Första barnet - BF Mars 2014

Vad tråkigt att höra om din jobbiga situation. Ens mamma är ju den personen som ska stötta en i detta, inte tvärtom. En paus låter bra, fokusera på det fina i livet. Jag hoppas att din mamma "vaknar" upp som du säger. För det är verkligen svårt att bryta med en familjemedlem, speciellt med mamma. Hade en liknande situation med en stor del utav min familj, men som tur är inte med mamma, och det var så jävla tufft. Men man klarar det för man är så mycket starkare än vad man tror! Man kommer liksom på det efter ett tag och känner sig mycket bättre utan personerna som tynger ner en. Jag hoppas innerligt att allting löser sig för dig/er utan att du behöver "förlora" din mamma.

Är det någon mer än jag som känner sig orolig för att föda för tidigt? Och att bebisen inte kommer överleva? Jag blir så trött på mig själv att jag aldrig kan slappna av. Kan också ha att göra med att jag längtat efter ett barn i så många år och är LIVRÄDD att något ska gå fel. Jag skulle inte klara det. Och på något märkligt sätt så pratar alla jag känner om just allt som kan gå fel. Jag vågar snart inte göra något i tron om att jag ska framkalla för tidig födsel. Hela min familj är pessimister & jag har tyvärr ingen optimistisk syn på livet heller. Ser hellre problem än lösningar. Det är jätte jobbigt. Jag tänker inte hela tiden på allt som kan få fel men någon gång/dag dyker de upp. De jobbiga tankarna. Och det här med att "det finns inget du kan göra" eller "livet har sin gång" funkar inte på mig. Jag hade rannsakat mig & mina handlingar & malt detta igen & igen om något hänt. Har någon de här tankarna?

Hallonpaj88. Jag förstår verkligen dig. Min mamma och jag hade en mkt destruktiv relation och jag mådde inte alls bra av den samtidigt som hon var den jag alltid ringde när det var ngt. Dock så låg alltid fokus på henne och hon var en riktig martyr. Så länge jag minns så har hon "hotat" med att ta sitt eget liv för att vi barn var otacksamma och livet hade varit orättvist mot henne. Hon sårade mig så illa flera gånger och jag fick vid flera tillfällen koppla in polisen och det tar emot att göra det mot din egen mor. Uppenbarligen såg hon aldrig sin egen del i det som hände.

Min mamma lever inte längre och hur hemskt det än är så kan jag inte sörja den person hon var men jag sörjer att jag inte har och egentligen aldrig heller haft en mamma. Jag sörjer också att hon aldrig fick möjlighet att känna annat än avund och känsla av att vara ett offer.

Jag känner igen mig. Är sjukt orolig för att förlora barnet. Är rädd för att komma på en kontroll och barnmorskan bara ska säga "nej, här finns inga hjärtljud". Vet inte hur jag ska slå bort tankarna.

Jag är inte orolig för att föda tidigt. Däremot är jag väldigt orolig för att barnet ska ligga dött i magen och jag inte vet om det. Det är min största rädsla som jag tänker på varje dag. Nu har det gått en tid sen RUL och nästa besök hos BM är inte förrän den 21 nov så en hel månad där jag inte vet. Så min största rädsla är att barnet har dött under tiden. Och det har nog oxå som med dig att göra att man har haft längtan sååååå himla länge och gått igenom så mycket så man vet om att riskerna är stora. Det som ständigt är i mitt huvud är att varför skulle de gå nu lixom? Allt händer mig/oss. Och det är tråkigt att tänka så men som min psykolog brukar säga det är självklart när man varit med om såå mycket. 
Tråkigt när omgivningen ständigt pratar om vad som kan gå fel. Det är sånt man verkligen inte vill höra som gravid. Speciellt inte när man äntligen har chansen att vara glad. Visst att man själv vet om vad som kan hända. Men man behöver inte omgivningen som trycker det i ansiktet på en hela tiden.  

Skönt att äntligen höra från dig även om de inte är några direkta positiva saker :/ Många här som frågat efter dig så känner du att du orkar så kan du prata av dig här, utan att någon dömer dig eller så!

Jag har själv en diagnos och låg inlagd på Psyk i två månader förra året så jag vet hur det känns när allting är svart! De är inget skamligt med att må dåligt psykiskt längre och dem som nu har kvar fördomar är bara mindre vetande! Det är inget man själv kan hjälpa och man ska få samma förståelse som om man haft ett brutet ben!

Vilken vecka är du i nu, å har du någon sambo eller pojkvän som kan stötta dig om du nu inte vill åka in akut? För mig så låter de ju som att du behöver bli inlagd men de är ju ett beslut man själv måste känna sig trygg med!

Du vet var vi finns iaf!

Jag ska in och prata med en psykolog imorgon så får prata med henne och se vad hon tycker. Det var BM som hjälpte mig att få börja prata med henne från första början, för flera veckor sedan. Får se om hon kan hjälpa mig eller om jag får ringa BM imorgon. Jag skäms över hur jag känner... Innan var jag förbannad på de som sade att de inte tyckte om eller som t.o.m hatade sitt barn i magen och trodde aldrig att jag skulle känna så.. Jag vet att den lille förtjänar all kärlek men just nu känns det väldigt svårt att älska honom, eller ens tycka om honom... Vill bara att han ska komma ut nu (inte pga längtan) men jag skäms så för att tänka så...
Jag tror att det är så de flesta tänker om graviditet, det talas ju inte så högt om allt det jobbiga och HUR jobbigt det verkligen är. Jag blev chockad kan jag ju säga... Men det skrämmer mig att jag ibland t.o.m kan tänka att "barnet ska ut innan vecka 30 (helst nu) och att jag inte bryr mig om det klarar sig eller inte". Jag känner inte så jämt, men ibland och det är läskigt för det är absolut inte jag.. Jag älskar mitt barn egentligen tror och hoppas jag, men det senaste har jag inte känt annat än förakt och i bästa fall då och då accepterande...

Jag förstår hur du känner... Själv har jag diagnosen borderline och har kämpat hela livet. Vad jag förstått så har du haft det kämpigt länge också? Det positiva med att må så dåligt är att om man lyckas ta sig ur det så blir man så mycket starkare.
Jag hoppas verkligen att det löser sig och att du kan få må bra och slippa den jobbiga ångesten och självmordstankarna oavsett vad som händer. Som några andra skrivit så har du stöd här i tråden.

Hallonpaj88: Tror du gör helt rätt som tar en paus från henne. Låt dina ord sjunka in hos din mamma och ge det lite tid. Tänk över hur Du vill ha det, tänk på Dig själv och ditt eget välmående och ta sedan ett beslut därifrån :) 

MagdalenaZ: Jag och min syster funderade ett tag på bryta helt med vår pappa för han sårade oss så mycket, men vi vet mamma inte hade velat det.  Vi har grälat mycket med honom om hans nya kvinna och han har aldrig förstått oss. Till slut inser man att man pratar för en vägg och eftersom jag inte ville förlora pappa och han inte förstod, så var det bara bita ihop. Fanns inget annat alternativ.

Hon är en bra kvinna och det är väl det som gjort att man kommit till en acceptans.

Tror absolut inte att det är bara gravhormonerna, utan man påminns ju hela tiden om att man förlorat sin mamma och att det borde vara annorlunda. Den sorgen kommer man aldrig över, även om man lär sig leva med den. Eftersom jag vet från min egen situation att min pappa aldrig lyssnade på mig eller min syster gällande hans nya kvinna, så vet jag ärligt talat inte hur du kan få din pappa och förstå. Hur verkar hans nya kvinna, tror du hon är bra eller att han faktiskt kommer bli utnyttjad? Känner din syster detsamma?

Flowers: Som de andra redan sagt så kontakta direkt akutpsyket eller be din man ringa. Jätte bra du pratat med din bm och läkare för att du skall få den hjälp du behöver.

Jag överraskas över hur många av oss som faktiskt mår psykiskt dåligt, trots att vi är överlyckliga över våra bäbisar i magen. Är själv född med depression och väl bekant med terapi, samtal och medicinering. MEN det kan alltid bli bättre och det finns hjälp och få.

Jag är så tacksam och glad över denna graviditet, men oron och ångesten över att nått är fel, att nått händer är större än lyckan. 

Tycker alla vi tjejer i denna tråd respekterar varandra så bra, och tillåter både glädje och oro få blandas med förväntningar och glädje. Vi stöttar varandra oavsett vad det gäller och för det vill jag säga Tack till er alla :)                

Jag beklagar bortgången. Känner igen mig så i din text. Kunde varit jag som skrivit. Min mamma har försökt tagit livet av sig flera gånger. Hon ringer nästan varje dag o pratar om sina problem i en timme. Man får inte en syl i vädret. För nån vecka sen ringde jag henne för var så glad att jag kände första sparkarna men fick till svar :"vad kul men jag kan tyvärr inte glädjas för jag har det så tufft nu" och så började hon gråta o prata om sitt. Är så trött på detta.

Har pratat med sambon o bestämt oss för att ta en paus från henne. Vi ska glädjas åt vår bebis nu o just nu tar hon mer energi än jag får av henne. Känns jättejobbigt o jag bara gråter men måste tänka på mitt barn. Han ska inte växa upp att mamma och mormor jämt bråkar.