Jag har både vuxna barn och småbarn och kan berätta att såväl barnets personlighet som vanans makt påverkar hur barnet bäst sover. Det är inte så svart-vitt som vissa beskriver det här. Med mina nu vuxna barn var jag väldigt konsekvent - jag lät dem aldrig sova i min säng utan följde med dem tillbaka till deras sängar och stannade där tills de lugnat sig. Det fungerade bra, bortsett från att det ibland var jobbigt att kliva upp mitt i natten. Men snart blev besöken färre och de vande sig. Däremot blev det problematiskt att det ena barnet hade väldigt svårt att dela rum med andra, vilket blev ett problem vid övernattningar, läger o dyl.
Mina mindre barn har jag inte orkat vara lika konsekvent med, men ni som tycks tro att barn som får sova hos föräldrarna fortsätter att göra så upp i tonåren kan jag lugna med att de flesta barn söker självständighet långt innan dess, i mitt fall i sjuårsåldern. Minstingen sover fortfarande hos oss och numera tycker jag bara att det är mysigt. Jag vet nu hur oändligt kort småbarnsperioden är, snart är de tonåringar och vill inte veta av en, sen blir de vuxna och flyttar ... Sexlivet är det inga som helst problem med, efter över 20 år och fyra barn tillsammans.
Om din man inte vill ha er dotter i sängen föreslår jag att han tar ansvar för att vänja henne vid att sova i sin säng genom att följa henne dit och stanna hos henne där tills hon är lugn igen, varje gång hon kommer till er. Ett barns mörkrädsla måste man ta på allvar.