Hjälp, jag är kär i en annan man

Och ditt resonemang bygger på att du kan förhindra att sanningen kommer fram. Problemet är att du aldrig kan ha full kontroll över om det kommer komma fram eller ej, jag menar ingen som blivit påkommen har antagligen önskat det, men bevisligen händer det ändå, mao lägger du alla ägg i samma korg och håller tummarna för att lögnerna aldrig upptäcks och ökar dessutom insatserna eftersom du spätt på själva sveket med åratal av lögner.

Det är ett val man gör helt enkelt, vilket strategi man väljer. Det kan betala sig eller så kan det skita sig. Båda har både för och nackdelar iaf sett ur ett rent praktiskt perspektiv. Sett ur ett moraliskt perspektiv kan man ju fundera över hur man kan sitta och se sin partner i ögonen år efter år med vetskapen om att man låter personen leva i en lögn, vissa klarar det , andra urholkas inifrån.

Ja man får se uppskatta sannolikheten på någon sätt. Men jag tolkar ditt svar som att om det aldrig kommer fram så tycker inte du heller att min man lider av det?

Gör det saken med acceptabel om den lurade parten aldrig märker av det? Är han inte fortfarande lurad? Vad är det som ger TS rättigheten att sitta till doms över hela deras förhållande? Att tycka att det är dåligt utan att försöka göra något åt det eller ens upplysa mannen om det? Att söka efter och hitta en ersättare men hon fortfarande vill ha mannen som backup?

Om det nu är "true love" varför kan hon inte stå för det då? Är det för att hon inväntar rätt tillfälle för att göra umgänget med barnen och hennes och pappans kommunikation ska vara riktigt infekterad?

Vad är det TS vill? Ha historier där allt blivit guld och gröna skogar? Att mannen blivit glad över att ha blivit bedragen och varit jättehjälpsam i separationen?Det tror jag alla här förstår att då lever man i en villfarelse.

Du Anonym (Sara) hittade tillbaka till din man efter din otrohet. Skulle du göra samma sak om du fick chans att göra om det med den erfarenhet du har idag? Att vara otrogen för att sedan fortsätta med din man menar jag.

Livet är hårt och ibland finns inga bra val när man satt sig själv i skiten, det är där och då man visar vilken slags människa man är. Är man den som försöker komman undan eller är man den som står rakryggad och tar konsekvenserna av sitt handlande? Vilken slags människa är det man vill att barnen har som förebild, hur skulle man vilja att de gjorde? För de gör som man gör, inte som man säger, de är väldigt ärliga i det avseendet.

Nope, jag tycker din man "lider" av att få leva i en lögn, att han mer eller mindre tvingades fortsätta ert förhållande med hjälp av lögner, lite som att gå omkring med ett gift i kroppen som kan ta kål på en vilken sekund som helst eller läka av sig självt.

Jag hade kunnat förlåta att personen hade förgiftat mig av "misstag" och sen sagt det, men jag hade aldrig kunnat förlåta att personen lät mig gå omkring med det år efter år utan att säga det för att slippa obehag för egen del. Jag har lättare att ha förståelse för impulsmisstag än uppsåtlig manipulation, det känns mer iskallt och överlagt på nåt sätt.

Men det är jag det, vet att andra resonerar annorlunda. Dock har detta (veta eller inte veta) debatterats många ggr på FL, bla i omröstningstrådar och resultatet har varje gång blivit ungefär detsamma, en överväldigande majoritet vill få reda på det oavsett hur. Det verkar som om att få göra sina egna val i livet är viktigt för de flesta.

Den finns det en ganska stor diskrepans mellan hur man röstar beroende på vilka tidigare upplevelser man haft, av de som själva är eller varit otrogna verkar en ganska stor andel vara helt övertygade att deras partner absolut inte vill veta eller mår bäst av att inte veta, övriga tillfrågade, dvs såna som blivit drabbade av otrohet och de som inte själva upplevt otrohet verkar en stor majoritet vilja veta.

Förstår det. Det dåliga samvete får man stå ut med men jag tror det skadar mer än vad det hjälper att berätta sådant ibland.

Nej jag tror inte att jag hade gjort om det. Det kostade och kostar fortfarande väldigt mycket. Jag tänkte inte klart under den perioden.

Nu vet ju inte mina barn vad jag har gjort så det är inte sannolikt att de tar efter beteendet.

Jag tror att ts vill ha det jag ville från fl när jag var inne i det. Se olika historier hur det har blivit av de beslut man tagit. Ingen skriver nånsin att det är lätt, guld och gröna skogar. Det förväntar man sig inte heller. Många historier kan man ändå ta till sig som kvinnan som lämnade och nu bara saknar sina barn och ångrar sig. Sånt är jätteviktigt att höra, även om det så klart är jobbigt för henne. För den risken finns även om man inte vill se den då.

Att däremot få höra att man är i klass med Stalin och Hitler och att vara otrogen är det värsta man kan göra fyller ju ingen funktion. Det faller ju på sin egen orimlighet dessutom vet man redan att man gör fel. Det har inte stoppat tidigare och det kommer inte att stoppa nu. Även om många människor spyr ut vad som helst på ett forum.

Som sagt, både ditt, Anonym(sara) och förmodligen även TS åsikter är ganska typiska för personer i er situation. Men eftersom de allra flesta som blivit bedragna och även de som inte än upplevt otrohet till en överväldigande majoritet röstar för att de vill veta, no matter what så verkar tyvärr påståendet att "det skadar mer än vad det hjälper" inte stämma överens med verkligheten, det påståendet verkar vara väldigt ensidigt och speglar mest hur man själv vinner mest på att allt förblir hemligt.

Det är svårt att bygga en lycka på nån annans olycka. HUR kan man egentligen bli lycklig om man vet att man gjort sin långvariga partner olycklig. Tror det är bäddat för separation även från den nya kärleken faktiskt.

Vilka jävla moralkärrringar det finns här! Man ska aldrig döma någon om man inte varit där själv. Det finns hundra olika orsaker till otrohet. Inte bara egoism. Det ända som är säkert är att det fattas något i ens förhållande när man är otrogen och det betyder TS att du borde lämna din man. Din man kan inte tillfredsställa dina behov och då menar jag inte bara sexuellt. Barnen ska inte avgöra vem du ska leva med. De ska stå helt utanför dina val. En lycklig mamma och pappa gör barnen lyckliga. Ska du lämna din man är det bättre att du inte berättar att du varit otrogen så eran fortsatta relation blir bra. Och det gynnar era barn, än om ni är osams. Jag känner några väninnor som varit otrogna och det har alltid funnits en förklaring varför. Sen att det är taskigt och omoraliskt är ju sant. Men jag kan förstå varför det hände. Man kan inte likställas med hitler. Allt är inte svart eller vitt! Kan man inte se det så kanske man ska utreda sig för borderline eller nåt!

Precis. Två personer har blivit bedragna. En vet om det, den andre vet inget. Båda personer är lika bedragna. 

Två personer har cancer. En vet om det, den andre vet inget. Den som inte vet att han har cancer är kanske lyckligare än den som inget vet. Båda personer är lika mycket cancersjuka. 

Den som känner till sin cancer vänder sig till sjukvården och får behandling, medans den andre ovetande blir allt sjukare.

Den bedragne personen som känner till otroheten, får möjlighet att ta ställning och besluta om hur problemet ska lösas. TS kan inte vrida klockan tillbaka och få otroheten ogjord, men hon kan iaf berätta.

Slutligen tror jag inte på någon nära och kärleksfull relation för dem som fortsätter att leva tillsammans efter otroheten med sin "lyckligt ovetande" partner.

Jag tror de hade ett ganska distanserat och kyligt förhållande redan innan otroheten. Ju närmre man är varandra känslomässigt desto svårare blir det att ljuga och dölja snedsteg.