Första barnet - BF Mars 2014

Jag är inte helt lugn, det är klart att man har oro och funderingar. Det är därför jag är med här. Däremot ser jag inte varför man ska gå runt och tro att allt ska gå åt helvete och om man inte gör det så är man naiv? Det tycker jag är onödigt :)

Enligt vårdguiden är det 10-20% av kända graviditeter som slutar i missfall. Vilket är tragiskt men det betyder att 80-90% alla kända graviditetet slutar lyckligt!

Så vi får hoppas att det går bra för oss alla här inne och att de som behöver stöttning får det.

Kram

Ja, och om man känner väldigt stark oro kanske man behöver prata med någon som kan sin sak. Men som sagt, jag ska inte bry mig eller läsa mer.

Sjukvården är som den är tycker jag. Stressade läkare & barnmorskor. De går efter en mall där t.ex mått på fostret visar något annat än verkligheten. Jag önskar att jag kunde lita blint på läkare men haft erfarenheter att jag inte kan det. Därför tycker jag att det kan vara bra att höra med tjejer i samma sits som jag vad de har för erfarenheter. Victrix t.ex hennes foster växte inte exakt 1 mm/dag. Men det SKA foster göra enligt sjukvården. Det är flera gånger läkare sagt att fostret var dött fast det visade sig 1 vecka senare att det levde osv. Jag tycker bara att de som vill prata av sig här ska få det och dem som inte vill kan starta en egen tråd där ni inte pratar om oro utan bara om andra saker.

E de någon som kan förklara va KUB test e för något? Har absolut ingen aning. :)

Imorgon sker i alla fall mitt första besök hos MVC. Spännande hihi det börjar trots allt kännas lite verkligt nu :)

Det härliga med det här forumet är att man kan ventilera sig om oro och glädje. Jag har inte berättat för några vänner om graviditeten. De enda som vet är vi (min man och jag förståss ) och våra föräldrar. Därför är det skönt i detta läge att kunna fråga och ventilera allt här.

Kan bara säga för min egen del: Har försökt att bli gravid i 3 år, är snart 37 år gammal och har bmi 35. Det vill säga, jag vet att min graviditet är riskfylld och att det är högre risk att få missfall. Det är sjukvården som redan har skrämt upp mig... Ibland vill man bara ha stöd! Om man istället blir stressad, så är det fritt fram att inte vara inne på forumet nu. Välkommen tillbaka senare när graviditeterna är mer "säkra" och inte missfallsrisken är så stor.

Och appropå symtom.... Är det nån mer som har problem med magen? Är väldigt förstoppad och uppblåst. Börjar bli lite besvärligt... Är det nån som har några bra tips? Fibrer och laktulos är införskaffat... ska försöka äta messmör också, men är rädd för att det definitivt ska sätta igång illamående (ungefär som avokado... )

KUB är en undersökning som alla över 35 erbjuds ( och andra med, men de får själva stå för det i VGR). Ultraljud + blodprover ger en indikation på om det finns risk för kromosomrubbning såsom Downs Syndrom. Görs i v 8-14.

Tack då har jag lite bättre koll på de nu =)

Vi är här för att hjälpa och stötta varann igenom graviditeten plus att de är vårt första barn (dom flesta hör inne iaf) så klar man är extra orolig när man aldrig upplevt detta innan! Vi försökte lite mer än ett år innan de tog sig och vi är 26 båda två! Jag har ett högt BMI oxå, är bara 163 cm och vägde innan pluset 85kg nu är jag nog uppe i 87 kg kanske! Tyvärr har jag inga bra tips på förstoppad mage utom dom vanliga grejerna, jag är helt normal i magen!

Ja, att försöka länge utan att lyckas är nog något som späder på oron ännu mer när man väl lyckas. Vi har försökt drygt tre år vi också och nu är man så rädd att mista det som man har kämpat så för. Svårt att inte oroa sig och vid motgångar så kommer den som ett brev på posten. Kan bara tala för mig själv, men hade vi lyckats bli gravida tidigt på egen hand så hade jag nog haft lättare att inte oroa mig och tänka positivt. Nu vet vi att ett missfall för oss skulle innebära en ny påfrestande IVF-behandling, inte lika lätt att tänka positivt då.

Håller även med detta om sjukvården. Bara för att de inte såg något tydligt embryo i 5+0 för min del så blev läkaren helhispig och sa att det kunde vara utomkveds, fastän att det är vanligt att man inte ser något alls så tidigt pga av olika anledningar. Detta förstörde flera veckor för oss innan man tydligt kunde se ett embryo med hjärtslag. Att oroa oss så var så onödigt, vi var inte ens där för att kolla embryo utan för komplikationer efter IVF. 

Det roliga med mina siffror på tillväxten är dessutom att min IVF-läkare sa att vår lilla krabat hade växt på snabbt sedan senaste vul, och då visste han om när det var och vilken storlek embryot hade. Och då hade det som sagt inte vuxit riktigt 1 mm/dag.

Sedan ska man nog försöka att inte oroa sig mer än nödvändigt, i den mån det går, eftersom oro och stress har negativ inverkan på kroppen, men som sagt, hur lätt är det att bara "inte vara orolig". Hoppas i alla fall att alla lyckas behålla sina små där inne.