Hjälp, jag är kär i en annan man

MEDAN DET PÅGÅR ja, men sedan går det ju över. Vardagen fortsätter ju med barn och deras aktiviteter, hushållsarbete... Jag tror man kommer in i gamla gängor ganska snart, i alla fall om det "bara" är gentemot mannen man har dåligt samvete - och inte emot en oförlåtande, förfärlig gud som kan straffa en i livet efter detta eller liknande. Då blir det ju grubblerier och ångest på en annan nivå.

Exakt. Jag har också för mig att det var "någon gång", inte nuvarande förhållande. Orkar inte googla nu, men RFSU brukar göra undersökningar om svenska folkets sexliv ganska regelbundet, de kanske har något.

Sedan vet man ju vad man själv har sätt på arbetsplatser o.s.v.. Det är ju jättevanligt att folk "tar långluncher" tillsammans och sådant... Det är nog få som kan gå ett helt långt äktenskap, och aldrig få känslor för någon annan. Men visst skulle mycket elände ha undvikits i världen, om vi varit skapta så som vissa fåglar, att vi fäste oss för livet när vi en gång fäst oss.

Om man slåss för att klara livhanken så kallas det självförsvar och då har man heller inget annat val, det är därför det även lagen gör skillnad mellan misshandel och självförsvar. Den stora skillnaden är att det då inte är du som slår det första slaget utan slår efter att du själv blivit slagen.

Ja det är fel att vara otrogen för att man inte trivs i sitt förhållande eftersom det finns andra sätt att avsluta förhållanden på än att bedra sin partner, det är ju inte direkt så att man inte hart något annat val än att hoppa i säng med den nye. Man kan ju om man vill avsluta det man redan har först och sen inleda något med den nye?

Partner får oxå en chans att träffa någon ny om man avslutar förhållandet utan svek, eller hur? Det är väl klart bäst för alla? Jag menar att den ene avslutar förhållandet genom att bedra den andre är väl knappast bäst för båda? Det är ju bara bäst för den som bedrar inte för den som blir bedragen?

Om man inte lyckas ta sig ur sitt förhållande utan hjälp av någon annan så är väl det ens eget fel och inte sin partners? Man kan väl knappast rättfärdiga otrohet för att man själv är för svag eller bekväm för att orka lämna sitt förhållande? En möjlig undantag är väl kvinnor som lever med kvinnomisshandlare och är psykologiskt nedbrutna, men i annat fall anser jag inte att det är berättigat att avsluta ett förhållande genom att bedra sin partner för att det är enklast så för en själv.

I ditt exempel med kvinnan från Afghanistan så håller jag med dig om om att det är berättigat eftersom det handlade om mer eller mindre ren överlevnad och mannen redan brutit alla löften genom att misshandla henne, men det är ju ett väldigt extremt fall och kan knappast jämföras med en vanligt otrohet i Sverige där någon kärar ner sig i en kollega, kompis, granne, etc? TS till exempel blir väl varken misshandlad eller illa behandlad av sin partner?

Nej jag har inte sagt att det inte finns gråzoner , jag har däremot sagt att uttrycket "allt är inte svart eller vitt" inte innebär att allt är en enda gråzon. Det finns väldigt mycket som faktisk är svartvitt, bla handlingar, en handling i sig är svartvit antingen så gör man det eller så gör man det inte, däremot är anledningarna och hur man förhåller sig till en viss handling väldigt varierande (gråa).

Om någon bedrar dig och du vill att han inte säger det så gäller det bara dig, det är din önskan och gäller endast dig, vad gäller tex din man så borde det vara upp till honom själv att avgöra om han vill eller inte veta, inte dig. Han är väl en egen individ med egna känslor och tankar? Detsamma gäller TS man. Har personen uttryckligen sagt att han inte vill veta så får man såklart respektera det, då är det det som gäller. Däremot är det fel att ge sig själv rätten att avgöra om personen ska eller inte ska få veta baserat för vad man själv vill.

Om man inte vet vad den andre vill så får man försöka luska reda på det eller gissa, och med tanke på att de allra flesta verkar vilja veta så tror jag att oddsen för att man prickar rätt genom att berätta är ganska stora. Dessutom tror jag att de flesta i långa förhållanden har en hyfsat bra uppfattning om vad deras partner står i frågan. Men tyvärr så sätter man ofta sig själv före den andres vilja, man hittar alla möjliga anledningar till varför den andre mår bäst av att inte veta baserat som sagt på vad som passar en själv bäst.

Jag menar är det inte ett ganska märkligt sammanträffande att de allra flesta som blivit bedragna och även de flesta som inte har erfarit det röstar för att man ska få veta medan de allra flesta som själv är eller varit otrogna är övertygade om att just deras partner inte vill veta eller mår bäst av att inte veta? Det verkar finnas en ganska uppenbar diskrepans där?

Japp, det bästa vore väl om TS tar reda på vad han vill, om hon inte redan vet det dvs, men om hon tänker chansa så tror jag hon chansar rätt genom att berätta eftersom det är vad de allra flesta vill.

Dessutom i TS fall så tänker hon tydligen avsluta sitt förhållande med sin man, och då är det kanske bra om hon säger av vilken anledning hon gör det så han sen inte går omkring och tror att det beror på att han gjort något.

I grunden handlar det väl om en ganska enkelt princip, att behandla sina närmaste med hänsyn och respekt, att tänka även på deras känslor inte bara sina egna. Jag tycker det är väldigt synd att man ska behöva avsluta ett lång förhållande med en person genom att bete sig illa mot den, varför inte bara försöka göra det så snyggt som möjligt? Om inte annat för barnens skull, jag menar även som skilda måste man ju samarbeta med varandra kring barnen, blir inte det klart enklare om man avslutat förhållandet på ett schysst sätt?