En tredje pojke. Såå ledsen och besviken!!

Klart det inte finns garantier men utan en dotter blir det omöjligt.

Det kan du mycket väl ha rätt i. Det låret lite som mina känslor när jag läser vad du skriver. Just det här att svika ettan. Men är det inte det jag gör liksom? Han är så liten och borde få 100% uppmärksamhet. Nu kommer det inte bli så. Kommer man tycka mindre om tvåan för att den tar bort det från ettan man älskar så oerhört? Har försökt mycket att tänka på att ha tre grabbar, hur mysigt det kan bli men kan ändå inte känna det innerst inne. Utan har som sagt bara skuldkänslor inför min son.

Kom jag av mig från vad tråden kanske handlade om egentligen men oavsett så tror jag det är bra att ventilera sina känslor.

Han kan inte bli gravid, förstås. Men han kan komma att gilla shopping, spa-upplevelser och så vidare. 

Jag tycker det är modigt att erkänna hur du känner ts! Sådana här känslor är tabu att prata om, men en sak jag är orolig för om jag blir gravid i år är att få en pojke... Sambon har två pojkar sedan innan och jag tycker det är så mycket svårare att fostra något jag inte riktgt kan relatera till. Många av mina vänner har pojkar också och det är i princip bara de som haft problem... De är alltid smutsiga, kissar i byxor eller sängen, en plågar djur... Osv. Medan de som har flickor har det hur enkelt som helst. Ser min systers små fina flickor och bara känner hur starkt jag önskar mig en flicka som hennes största. Som säger tack och aldrig är kladdig för då tvättar hon sig självmant, snusförnuftig och pratade rent vid 2 års ålder leker kafferep och älskar dockor.

Det finns säkert sådana pojkar också. Men jag har aldrig träffat nån...

Nej, du sviker inte din son. Han får en underbar gåva i form av en bor eller syster. Och ja, det kommer ÄVEN att innebära att han inte alltid kommer att kunna stå ensam i centrum och fokus och att han kommer att få erfara hur det är att vänta och dela.....men är det egentligen något negativt ?

Jag har 16 månader mellan mina äldsta pojkar. De har knappt gått en meter i från varandra. Vi har samsovit med båda (ja, alla tre) ända tills för ett par veckor sedan då 6-åringen och om ett par dagar 5-åringen flyttade till eget rum. Att de kom tätt innebar att vi kunde ha dem hemma tillsammans länge och korta dagar hela deras förskoletid. De har gått i förskola tillsammans (ända tills i höstas då äldsta började förskoleklass) och det har varit en enorm trygghet för dem. Brorsan finns alltid att leka med. Visst kan han vara sjukt enerverande ibland, men han finns där alltid......varm och trygg när det blåser kallt . De har börjat i aktiviteter tillsammans och inledningsvis suttit tryckta bredvid varandra i samlingar när det varit nya barn, nya ledare, nya miljöer. De höll varandra i handen då de tog sina första stapplande steg ut på isen då de började i konståkning.

Att ha en bror eller en syster är något vacker. Vår lilla trea gav sina första svarsleenden till sina storebröder......innan mig och sin pappa. Storebröderna är så omsorgs- och kärleksfulla gentemot sin nya lillebror att man blir tårögd. Min äldsta ville ha en lillasyster helst, mellansonen en lillebror.......men så kom lilla O.......och då var ju lilla O den bästa som fanns.......för att han var just lilla O. Pojke eller flicka, lillebror eller lillasyster spelade liksom ingen roll. Och ja, det är jobbigt ibland med flera barn. Jättejobbigt. Men jag skulle inte byta ut det mot allt i världen . Igår nattade jag mina tre barn. Jag låg mellan de stora och så hade jag minstingen på mitt bröst. Efter någon timmes sömn hade de stora rullat ihop och låg som i en ormgrop. Vad kan liksom vara bättre? Ska påminna mig själv om detta när de rasar hem i eftermiddag och bråkar om vem som ska tvätta händerna först .

Och ja, det finns tillräckligt med kärlek till alla. Man tar inte kärlek från ett äldre barn till det yngre, utan det finns en ny bottenlös pott för varje barn . Det du känner inför barn nummer två är jättevanligt och fullkomligt normalt. Du är inte det minsta konstig . 

Men herregud!? Min undran är hur du överhuvudtaget kan tänka dig att leva, än mindre vilja dela ett föräldraskap, med någon av det motsatta könet. Du tror inte i ditt stilla sinne att det huvudsakligen har med fostran och värderingar att göra?

Konstigt umgänge du har.

Alltså, jag förstår att man vill ha både pojkar och flickor, men att verkligen ångra sin graviditet för att man får en tredje son? Stackars barn. Hoppas du inser hans värde snart och slutar önska bort honom. Barnen blir vad man gör dem till så ta ansvaret och uppfostra honom med mycket kärlek. Kram!

Jag har en son på två år och väntar nu nr två som enligt ul är en tjej, med två månader kvar till bf börjar jag bli nervös längtar förstås jättemycket och har alltid velat ha en av varje men nu börjar tankarna komma om det inte varit bättre med en kille för min sons skull, en broder att "slåss" och dela saker med? Kommer de kunna få utbyte av varandra genom livet? Hur tajta kan en syster och bror bli?

Med tårar i ögonen läser jag detta. Du anar inte så glad du gjorde mig. Fick en lättnads-känsla inombords. Lite mer hoppfull. Tack för du tagit dig tid till att svara mig. Det känns fortfarande jobbigt men kanske kan börja inse att det inte kommer bli så hemskt för min son som jag föreställer. Han är en otroligt social prickar och verkligen älskar alla barn. Så varför inte sin egna lillebror eller lillasyster liksom? :)