Första barnet - BF Mars 2014

Vad bra att du ska till en psykolog. Jag har gått hos psykolog i perioder och det har hjälpt mig enormt mycket. Tänk såhär: du har tagit hjälp. Du är så pass stark och nån stans innerst inne vet fu att du älskar ditt barn. När man är i depression är man inte sig själv. Skäms inte över dina tankar. Min svägerska kände liknande som du och hon fick hjälp för sent (flera månader efter födseln) men idag mår hon och dottern jättebra. Att ta hjälp är ingen skam, det är en enorm styrka som du ska vara stolt över.

Ja, får se om jag kan få någon hjälp. Jag har ända sedan jag var fem-sex år pratat med psykologer/kuratorer och många gånger har de gjort utredningar men aldrig hjälpt mig att må bättre.

Nu ska jag påbörja en behandling om några veckor också (en ganska krävande behandling) för borderline. Själva behandlingen räknas som ett halvtidsjobb trots att man bara är där max fyra timmar i veckan och de ser inte att det funkar att gå i skolan samtidigt som behandlingen heller så att jag då ska ta hand om ett barn och samtidigt fixa behandlingen blir nog tufft, men jag måste iaf försöka då det verkligen behövs för att få det så bra som möjligt och för att jag ska kunna ge bebis en så bra uppväxt som möjligt..

Jag har motsägelsefulla känslor kring det här, o ena sidan känner jag att det gått alldeles för fort och andra är jag glad att han ville träffa någon och leva vidare. Hade nog inte varit bra om han suttit själv och börjat dricka. MEN, han träffade den här kvinnan via nätet(inget fel att träffa någon via nätet, men då borde man kanske vara lite mer försiktig), och det var den enda kvinnan. Som om det inte fanns någon annan. Och hon ljuger dessutom.. så därför gillar jag inte henne, men pappa tror på allt hon säger och låter mig inte ens ifrågasätta... Jag och min pappa har alltid stått varandra nära och vi har alltid lyssnat på varandra och haft en enorm respekt för varandra, men nu skiter han i det jag säger och i princip är med henne som han var med mamma (mamma och pappa var gifta i nästan 40 år).
Min syster gillar inte henne heller, men är rätt så likgiltig i frågan och säger att så länge vi ser till att hon inte kan lura av honom fastigheter och besparingar så finns det inget mer vi kan göra.
Hon kommer definitivt utnyttja honom och det är på gränsen att jag faktiskt inte orkar bry mig... jag blir för stressad och vill inte att mitt lilla liv ska fara illa pga min pappas konstiga behov...
 

Måste bara hoppa in i allt de här allvarliga med en liten dum fråga.. Var nånstans i magen känner ni era bäbisar? :)

Magdalena! Jag träffade min man på mötesplatsen för 5 år sen i januari och vi är förlovade, bor i hus, väntar vårt första barn och planerar att gifta oss om ett par år och planerar att leva med varann tills döden skiljer oss åt! Så visst kan man hitta sin rätta på nätet (nu vet jag att du inte menade nåt illa med att träffa nån på nätet, men de kan verkligen bli lyckliga slut) tråkigt att ni glidit ifrån varann! Själv har jag ingen kontakt med min pappa sedan ett år tillbaxs, och ärligt så saknar jag honom inte alls. Hoppas du och din pappa hittar tillbaxs till varann! *kram*

Joma: jag känner nere i tjej magen mest!

Jag känner oxå nere i tjej magen :)

för det mesta nertill på min högra sida. Har också märkt att denna krabat vaknar till liv när jag går o lägger mig, speciellt om jag ligger på rygg, då är det ett väldans liv där nere! ;)

Jag känner i tjej magen men det senaste ibland strax under naveln fast på sidorna av magen.

Dessutom är mitt lilla hjärta som mest aktiv på morgonen när jag vaknar. Får några sparkar då. Nästan som att han säger Godmorgon. Kan oxo vara aggressions sparkar över att jag väcker han 05.30 hahaha :)