flowers skrev 2013-11-08 02:36:21 följande:
Läser inlägg och tackar er för er omtanke som ni ger.
Betyder mycket, läste även att jag inte är ensam över att må dåligt och att det faktiskt finns nått att göra åt det.
Är på sätt och vis besviken över mig själv, hade en bild av att den här graviditeten skulle vara så fin och fridfull men istället är den full av stress och negativa känslor.
Känslan ökar markant då jag blir ännu mer ångestladdad att jag skadar mitt barn, vill i allra högsta grad få en lugn och harmonisk liten bebis och inte en liten varelse som är helt sönder stressad pga. mig.
.
Har gått så här i några veckor och mått dåligt, killen och jag har haft problem och tyckt olika om saker och ting, vilket har varit påfrestande men sen har det hänt många andra jobbiga saker, flytt och sen måste jag besöka massa olika läkare för intyg osv. osv.
Alla "SKA HA" på en gång, allt är AKUT och jag går sönder, hinner inte ordna allt på en gång, är helt slut!
Känner att det blir för mycket att ha en bebis och hur skall jag hinna?
Är/va helt desperat av bara tanken att få ett barn när jag nu inte ens hinner med mig själv!
Gråter, skriker, svär, är helt förkrossad...
(Håller på krossas i bitar.)
Känner ilska för allt och alla, ingen lust att träffa vänner, bryter kontakt med släkt.
Dessutom är min "nära anhörig" mycket sjuk och kommer väl dö när som. (En tidsfråga).
Vill va stark och kunna vara stöttande men den här starka fasaden lyser igenom och blir till HAT och ILSKA.
Nu har jag varit i kontakt med BM, psykologer, läkare...
Är skeptisk då jag inte haft bra erfarenheter inom psykiatrin.
Min pojkvän försöker stötta, krama mig när jag gråter och krama mig när jag är arg.
Det hjälper lite.
Känner verkligen att jag inte är värd att få bli mamma, att barnet är värt att få komma i bättre händer.
FÖRLÅT för ett sånt långt inlägg.
En STOR KRAM TILL ER och för era peppningar.
Jag förstår dig till 100% då jag själv blev sjukskriven på heltid i veckan då jag fått tillbaka lite av min ångest och mina spänningar i kroppen. Detta ska vara en tid då allt ska vara så underbart å man ska vara glad, inte ligga å gråta eller ha ångest över vad som ska hända.
Försök att släpp alla krav du har på dig. Dem får ha sina intyg när du har ork och tid helt enkelt. Man är ingen maskin utan man är en människa å man klarar inte hur mycket press som helst.
Bra att du har din pojkvän som stöd iallafall, å att ni har bråkat å varit oense om vissa saker är nog bara normalt. Man står inför en jättestor omställning och man hittar sin plats allt eftersom tror jag. Vägen dit kan klart vara lite guppig men så länge man ändå fortsätter kämpa tillsammans så är de bra. Tänk sen när våra små bäbisar kommer till världen och man står där helt förvirrad och inte vet vad man ska göra. Klart att det kommer vara påfrestande ibland men man hittar sin väg och sitt sätt att ta hand om sitt barn på bästa sätt.
Jag tror absolut inte att du inte skulle klara av att ta hand om ert lilla barn. Du kanske bara behöver landa i allting och försöka komma till ro i din nya roll. De är ingenting som händer över en natt. Precis som nån skrev så kanske detta vänder allting istället å de blir bättre än någonsin?
Just ditt barn kommer inte kunna få en bättre mamma än dig, för du kommer älska de å ta hand om de så bra som bara du kan! Stress och press känner vi nog alla - de är inget skamligt å inget fel i det.
Har ni nu bestämt er för abort och ni känner att de beslutet är rätt för just er så ska ni göra det. Du får gärna stanna kvar här ändå och prata om du känner för det. Det som är så bra med denna gruppen är att alla verkligen visar förståelse och respekt, vilket jag har haft svårt att hitta i andra trådar här på familjeliv.
Slänger in ett tack till er alla tjejer för er hjälp å förståelse i alla situationer! Vi är grymma som håller humöret uppe alltid å stöttar varandra även om vi aldrig har setts :)
sen är där lite på morgonen när jag vaknar sen är det lugnt fram till eftermiddag och kvällen såsen sätter den fart i magen :)
