Curlar du ditt barn?

Hen är inte 8 än men kam göra frukost själv, handla (dock inte gå till affären själv pga trafik) och är hemma själv 30 min ungefär, hjälper till med matlagning och passar lillasyster när det behövs. Kan sätta igång tvättmaskin och torktumlare.

Jag har en bild framför mig som jag utgår ifrån, ville ta ett exempel. Men här där jag bor så kan barnen gå över berget för att nå skolan, vi bor på landet. Det tar 8 minuter dit och inga farliga vägar. Ändå körs dom till skolan... För att det är kallt, det regnar, eller för att det är så tråkigt för dom å gå själva. Nej, att ställa kravet att dom banne mig ska stå med sin egen middag är jag inte heller med på. Men att åtminstone klara av att reda sig något själv innan man kommer hem. Rätt skönt att veta att jag kan gå iväg till läkarn samtidigt som ens 10-åring kommer hem hungrig. Han ser vad som ska göras, ta ut hunden, soporna som jag glömt. Osv. Vissa ungar i min bekantskapskrets är helt handlingsförlamade. Dom kan inte, vet inte, morsan fixar... Sen detta körandet till grejer som är promenad. Har en mamma här, stressad så hon går av och lever i ett tempo som heter duga. Trots det lyfter hennes ungar inte på röven och går hem till Olle för det orkar dom inte, och mat orka dom eller kan inte äta om inte mamma gjort det. Den här sonen pressar och pressar och mamman gör allt för att hinna med och uppfylla hans behov. Men han blir jävligt sur på henne om det inte går i hans takt. Måste sätta mig en dag och visa hur jag menar. Hinner ju inte idag, tyvärr.

Jovisst kan bortskämda barn vara curlade, man kan vara bortskämd på många sätt, curla är ett sätt.
Men curling kommer ifrån att sopa rent framför barnen, dvs de ska aldrig möta något motstånd. Inte det att de får vad de pekar på, som jag skrev, barn kan vara bortskämda med saker och ändå inte curlade.

Men jag tror nog att alla föräldrar, om de inte är helt hårdhudade, curlar sina barn någon gång. Det där som du beskrev, sonen som tog allt för givet och en mamma som slet häcken av sig, han är nog både bortskämd och curlad och sitter på en piedestal.

Ja, jag har curlat min son ibland, en period, när vi hade extremt långa dagar, så fixade jag frukosten innan vi åkte (men å andra sidan så fixade han något att äta när han kom hem, så det jämnade ut sig)       

Twain, det jag tänkte på var de kommentarer som berättar om egna erfarenheter av att ha barn som behöver extra hjälp eller att ha varit ett av de barn som det "ställts krav" på. Ingen vill väl tillbaka till den idiotförklaring av elever som hörde den tidigare skolan till? Det är så klart lätt att läraren känner sig personligen påhoppad när föräldrar menar att skolan ska ta ett större ansvar. Men faktum är ju att skolan är totalt underbemannad och, curlande barn eller inte, har inte tillnärmelsevis de resurser som behövs. Min fråga är om det verkligen är "curling" som ligger bakom den attityd som beskrivs i krönikan? Jag curlar själv rätt duktigt och jag har världens mest ödmjuka, väluppfostrade empatiska barn! Jag skulle aldrig sitta och säga att det är skolan som ska fixa eventuella problem (kanske man borde det någon gång) utan vi tragglar på hemma och jag hjälper så mycket jag förmår. Min tanke är att det kanske snarare är föräldrars frånvaro som spökar? Att man INTE har tid eller ork att ta hand om och hjälpa till? Kanske är det inte de barn som blir skjutsade som dräller in sent på lektionerna? Det bemötande som lärarna då ser på utvecklingssamtalen är kanske bara ett sätt för föräldrar att slå ifrån sig? Att inte behöva ta ansvar själva? Visst kan jag hålla med om att attityden hos barn och unga kan vara frapperande, men att skylla allt på curling och ropa efter tuffare tag... Näe, jag vet inte...

Du skriver ganska många olika intressanta saker, men det är svårt att svara på ett så brett inlägg. Jag vet inte om jag ska fokusera på skolans resurser, den minoritet som behöver extra stöd, din personliga situation med,att traggla på, hur det kommer sig att du curlar dina barn och vad det innebär eller om det verkligen behövs "hårdare tag" för att komma tillrätta med problemen.

Landar i mina egna erfarenheter av att jag tycker att samhället i stort, barn, ungdomar och vuxna, tycks ha vissa attitydproblem och det är dem jag vill belysa och ifrågasätta. Ofta blir driftiga familjer ifrågasatta, som TS blivit här i tråden. Det verkar anses lite konstigt att lära barn att ta hand om sig själva.

Jag är tvärtom och mina barn får en väldigt udda uppväxt jämfört med deras kamrater. Jag vägrar curla för att jag älskar dem för mycket för det. Vet flera kvinnor som sagt att deras 16-19-åringar knappt klarar av att bre en smörgås. Då skäms jag för hela mänskligheten. Min treåring klarar av att baka sin egen smörgås... (jag får hjälpa till med ugnen såklart). Barn kan.

Det finns forskning som visar att vi aldrig skrattat så här lite, aldrig haft så lite sex som nu och att den fysiska och psykiska ohälsan ökar. Stress, stress, stress. Det är så skönt att slippa det. Mina barn var två år när de började dammsuga och tvätta. Ja, jag hjälpte till att koppla in dammsugaren och se till så att rätt program blev valt, men ja, de klarade bägge uppgifterna bra redan då. De älskar att hjälpa till och blir glada. Jag blir mindre stressad, så det är win-win. I morse sa pojken att han inte orkade bre smörgåsar till familjens utflykt, så då slapp han. Vi sa att vi skulle göra det i morgon istället. Det handlar om att ge och ta och sätta lagom press.

Det här tycker jag är enormt viktigt och jag är förundrad över att det är så kontroversiellt. Eller? Om någon läser detta och blir provocerad av det får ni gärna berätta varför. Jag skulle gärna vilja höra den sidan av saken mer i detalj så jag förstår tankesättet.

Jag försökte genom mitt inlägg förklara varför jag fann krönikan du länkade till lite för platt och jag tycker jag höll mig till det ämnet betydligt mer än du själv Att jag tog vår situation som exempel är väl inte konstigare än att du tar dina egna baka-mackan-exempel (och det är ju ingen konst att få 2-3 åringar att hjälpa till). Jag försöker bara göra bilden lite mer komplex eftersom den är det! Du säger att det finns en minoritet som behöver extra stöd i skolan och då får jag nog säga - vakna upp. Jag är dock tveksam till att det är curling som ligger bakom problematiken, som sagt så tror jag det mer handlar om brist på föräldrars ork och tid att vara sociala med och engagera sig i sina barn (samt brister i förskola och skola). TROR jag! Jag vet inte. Du skriver att du-vet-väl-inte varför jag väljer att "curla" mina barn. Men det vet jag - för att jag TROR att jag gör det rätta, genom att hjälpa dem mycket när det inte funkar för dem. Men jag tycker att avvägningen mellan att hjälpa tillräckligt eller för mycket är en balansgång.

Jag blir alltid lika full i skratt när folk skriver "tom min tre-åring klarar detta", då brukar jag tänka i mitt stilla sinne "det växer bort det också".

Just småbarn är väldigt hjälpsamma (eller stjälpsamma ibland) och tycker det är jättekul att göra det mamma och pappa gör (ofta roligare än att mamma/pappa leker med dom).

Då är det värre när man ska få en tonåring göra saker, det är något som händer i den åldern. 

Och fortfarande så anser jag att curling är en helt annan sak än att man förväntar sig att en 12-åring ska sköta hushållet. Och ja, jag tror varenda 12-åring kan sköta ett hushåll om de är så illa tvungna       

Vad trött jag blir på sådana som dig. Du har gjort en hel massa felaktiga antaganden och tolkningar av min text. Läste du ens att jag skrev att jag tyckte att du hade massor av intressanta saker att säga? Så många att jag inte visste vad jag skulle välja att svara på?

Sitt du och tro att du har hela världen emot dig och tolka alla som att de hoppar på dig när de ställer frågor eller försöker att prata. Fungerar det bra? Svara inte. Jag bryr mig inte längre.

Skratta är väl bra. Fast jag tycker att det är väldigt stor skillnad mellan små barn i samma ålder. Det är inte alls självklart att små barn hjälper till hemma. Tvärtom tycker många att det är en stötande tanke. Vad gäller äldre barn och tonåringar är det enligt min erfarenhet extremt stor skillnad från person till person. Vissa klarar/gör ingenting, medan jämnåriga mer eller mindre är självgående.

Du pratar om att man ska "få" tonåringar att göra saker. Måste det vara så? Jag har sett positiva exempel som får mig att tänka på ett annat sätt. Men jag tycker som sagt att det är ganska meningslöst att prata med folk som 'minsann vet hur det är'. Om en person redan har bestämt sig för att det är på ett visst sätt och varken vill ta in nya tankar, eller på ett konstruktivt sätt dela med sig av sina egna, är diskussionen död vad mig anbelangar.

Jag är rätt övertygad om att det mest handlar om samhällets krav på heltidsarbete och ekonomisk status!

Att ungarna tvingas hemifrån för tidigt, eftersom båda föräldrarna måste arbeta för att ha råd att ge sina barn allt det där som de köper för att bedöva sitt dåliga samvete för sin frånvaro.

Många barn växer upp utan tydliga regler, riktlinjer och begränsningar.

Bristerna i Förskolan är troligtvis en konsekvens av för stora barngrupper, för få barnskötare (!) och för många frånvarande föräldrar.

Bristerna i skolan blir en konsekvens av den dåliga starten i förskolan!

Resultat blir nämligen det vi har majoritet av idag! 1) Bortskämda, curlade skitungar som totalt saknar respekt för vuxenvärlden och inte kan förutse konsekvenser av sina handlingar!

2) Unga vuxna som inte klarar av att läsa, förstå och följa enkla instruktioner. Och som tror att de är världens medelpunkt.

3) Vuxna som inte klarar av att säga ifrån för att barn idag tar för stor plats i samhället! Rädslan för att kränka eller bli kränkt.

För handen på hjärtat gott folk. Nog faaan kan man Känna sig kränkt om man blir tillsagd och tillrättavisad när man gör fel eller tänker tokigt!?