Avskyr att dottern sover i vår säng!

Envägskommunikation antar jag? Du svarar inte eller hör barnets känslor eller behov genom att straffa det och låsa det ute när det visar dem.
Det gör mig ont att det finns barn där ute som står framför en låst dörr och inte får gehör för sina känslor. Vilken grymhet oavsett hur man väljer att sova. Det finns andra och mänskliga lösningar om man inte vill sova tillsammans med barn. Att låsa ute en människa, speciellt ett barn, som visar rädslor eller ett behov av att vara nära någon är bara grymt. Förbannat elakt. Skäms om du är på riktigt!

Barn som tassar in i mitt sovrum om natten hamnar i min säng och sedan somnar vi om. Det skulle kunna vara vems barn som helst. Jag orkar inte bry mig. Barn i detta huset ska känna sig trygga och om de gör det i min famn är det där de ska vara. Hur man kan resonera annorlunda förstår jag inte för fem öre. 

Så du älskar inte dina barn ?

Jag sov gärna brevid mina föräldrar just pga mardrömmar ect. Ja vet hur dom försökte många ggr att ja skulle sova i min egen säng. Ibland gjorde dom så att jag somnade i deras säng och bar mig till min egen. Ibland somnade jag i min egen säng, beror på hur trött jag var. Men jag kände mig "otrygg" kommer jag ihåg och det var väl inte bara pga mardrömmar. Dom la sedan en madrass i sitt sovrum om jag nu skulle tassa in hos dom på natten. Men man måste ju på något vis gå till kärnan varför det blir så. Nu menar jag under flera års tid.

Kasta mannen på soffan och sov med dottern ? ;)

Men hur är det att som barn sova tillsammans med föräldrar som helst inte vill ha en där? Som inte tycker att det är mysigt? Utan som egentligen ogillar hela arrangemanget och helst velat sova själva? Barn är receptiva och har en tendens att rikta skulden för misstämning mot sig själva.

Och hur lätt är det att särskilja vad som är egna behov eller barnets? Jag möter många föräldrar som projicerar sina egna behov och önskningar på sina barn. Jag har säkert också gjort mig skyldig till det nån gång, omedvetet, precis som de allra flesta föräldrar.

Det är klart att man inte ska avvisa barn som är rädda och olyckliga. Men man utvecklar vanor även med sömnen, när man somnar, hur man somnar och om lampan ska vara tänd eller släckt osv. Nattvandring kan vara en vana, det är inte alltid ett tecken på otrygghet eller rädsla.

Det är bra om man vågar se sig själv utifrån ibland. Våga ifrågasätta vanor som blivit så naturliga att man inte ens tänker på dem, val man gör utan att reflektera längre och sättet man talar om och till andra.

Och man ska aldrig glömma, att barnen en dag är vuxna. Och de kommer, precis som de allra flesta av oss se tillbaka på sin barndom och tänka på sina föräldrars misstag och säga; Så ska jag aldrig göra/säga!!

Ja just det ja, ja glömde tillägga att jag har inte som en helst aning om vart min otrygghet kom ifrån. Dock kunde jag ibland känns mig iakttagen, bara den känslan kändes väldigt jobbig.

Omedvetet så skapades en ångest för mig, visste inte ens vad det var och stog för då. Men det vet jag ju idag i vuxen ålder. Mina föräldrar visste inte ens om att otryggheten skapade ångest hos mig och jag var inte spec gammal 4-5år. Hade vi alla på något vis vetat om ångesten så hade vi ju tagit hjälp för detta. Men mina föräldrar var min trygga punkt och tanken då dom ex nekade mig och sova hos dom så fick jag ont i magen. Jag vet att dom ville väl men paniken som kom inifrån var jätte jobbig och hantera likaså känslorna som jag inte uttryckte utan höll dom för mig själv.

Skaffar man barn så vet man att barnet kommer i första rummet. Nu menar jag inte att barnet ska få sin vilja igenom alla ggr, absolut inte. Men att få sina behov tillgodo sedda framför barnets förstår jag inte. Då ska man väl inte ha barn isåfall om det rör sig ex om sitt sexliv. Finns många tider på dygnet som man annars kan ha sex på. Man får vara flexibel helt enkelt.

em va? " Sexlivet uteblir ju" ... inte ligger ni och pippar hela natten. Eller det kanske ni gör? I'm noone to judge.

Hursom. Säg åt gubben att slappna av - det går över- hon kommer inte komma in på natten hela sitt liv. Det är en mycket begränsad period. Snart har ni sängen för er själva .. för alltid.

Hmmm....

Jag är en sån som föredrar om vår fyraåring sover i sin säng. Men inte pga att sexlivet blir "lidande" ??? 

Min fyraåring är rena propellern i sängen och har man tur så har man ca 15 cm sovyta liksom... En fot i ansiktet, ett huvud i magen och plötsligt ligger hon tvärs över och trycker ut sin far ur sängen, hennes far som är 2 meter och ca 100 kg (!) blir undanknuffad av en sovandes fyraåring!  Och gud nåde om man måste gå upp på toa eller trösta nån av tvillingarna (8 mån). Direkt tappar man sin lilla obekväma plats i sängen om man råkar lämna minsta cm tillgodo. 
Rent ut sagt är det helt hopplöst att få ens en "okej" natt när hon sover i vår säng. 

Men det skulle aldrig falla mig in att vägra henne låta sova med oss. Vi är ju hennes trygghet, hon ska veta att hon alltid kan komma och ligga mellan mig och pappa om hon inte kan sova.