Men varför är alla så sjuka helt plötsligt?!?!

Klart det ska löna sig att arbeta, det är nog inte många som inte skulle hålla med om det.
Men det alliansen gjorde var att öka klyftorna orimligt mycket, och samtidigt montera ner välfärden, vilket lämnade människor utan skydd, och då blir människor rädda och rädda människor skyddar det lilla dom har, dom blir mer misstänksamma och mindre empatiska, för man har nog med sitt eget.
Och man längtar tillbaka till den tid då man kände sig trygg.
Det är ingen slump att mörka högerkrafter och främlingsfientlighet och rasism sprider sig som en löpeld nu.
Det är inte bara alliansens fel förstås, men dom har definitivt en del i det. 

Jag som själv varit utsatt för mobbning, depressioner osv pga mitt jobb(23 år gammal kan tilläggas), håller ändå med alliansen att det ska löna sig att jobba.
Varför ska någon som går hemma få samma peng som någon som arbetar? Det går inte ihop. Tillslut lär alla sluta arbeta och börja gå på bidrag och vad har vi då för samhälle? 

Har du överhuvudtaget några belägg för dina påståenden?

TS: Jag tror att det finns många förklaringar till varför det är så här, det finns med andra ord inte en sanning. Det som modsey hävdar känns som en ganska förlegad syn men jag kan inte heller sticka under stolen med att det troligtvis är en del människor som lever upp till stereotypen. Jag vågar dock hävda att det är långt från en majoritet.

Det hårdnade samhällsklimatet kan vara en faktor, om man ser till arbetsmarknaden så har vi dels de ökande kraven på de som är i arbete, parallellt med det destruktiva i att vara långtidsarbetslös. Vid sidan av detta har vi dessutom bemanningsproblematiken. Med en grabb i familjen som ligger runt hörnet till tonåren kan jag enkelt konstatera att det är ett hårdare klimat för de unga; dels allt man ska ha och inte vara, allt man ska vara och inte ha. Men så även pressen i skolan, åtminstone i de skolor där man har konstaterat fallande resultat.

Utifrån vad jag har läst så har jag förstått att det är många inom just arbetslivet som far illa - en diskussion som är så oerhört viktig att ta! Å ena sidan så talar man gärna om invandrare som kommer hit och tar jobb, svartarbete och lathet. Å andra sidan är det få som ifrågasätter på det sätt som arbetsgivare agerar genom t.ex. att säga upp folk för att ta in bemanningsföretag på exakt samma arbetsuppgifter, man avvecklar och flyttar utomlands för att i bästa fall utnyttja billigare arbetskraft i fattiga länder. Eller så skär man ner inom företagen för att sedan låta de som arbetar kvar arbeta under slavlika förhållanden.

En annan viktig faktor är att man vågar tala om det på ett annat sätt idag. Att lida av psykisk ohälsa är inte tabu, inte något man är ensam om. Dock är jag medveten om att det finns en stor grupp som skäms p.g.a. den inställning som somliga visar i denna tråd, att man lider i tysthet för att slippa möta skepticismen.
Om man sätter detta i relation till hur det var förr så är väl egentligen en skillnad ganska central; numera lever vi än mer utpräglat i ett "sköt dig själv och skit i andra" - samhälle, det skapar ensamma och trasiga människor.

/Linda
.

Vadå för hemsk människosyn?

Jag tror absolut att många idag vill bli sjukskrivna från själva livet (för att använda Nisse Simonsons ord). Pojkvännen gör slut, man är mitt i en flytt. . . Plötsligt går det inte länge att gå till jobbet. Jag menar inte att så många fuskar medvetet (det tror jag inte). När jag skrev om lathet menar jag snarare att många inte ser livets nedgångar som en del av livet som måste hanteras, utan som en cancersvulst som bara inte går att arbeta om man har.

Rätten till sjukskrivning överanvänds i Sverige, och får jag gissa att det främst är bland de yngre (fast det vet jag inte). Det blir en ond spiral för samhället när man ser den ena efter den andra som är hemma och det blir lätt att man känner att man själv borde ha samma rätt! "Jag är inte heller riktigt lycklig". . .

Jag tror att ökad arbetsbörda spelar in mycket i folks mående. Bästa exemplet jag har är ett företag som på 80-talet hade ca 1000 anställda. Idag producerar de dubbelt så mycket, uppfyller högre krav på kvalitet och dokumenation kring det, högre miljökrav, högre säkerhetskrav men är mindre än 300 anställda. Vet att det senaste decenniets neddragningar lett till att väldigt många mår dåligt, arbetsbördan på var och en är enorm och ju högre ambitioner man har desto sämre mår man..

40-timmarsveckor infördes är övrigt 1973. 5 veckors semester infördes 1978, sedan 1963 var det fyra veckor. (Såvida mina googlekällor inte har fel).

Värt att komma ihåg är att människor är sociala varelser, och att vi vill vara uppskattade, känna att vi gör ett bra jobb och behärskar det vi gör, eller får förståelse för att något problem är svårlöst. Det tycker jag ofta saknas.

Arbetslösa mår ju dåligt av andra skäl...

Jobbade i början av 90-talet på ett ställe där de "äldre" som varit där många år blev sura för att de inte längre kunde ta sina lunchvilor mm på arbetstid.Själv hade jag aldrig hört på maken - smita iväg o sova på jobbet och det skulle vara ok? Och den produktivitet de hade när de väl jobbade var väl kanske 20% av vad jag som nyanställd gjorde...

Mycket av den enorma ineffektivitet som existerade "förr" har med rätta sollats bort idag.

"Som psykiater har han sett en tydlig trend. Yngre personer verkar bräckligare än tidigare generationer. För tjugo år sedan tog man sig inte till psykakuten för att pojk- eller flickvännen hade gjort slut eller för att hunden hade dött. 

- Har man inte varit utsatt för svårigheter blir saker svårare att ta när de väl kommer. Även mindre saker blir väldigt svåra. 
Fast vi har det bättre än någonsin är vi ängsligare. I takt med att den materiella tryggheten ökar, ökar också den existentiella otryggheten. Unga mår sämre psykiskt. Andelen svenskar med ångestproblem har ökat från 12 procent (år 1988) till 22 procent (år 2001). Förr var världen mer otrygg, men vi var inte lika oroliga. 
Varför är vi oroligare idag? 
- Därför att vi är så fokuserade på att allt ska vara säkert och tryggt. Ju fler saker vi definierar som hot desto räddare blir 
vi. Om vi inte är medvetna om att det är farligt att cykla utan hjälm blir vi inte rädda. Bilden, inte minst i media, är att det är farligare. 
David Eberhard tar upp ett exempel från förra året, förslaget från Folkhälsoinstitutet om hur man ska minska självmordsförsöken. Genom att sätta upp staket vid alla broar ska man göra det svårare för folk att ta livet av sig. Han nämner också att sedan en person hoppade från Stadshustornet får inga besökare gå upp i dit längre. 

- Det är naivt att tro att ingen ska dö. Det ska vi alla göra. Det övervadderade tänkesättet måste vi diskutera, säger David Eberhard och gestikulerar i luften. "

Missade ju lite av texten som skulle med ovan 

Men varför får alla cancer helt plötsligt?! Skärp er nu och ryck upp er och sluta få cancer. För 30-40 år sedan var det inte alls lika många som fick cancer. Skärp er era lata j-vlar! Obs ironi.

Det verkar finnas en grupp människor som tävlar i att bry sig minst om andra. Jag ser några av er här. Några av er kommer bli bitna i arslet av erfarenheter som ni tänker bara drabbar lata/dåliga/(invandrare?) och några av er kommer gå cyniska genom livet tills ni dör. Alla ni som vet att livet, och människor, är fulla av variationer och nyanser, låt er inte nedslås! :)