Första barnet - BF Mars 2014

Vad bra att du träffat en kurator och gullig du är som tänker på mig :)

Men min bm har vart väldigt uppmärksam med min diagnos (depression) och fick börja hos psykologen på MVC, men eftersom hennes besök var begränsade så remitterades jag vidare till psykiatrin för samtal. Så extra stöd av både MVC och psykiatrin. Det är betryggande, även om oron över allt med graviditeten hela tiden finns där. 

       

Jaha okej :) Vad är de för typ av frågor dom ställer?

Och kucke: 

Nu sa jag försöka förklara detta utan att trassla till det.
Blodvärde och järnvärde (eller HB-värde) är inte samma sak. Det är helt olika sifferintervall som avgör vad som är högt och lågt, så det går inte att jämföra. Jag tror dock att t o m 1177 Vårdguiden har blandat ihop det hela, så det är inte lätt att hålla tungan rätt i mun.

Min bm kollade järnvärde på mig och det ska ligga mellan 7-120 berättade hon. Min bm blev överraskad av att jag låg på 113 eftersom jag är vegetarian, då många gravida vegetarianer kan ligga så låg som runt 20. Järnvärde (eller HB) för kvinnor ska ligga mellan 10-90.  

När det gäller blodvärde så är det det normala för kvinnor mellan 120-150 g/l. 

Har ni fått siffror som är i måttet g/l är det troligtvis blodvärde som är mätt. Är det bara en siffra utan mått är det järnvärde/HB-värde.  

Tack för förklaringen :)

Ett litet tillägg till förklaringen: 
HB är ett begrepp som (felaktigt) används för både blod- och järnvärde tydligen, så bortse från det jag skrev kring HB då jag inte lyckades hålla tungan rätt i mun. Järnvärdet (ferritin) mäter järndepåerna i kroppen, medan blodvärde är ett mått på koncentrationen av det järnrika protein hemoglobin i blodet. 

Det kluriga är att man kan ha bra blodvärde men lågt järnvärde, och det upptäcks inte om man bara mäter blodvärdet. För låga järnvärden kan öka risken för förlossningsdepression, men oftast blir man "bara" trött, får huvudvärk och lättare mottaglig för virus och infektioner. 

Varning för långt inlägg =P

Ni är så jäkla gulliga allihop! Så fort det är ngt så känns det som att det är hit man vill vända sig bara för att få lite stöd =)
Att bara få ha ngn stans att skriva av sig och där folk förstår och inte dömer är guld värt. NI är guld värda! =)

Inatt var som jag skrev ingen bra natt. Jag förstod då hur hårfint det är mellan att vara lycklig och olycklig/deprimerad.
Efter att ha haft sammandragningar i nästan ett halvt dygn och att sen behöva vakna mitt i natten pga av dem tär ganska mkt på kroppen. Att bebis sen tyckte att det blev lite jobbigt också och började sprattla extra mkt gjorde inte saken bättre.
Från att älska när liten rör sig där inne till att inte vilja ha ngt där inne och önska att så starkt att det kunde sluta skrämde mig lite. Det är INTE skönt när bebis sparkar samtidigt som man har sammandragningar!

När sambon till råge på allt jobbar natt och jag är helt själv och inte ens lyckas få tag på honom på telefon fick en att känna sig så otroligt ensam och övergiven på denna stora jord.
Tankarna om jobbet började snurra. förstod ju att jag inte skulle kunna jobba idag för att få vila kroppen. insåg hur skör tråden är från att vara "fullt frisk" och jobba på som vanligt till att det bara inte går längre.
Jag som har vart så optimistisk hela tiden och sagt att jag minsann ska jobba så länge jag kan och allt kommer gå sååå bra. Till detta, att på bara några timmar inte kunna stå upp och gör ngt vettigt alls.
Fick avboka allt idag och har bara legat ner och tagit igen all missad sömn från i natt alternativt suttit vid datorn. Och runt lunch kände jag att det började lätta med sm.
Tänkte försöka våga mig på att jobba imorgon och se hur det går. Optimisten i mig kom tillbaka direkt när jag började må bättre =P

pga stambyte hemma sover jag ganska mkt på jobbet i en tältsäng. Så även i natt. efter 6 veckor hemifrån och 2 veckor kvar längtar man hem otroligt mkt. Hemlängtan och att jag inte träffar sambon så mkt som jag skulle vilja/behöva just nu tog överhanden och ALLT så så otroligt dystert ut.
Har verkligen insett hur skör kroppen är just ni mot vanligt. Att en så "liten" grej kan få en ur balans så fort.

Till er som lider av depression, orolighet eller annan gravidåkomma, ni måste ju vara så fruktansvärt starka!
Jag fick insyn några timmar i natt hur det kan vara och är så glad över min hittills lätta graviditet och i vanliga fall optimistiska syn på det mesta.
Nu hoppas jag verkligen att de 4 resterande månaderna kommer gå fort så att vi kan få våra härliga knyten i famnen och känna att det var värt allt =)

Jag kommer fortsätta plugga fastän bebis kommer, blir dock på distans de iallafall kommande 2 terminer. Läser in div. ämnen på komvux. Tyvärr 'räcker' inte bara godkänt för mig, jag satsar på endast A och B i betyg så kräver en del pluggande. Men man KAN det man VILL med lite jävlaranamma!  

Tänk på att tänka på dig själv o bebisen i första hand! Du ska må bra och känner du att du inte klarar att köra samma tempo som innan, försök att ta de lite lugnare. Förstår om det är svårare när man är egen företagare, men kanske går att lösa på något vis?

Jag ska till läkaren imorgon, då jag känner att resten av mitt liv inte funkar alls när jag jobbar heltid. Under dom åtta timmarna jag jobbar, går det. Men när jag sätter mig i bilen på vägen hem gråter jag av smärta i ryggen och höfter. Sover inte på nätterna för jag vaknar av hugg i ryggen så fort jag rör mig. Jag känner mig så SVAG!! Men nu har jag insett att näää.. Ingen tackar mig!! Jag vill orka leva lite efter arbetsdagen oxå. Hoppas att läkaren håller med mig, eller har nån mirakel metod som kan hjälpa mig! Vill absolut inte bli sjukskriven på heltid, tror ni man kan själv förslå 50% eller liknande?

Det är det jag försöker. Nu går bebis och magen först =)
Men hittills har jag inte haft några problem med att jobba på som vanligt. Hade tänkt att jag skulle dra ner lite på tempot till jul eller efter för att underlätta för kroppen vartefter man blir större.
Men pang bom så kom detta. Kanske bara var ett sammanträffande eller så berodde det på på jobbet, får utvärdera den kommande veckan och se hur det går. Har iaf bestämt att dra ner tempot redan från och med måndag =)
Nu vet jag ju att det inte är farligt att ha sammandragningar så länge de inte gör ont. Det är ett sätt för kroppen att förbereda sig inför förlossning och att det är vanligt att det sätter igång i detta läge i graviditeten. Men det är riktigt obehagligt när det blir så intensivt.
Lite massage för bebis så nån sa till mig ;)

Om du känner att jobbet påverkar dig tycker jag verkligen att du ska försöka dra ner på tempot.
Beroende på vad du har för jobb så kan det vara olika hur mkt du bör dra ner i %
Har hört att tex kontorsjobb kan bli mer stressigt om man jobbar 50% mot 100 tex. Att det lätt blir så att man automatiskt försöker hinna med det man brukar fast då på halva tiden mot vad man är van vid. Det är inte alltid så lätt att reglera.
För mig skulle 50% hjälpa massor i mitt jobb om jag skulle få problem med värk och så. Jag skulle dessutom bli tokig av att gå hemma 100% =P
Hoppas ni kan hitta en lösning som passar dig hos läkaren! För ont, även om det är efter jobbet ,ska du definitivt inte behöva ha!

Jag kommer ta studieuppehåll i ett år. Vill inte känna stress o press o massa måsten när jag är med min bebis. Vill lägga all energi på lillen o inte känna stress o bara njuuuutaaaa av honom :))