbet och gråter och vet att jag kommer bryta ihop framför min sambo ikväll. Han börjar bygga upp som ett hat mot mamma eftersom hon är så taskig mot mig...               

    Förlåt för långt inlägg men jag behövde verkligen bara skriva av mig :(  
    Inte alls roligt läge. Svårt att bryta med familjemedlemmar, speciellt när det är så pass nära som en mamma.
    Nu förespråkar jag inte att du ska bryta med din mamma, för det är det sista du ska göra. 
    Var ledsen och försök hitta ett sätt att leva med henne och hantera relationen.. Försök prata med henne, utan att smsa. Ta en fika med henne och lägg upp hur du vill ha det och sedan lyssna på henne så kanske ni hittar en bättre relation. 

    Jag förlorade min mamma ett år sedan så jag önskar jag hade henne kvar för att just kunna prata om sådant jag är orolig över med graviditet och barn osv (inte bara därför, men en av 1000 anledningar). Sen mamma gick bort har jag även förlorat pappa, till en 15 år yngre kvinna utan barn.. så hela familjen är oerhört splittrad idag.. jag har bara min syster kvar nu..
    Jag har funnit ett sätt att hantera pappa och det är definitivt inte som förut.. Varför jag berättar är för att du ska förstå att du inte är ensam med att ha en knäpp mamma/pappa/familj :)
  • kucke
    LillsmurfanLisa skrev 2013-11-07 15:06:30 följande:
    Idag jag gick över i v 23 (22+0) och är så glad över att det nu är ett "riktigt" barn där inne, enligt konstens alla regler. 

    Tyvärr har jag även fått erfara min första sammandragning. Då tänkte jag på er som har det ofta, mycket och starkt. Ni är så grymma som tar er genom vardagen. Jag hade inte ens en stark sammandragning men såg det som ett tecken på att lugna ner mig. Idag har jag beslutat mig för att jag inte behöver jobba halvtid, plugga heltid, planera inför flytt och ha ett socialt liv på samma gång. Det var ett stort steg men det känns redan bättre. Nu ska jag ge mig själv tid att sova ordentligt och på det sättet få energi till vardagen. 

    Precis som flera av er skriver har jag också börjat känna mig tung. En dags undervisande, stående/gående i ett klassrum sätter sig i fötterna och ryggen. En dags stillasittande pluggande gör sig påmind i rygg och axlar. Det är svårt att beskriva förändringen. Jag är van vid att känna mig vältränad och stark. Nu orkar jag ingenting. Det har kommit så fort. Jag önskar att jag bara kunde få sitta av resten av graviditeten i en varm pool. Tyngdlös.  

    Då ligger vi bara en dag mellan oss, då jag är 23+1 idag :) Fick min första sammandragning i går och blev livrädd, men förstår nu det är vanligt trots det känns som läääänge till pyrelis kommer.

    Hallonpaj88 och MagdalenaZ:

    Det med familjerelationer är verkligen inte lätt. Utan jag har lärt mig genom åren att det finns familj och släkt som vi föds in i och den vi själva väljer med hjärtat. :) 

    Är själv adopterad och min mamma gick bort för några år sedan i cancer, och jag saknar henne varje dag. Jag älskar min pappa, men både jag och min syster som också är adopterad har alltid varit mammas flickor. Två månader efter mammas begravning träffade min pappa en ny kvinna som han idag är förlovad med. Jag och min syster tycker det gick för fort, och det finns mycket som sårade oss, men idag är vi glad att han har någon.

    Jag håller med MagdalenaZ att du Inte skall bryta Hallonpaj88 med din mamma, utan att ni försöker prata med varandra se hur ni kan hitta ett sätt och ha en relation som känns bra för er båda. Försök, men kommer ni ingen vart och bara står och stampar på samma ställe, så ta en paus i er relation. Inget är förevigt och vi vet aldrig vad framtiden bär på :)

    Stor kram till er båda! 

       

       


         
  • kucke

    LillsmurfanLisa: Haha, jag är världens trögaste :P Är så otroligt dålig på det med veckor och insåg att jag ligger ju en vecka före dig. Men en vecka är heller inte mycket, hihi.

      

  • Hallonpaj88

    Tack för era ord. Betyder mycket. Det är inte första gången min mamma beter sig såhär och det går inte att prata med henne för jag har bara fel, är egoistisk och dum. Hon har psykiska problem och det är först nu jag börjar inse det (hon har alltså en diagnos).

    Jag får ta en paus från henne. Det är bara så jobbigt för hon tror att alla är på hennes sida, inklusive min sambo fast han verkligen inte är det. Skulle bara önska att nån annan kunde få henne att vakna upp o inse hur hon behandlar sin dotter innan hon förlorar både mig o sitt barnbarn.

    Beklagar att ni förlorat era föräldrar o tack igen att ni tar er tid att stötta mig.

  • flowers

    Hej.
    Mår verkligen jätte dåligt och känner mig inte alls OK.
    Gråter varje dag och har ångest, känner att jag inte klarar av att bli mamma, det är för mycket!
    Ringt till BM och BM har pratat med läkaren ang. abort!
    Självmordstankar varje dag.
    Brutit kontakt med vänner och släkt.
    Orkar ingenting längre...            

  • MagdalenaZ
    kucke skrev 2013-11-07 16:39:52 följande:

    Då ligger vi bara en dag mellan oss, då jag är 23+1 idag :) Fick min första sammandragning i går och blev livrädd, men förstår nu det är vanligt trots det känns som läääänge till pyrelis kommer.

    Hallonpaj88 och MagdalenaZ:

    Det med familjerelationer är verkligen inte lätt. Utan jag har lärt mig genom åren att det finns familj och släkt som vi föds in i och den vi själva väljer med hjärtat. :) 

    Är själv adopterad och min mamma gick bort för några år sedan i cancer, och jag saknar henne varje dag. Jag älskar min pappa, men både jag och min syster som också är adopterad har alltid varit mammas flickor. Två månader efter mammas begravning träffade min pappa en ny kvinna som han idag är förlovad med. Jag och min syster tycker det gick för fort, och det finns mycket som sårade oss, men idag är vi glad att han har någon.

    Jag håller med MagdalenaZ att du Inte skall bryta Hallonpaj88 med din mamma, utan att ni försöker prata med varandra se hur ni kan hitta ett sätt och ha en relation som känns bra för er båda. Försök, men kommer ni ingen vart och bara står och stampar på samma ställe, så ta en paus i er relation. Inget är förevigt och vi vet aldrig vad framtiden bär på :)

    Stor kram till er båda! 

       

       


         
    Ja, då vet du hur jag känner det. Men hur hanterade du att han förlovade sig med den nya kvinnan?
    Jag har bildat så stort hat mot den kvinnan som pappa BOR med 6 månader efter att mamma gick bort. Mamma gick cancersjuk till jobbet för att få köpa alla de saker till hemmet som hon nu sitter och gottar sig i.. Hon har dessutom inte jobbat en dag i sitt liv och jag är livrädd att pappa ska bli utnyttjad.. han bråkar givetvis med mig så fort jag säger något negativt om henne, vilket gör att jag undviker att prata om henne med honom, men jag har INGET gott att säga om henne.. kommer det någonsin gå över eller är det bara graviditetshormoner som gör att jag känner mig SÅ ledsen... ?? 
  • MagdalenaZ
    Hallonpaj88 skrev 2013-11-07 17:08:14 följande:
    Tack för era ord. Betyder mycket. Det är inte första gången min mamma beter sig såhär och det går inte att prata med henne för jag har bara fel, är egoistisk och dum. Hon har psykiska problem och det är först nu jag börjar inse det (hon har alltså en diagnos).
    Jag får ta en paus från henne. Det är bara så jobbigt för hon tror att alla är på hennes sida, inklusive min sambo fast han verkligen inte är det. Skulle bara önska att nån annan kunde få henne att vakna upp o inse hur hon behandlar sin dotter innan hon förlorar både mig o sitt barnbarn.

    Beklagar att ni förlorat era föräldrar o tack igen att ni tar er tid att stötta mig.
    Förstod nästan att du försökt att prata med henne.. men som sagt, försök hitta en balans i din relation till henne.. Om hon nu har en diagnos kan det verka i din fördel, om hon tror att alla är på hennes sida så kan du väl försöka intala dig själv att hon är sjuk och kanske låta henne tro det. Det är trots allt du som känner till sanningen.
    Det här med att ha diagnoser i den nära familjen känner jag däremot till... det är bara att inse att personen är sjuk och är det så att relationen blir så pass destruktiv kan det kanske vara bra att ta avstånd, men som sagt, det är nog det sista du ska göra... 
  • MagdalenaZ
    flowers skrev 2013-11-07 17:09:08 följande:
    Hej.
    Mår verkligen jätte dåligt och känner mig inte alls OK.
    Gråter varje dag och har ångest, känner att jag inte klarar av att bli mamma, det är för mycket!
    Ringt till BM och BM har pratat med läkaren ang. abort!
    Självmordstankar varje dag.
    Brutit kontakt med vänner och släkt.
    Orkar ingenting längre...            
    Men lille vännen! 
    Vad är det som får dig att må så dåligt? är det graviditeten eller omständigheterna runt omkring?
    Har du någon form av depression / ångest sedan innan? (du behöver inte svara om du känner att det är för jobbigt) 

    Bra att du tagit kontakt med läkare. Försök snälla slå ifrån dig självmordstankarna! Kontakta psykakuten omgående. Jag hoppas du finner den hjälp du behöver!

    Som sagt, tankarna finns här hos oss och skriv av dig om du mår bättre av det! 
  • Sopp
    flowers skrev 2013-11-07 17:09:08 följande:
    Hej.
    Mår verkligen jätte dåligt och känner mig inte alls OK.
    Gråter varje dag och har ångest, känner att jag inte klarar av att bli mamma, det är för mycket!
    Ringt till BM och BM har pratat med läkaren ang. abort!
    Självmordstankar varje dag.
    Brutit kontakt med vänner och släkt.
    Orkar ingenting längre...            
    Hej - Det är väldigt tråkigt att läsa om hur du mår och jag hoppas verkligen att det kan vända. Har du sådana tankar som du beskriver måste du gå till psykakuten! Det är ingen skam i det, men för din skull och för din familjs skull så finns det hjälp att få. Jag vet inte vilken stad du bor i, men här är uppgifter till den i Stockholms län:

    http://www.1177.se/Ostergotland/Hitta-vard/Stockholm/Kontakt/Stockholms-lans-psykiatriska-akutmottagning-Lansakuten-Kungsholmen/
    Telefontid dygnet runt: 08-123 492 00
     
    Om du bara orkar en enda sak till, ring dit så hjälper dom dig. Stor kram 
Svar på tråden Första barnet - BF Mars 2014