Första barnet - BF Mars 2014

På tal om Ebba Von Sydow som är personligen en av favvorit bloggerskorna så vill jag tipsa er alla om hennes nyaste bok : "Ebbas gravidbok : den enda guiden du behöver". Tyckte den var jätte bra då hon skriver öppet om glädjen, förväntningar, men även om allvarligare saker. Hon tar upp både de rosa molnen, men även oron och när saker inte går som man tänkt sig.

Mycket bra utformad också och tjejig som jag gillar :)

Ang var i magen sparkar/buffar känns så känner jag "överallt". Det känns på sidorna, uppe vid navel och långt nere runt blygdbenet. Det varierar från gång till gång. 

Jag har börjat ana lite mönster i sparkandet. Störst aktivitet är det utan tvekan på kvällarna när jag går och lägger mig. Det är som att Grodan tackar för att jag slappnar av och inte klämmer ihop mig så mycket (när jag är vaken är det ju så mycket rörelse, sitta framåtlutad/bakåtlutad, böja sig och hämta något, vrida sig för att titta på något, klämma in sig i en bil...) När jag ligger ner för att somna passar Grodan på att njuta av all plats som plötsligt står till förfogande. Igår kväll låg min kille med sin hand på min mage i en timme och det var full aktivitet hela timmen. Själv somnade jag efter några minuter :) 

Flowers: 
Du har fått många bra tips och stöttning av alla underbara tjejer här inne redan, men jag vill ändå skriva ett par rader. Jag har aldrig haft någon depression eller liknande. Jag har aldrig behövt möta psykvården. Trots att jag känner mig och ses som en frisk, glad och "stabil" tjej har även jag fått uppleva mörkersidorna av att vara gravid. Att vakna på morgonen och inte hitta någon anledning att kliva upp ur sängen. Att känna panik över att kroppen ändras och kanske aldrig återgår till vad den varit. Att inte ha ork/lust till att göra någonting. Att tycka att barnet som växer i min mage är en främling som jag inte förstår mig på och som skrämmer mig nå så in i helskotta. Att tvivla på att det här verkligen är rätt. Att tvivla på min egen förmåga som mamma. Att tvivla på att allt kommer att gå bra.

De rosa molnen kräktes jag upp hela första trimestern. Det glittrande ljuset som ska omge allt sveps in i det novembergråa regnet. Och det där gravidskimret som "alla" gravida har är gömt under finnig hy som mest bara stretar, kliar och förändras till det sämre.

Jag hoppas att du förstår att det här i gruppen är OK att prata om allt det där som inte är rosaskimrande och glittrigt. Att vi stöttar varandra utan att döma. Du har, precis som alla andra här, haft fantastiska dagar under din graviditet. Att se pyret på ultraljudsskärmen, att höra hjärtat slå, att känna stolthet över det du skapat tillsammans med din kille - att ni kan! Den känslan är värd att leva för.  Stor kram

Måste säga att alla tjejer här i tråden är så otroligt kloka och starka!

Underbart att läsa om hur alla ger varandra råd och stöttar varandra, trots att vi alla har vårt eget jobbiga!

Min mamma och jag har väldigt ytlig relation och allt har alltid handlat om henne och hur jobbigt hon har det.

Hon ringer aldrig mig och inte ens nu när jag är gravid. Har ringt henne några gånger för att uppdatera henne om graviditeten, men då pratar hon bara om sig själv. Det är så tröttsamt!

Som tur är har jag en pappa som ringer flera gånger i veckan och är överlycklig över att bli morfar! Han kommer stötta och hjälpa till både med mini och med vårt nya hus! :)

På min sambos sida är det tvärt om. Han har ingen kontakt alls med sin pappa, de träffas max två gånger om året på släktkalas. Hans mamma däremot är jättestöttande, nästan lite för mycket ibland! ;) Trots att det blir hennes 7:e barnbarn är hon lika glad och förväntansfull som när första var på g för 15 år sen. :)

Vi har valt att tänka såhär: Vi vet att morfar och farmor kommer finnas till hands hela tiden och skulle mormor eller farfar höra av sig är det bara en bonus! :)

Känner förresten mini i magen flera gånger om dagen nu! :)

Precis som flera av er andra har skrivit är det mest aktivitet på kvällen när man ska sova.

Senaste veckan har även min sambo kunnat känna buffar utanpå magen, så otroligt häftigt! Nu känns det mer på riktigt än på RUL! :)

Känner överallt i magen under naveln..

Det verkar vanligt att ha egoistiska föräldrar. Jobbigt för er men känns skönt för mig att veta att det inte bara är jag som har en knasig mamma. Tack för att ni delar med er och ha en toppenhelg.

Min bästis kommer hit på tjejkväll, hon är i v8 så antar att det blir mkt bebisprat :)

Jag läser allt och förundras över hur mycket kloka saker det faktiskt kan skrivas på detta forum trots allt! Jag är fantastiskt glad att jag "hamnade" i denna tråden. :)

Jag känner själv att det blir lite mycket press ibland och då säger hela mitt huvud och min kropp ifrån och vill bara backa från allt. Nu har jag varit hemma från jobbet ett par dagar just för att jag bara kände "Nej, jag orkar inte. Jag kvävs av det." Fysiskt har jag energin, men mentalt är det helt stopp. Har inte haft denna känslan tidigare på samma vis utan det verkar vara något som kommit med graviditeten. Jag väljer i alla fall att lyssna och bromsa innan det istället sparkar helt bakut.

Nu har jag i alla fall skrivit klart min ansökan om grav.penning och hoppas på att få tillbaka alla papper från min chef i nästa vecka så att jag kan skicka in allt. Känns skönt att ha det gjort och speciellt dagar när det känns såhär, för då tror jag att jag kanske borde utnyttja större del av perioden än vad jag först planerade. Just nu vill jag bara inte gå tillbaka till jobbet alls. Men snart är det december och julledighet m.m. Det känns riktigt skönt! Ett ljus i mörkret ;)