Hjälp, jag är kär i en annan man

Ja det kan jag tycka låter bättre. Samtidigt tycker jag inte att det betyder att man har brist på självrespekt om man väljer att stanna med en partner som varit otrogen. Jag tycker ts man visar på mognad när han inte bara kastar ut henne. Det är den enkla instinktiva lösningen. Som vuxen människa är det bra om man tänker igenom situationen och inte bara agerar efter det faktum att man blivit kränkt. Efter en tid tror jag att man kan se nyktrare på situationen och då fatta ett genomtänkt beslut. Det tycker jag är viktigt särskilt när det är barn inblandade.

Om du som mamma kan lämna dina barn ensamma på natten för att åka till din älskare så hoppas jag att pappan begär ensam vårdnad om barnen när ni har separerat. Fy fan så vidrigt beteende, och jag kan absolut förstå att barnen blev livrädda när de vaknade upp och var ensamma.

Till mannen. Jag vet hur du känner, för jag har också varit i samma situation där kvinnan jag älskade och har barn med plötsligt har en ny man. Det är fruktansvärt och känslan av svek kan vara så overklig att man inte kan ta in det. Därför tog det mig några dygn innan det verkligen sjunkit in och jag kunde byta från chock/sorg till ilska. Mitt råd till dig är, oavsett hur mycket du älskar henne: Just nu pissar hon på dig. Tillåt det inte! Du är värd så mycket mer. Även om hon tycker att ni har haft det dåligt så ska hon fanimej respektera dig som sina barns pappa och sin man (eller exman), och kan hon inte sköta det här på ett snyggt sätt så bryt. Var ifrån henne, för du kommer bara att må dåligt av att ha henne omkring dig.

Som folk har sagt förr: Man kan inte rå för sina känslor, men man kan fan styra hur man ska agera på dem!

Ok, ljuga kanske är ett starkt ord, men du kan väl knappast förneka att du vinklat storyn ganska rejält för att få ditt agerande att framstå som lite bättre än vad det är?

Det är ju ganska stor skillnad mellan att självmant berätta för sin man och att bli påkommen av sin man?

Det är ganska stor skillnad mellan att ha brutit helt av egen vilja och att ha brutit för att man blev påkommen igen?

Vad är poängen med att lägga fram en stylad version av verkligheten? Jag menar de råd du kommer få då kommer basera sig på en falsk verklighet och inte vara värda speciellt mycket?

Hur som helst så är pandoras box öppen nu, mitt råd till dig är att du slutar ljuga, mörka och censurera sanningen och kör med HELT öppna kort med din man OCH dig själv, det är det är väl det minsta du kan göra för en man du ändå valt att skaffa barn med och delat en längre tid av ditt liv med?

Om du inte vet vad du vill så säg då oxå till din man att du inte vet vad du vill, säg INTE att du älskar honom mer än den andre mannen och du inte menar det. Om ni ska lösa era problem så behöver båda vara helt på det klara över vad det är ni har att förhålla er till. Oavsett om ni kommer fortsätta tillsammans eller gå isär så kommer er framtida relation antingen som ett par eller skilda föräldrar tjäna på att du kör med öppna kort.

Glöm inte att hur du väljer att hantera krisen som nu uppstått är den bild din man slutligen kommer få av dig. Ni har väl ändå levt med varandra ganska många år? Det är väl synd att sabba alla dessa minnen och gemensamma upplevelser med en massa lögner? Rasera x antal års minnen på några veckor? Det vore väl synd om det sista din man minns av dig är en människa som ljuger, mörkar och slingrar sig?

Glöm heller inte att även om ni väljer att gå isär så kommer ni behöva ha ett fungerande samarbete kring barnen som skilda föräldrar, och det samarbetet kommer vara väldigt beroende av hur ni avslutade förhållandet.

Jag håller med dig! Det är så enkelt att utifrån ropa "ingen självrespekt", men har man en vision om en familj som man har startat upp tillsammans med någon annan och kanske har trott på den i många år så är det inte så lätt att verkligen inse vad som händer hos den andras sida. Jag var så chockad att jag sa till min fru den kvällen hon berättat att hon hade träffat en ny man att jag ville att vi skulle fortsätta att ha en bra relation, för jag kunde inte tänka mig att vi inte skulle hitta på saker tillsammans med våra barn längre.

Tyvärr visade det sig att hon blivit koko i huvudet av sin nyförälskelse och den sista tiden vi bodde ihop innan vi lyckats sälja huset (det var bara några veckor) så hade hon öppet telefon- och SMS-kontakt med sin nya och stack iväg på resor över helgerna med honom medan jag var hemma med barnen. Jag vädjade till henne att hålla det lite lågt med honom tills jag hade fått en chans att landa i allt, och att vi hade flyttat isär. Men hon klarade inte av det och till slut fick jag hota henne med att "om du inte slutar smeta in ditt nya förhållande i nyllet på mig" så kommer vi inte att kunna fortsätta ha en bra relation.

Droppen kom när hon bjöd hem honom på middag en kväll till vårt gemensamma hem. Jag var hos min syster när jag fick reda på det, och blev totalt vansinnig. Jag åkte hem och sa till henne att han ska vara borta när jag kommer hem. Sen gjorde jag klart för henne att vi från och med nu var ovänner och att jag skulle flytta hem till syrran varannan vecka (jag skulle få mitt nya boende sex veckor senare), och att de veckor jag var hemma med barnen kunde hon bo var fan hon ville, men inte hemma. Hon fick bo hos en kompis. När väl huset var sålt och vi bodde isär såg jag till att hålla henne mycket kort, och att vi bara hade SMS-kontakt när det gällde barnen. Jag ville inte veta nåt annat om hennes liv. Det var enda sättet för mig att så småningom börja må bra igen.

Vad jag ville säga med detta var att folk kanske tycker att jag också inte hade någon självrespekt, men vad det handlade om för mig var att jag ville försöka rädda det som kunde räddas för framtiden. Jag ville kunna vara vän med mina barns mamma, och gav henne lite tid att "hänga på". Nu gjorde hon inte det, och det kom till en punkt där jag bröt rakt av.

Var är alla tummen upp till TS som ni var så pigga på för några dagar sedan, vissa av er? Såg igenom henne direkt
Enskild vårdnad till pappan, kan man lämna sina barn ensamma för att åka och knulla är man inte värdig som förälder öht. 

Ja, visst kan det vara bättre men nog finns det en gräns till vad man ska tillåta andra människor göra mot en själv? Sedan kan jag tycka när jag läser TS mans inlägg att det inte är för att han vill se det nyktert på saken utan för att han älskar TS så pass mycket att han inte kan. 

Jag tycker ingenting om hur många chanser ts man ska ge henne. Det är bara han som har rätt att tycka om det.
Han verkar inte acceptera att hon lämnar barnen för att träffa älskaren och det kan jag hålla med om. Nu vet jag inte hur gamla barnen är men de verkar bli rädda av att vara själva på natten och då bör man ju inte lämna dem ensamma. Min åsikt är att det är väldigt olämpligt att ts träffar älskaren nu oavsett.

Usch vilken hemsk period i ditt liv. Jag tänker att du absolut visade på självrespekt i den situationen. Självrespekt behöver inte vara att man ber den andra dra för att den har betett sig riktigt illa. Det kan också vara att man tänker "ja du har betett dig som en idiot men jag får ändå försöka hantera detta på ett sätt som skadar våra barn minst". Synd att det inte betalade sig bättre för dig. Men din hantering av situationen tyder mer på självrespekt och psykisk styrka än brist på stolthet.

Det klart att det finns en gräns, men den gränsen bestämmer inte du för ts man. Jag tror inte att det hjälper honom att dessutom behöva höra att han saknar stolthet eller självrespekt. Är inte det att sparka på någon som ligger?

Och om ts man älskar henne så mycket tycker du att det tyder på brist på stolthet eller självrespekt?

Tack! Jo, det var ett rent helvete och pga att jag sett henne som en godhjärtad vän och partner i så många år så var det svårt att i början få in att hon hade förändrats och inte "var på min sida" längre. Jag förstod verkligen inte vad som hänt med henne.

Historien fick en vändning efter ca ett år. Jag hade haft en ny flickvän och gjort slut med henne och kände mig självvalt singel och starkare. För mitt ex var det värre. Hennes man visade sig vara en kontrollerande, manipulativ och kriminell idiot och hon var olycklig. När förälskelsebubblan lagt sig hade hon "vaknat upp" och insett hur hon behandlat mig och fått dåligt samvete. Jag var fortsatt mycket kort mot henne i våra kommunikationer, och barnbytet skedde på dagiset.

En dag ringde hon och grät och var mycket ångerfull. Gräset hade inte varit grönare på andra sidan. Hon saknade att ha mig som vän och att hitta på saker tillsammans med barnen. Jag sa till henne att om vi skulle kunna hitta tillbaka till någon form av vänskapsrelation så var det familjerådgivning som gällde först. Hon gick med på allt, och vi pratade mycket. När vi pratade om hur hon betett sig var hon knäckt och förstod inte hur hon kunnat behandla mig som hon gjort. Det var mycket tårar från bådas sidor. Tydligen gör nyförälskelsebubblan ofta att man beter sig illa mot sitt ex, för man kan inte hantera det på något annat sätt. Jag har sett många liknande fall. Detta hände 2011. Nu har jag förlåtit henne.

Japp slutligen är det upp till TS man att avgöra, men som åskådare kan man ha åsikter om vad man tycker om det och anser att han borde göra.

Tex om jag ser en man stå och överväga att hoppa från ölandsbron så är det slutligen upp till honom att avgöra om han vill eller inte vill hoppa, och han har säkert goda anledningar till sitt val. Men jag som åskådare kan ju oxå tycka att han borde låta bli att hoppa och även råda honom att inte göra det?

Anledningen jag tror att många råder TS man att lämna är för att undvika att bli mer förnedrad och sårad än vad han redan blivit.

Nej, jag är inte så förmäten att jag försöker antyda att jag gör det. Menar bara att man inte ska försöka tillgodose någon annan så pass mycket att man utplånar sig själv, vem eller vad är det då de ska älska tillbaka? 

Jag tycker inte att den kärlek TS man (rille) känner inför sin fru visar på en brist utan är tecken på något väldigt fint. Att han kan älska en person trots att denne gjort honom så ont, "hate the sin, not the sinner" så att säga.

Däremot är jag kanske cynisk när jag tror att det kommer att bita honom i arslet. Att TS utnyttjar den kärleken och honom för sin egen vinnings skull, att hon tar den gåvan från sin man och sedan trampar på den.

Känner igen det där, mitt ex agerade på ett liknande sätt. Hon förälskade sig i en kollega, var otrogen, inte så kul men förståeligt, fick en andra chans , satt på FR och i ett halvår,och påstod sig vilja rädda förhållandet med tårar och hela kitet, ett halvår senare kommer det fram att hon fortsatt träffa sin älskare hela tiden och det blev en skilsmässa.

När jag frågade varför, varför sitta och skådespela och ljuga i ett halvår när allt hon behövt göra var att vara ärlig med vad hon kände så kunde vi avslutat förhållandet på ett värdigare sätt och ungarna hade sluppit ett halvårs helvete.... så hade hon inget svar på det.

Även där så gick det inget vidare med den nya stjärnan, han visade sig vara nygift och hade lovat guld och gröna skogar för att få ligga, hon var inte heller den enda som gått på det, han var tydligen lite av tuppen på hönsgården på kontoret.

Någon ursäkt eller förklaring fick jag aldrig och förväntar mig heller inte att få det såhär 5 år senare, båda har gått vidare och lämnat det bakom oss, jag lever i ett nytt förhållande,  hon är singel. Vi har ett väldigt bra samarbete kring barnen om än kyligt, jag har accepterat, läkt och gått vidare men inte glömt och drar gränsen ganska hårt vid endast sånt som rör barnen. Hyser inte längre någon ilska mot henne vilket jag gjorde i början men hela hennes agerande, hur hon hanterade krisen fick mig att ändra uppfattning om henne helt och hållet, hon är inte längre en person jag skulle kunna tänka mig vara vän med. Hon är våra barns mamma, varken mer eller mindre.

Jag tror människor som förälskar sig blir fartblinda och tappar kontakten med verkligheten, far fram som en ångvält med huvudet i molnen och beter sig på ett sätt som är väldigt destruktivt för deras omgivning (många ggr för dem själva med). När de vaknar upp ur sin rosa fluffiga dröm och konfronteras med förödelsen de lämnat bakom sig är det nog inget roligt uppvaknande.

Personligen tror jag att det är alldeles för tidigt för TS och hennes man att göra ett nytt försök, jag tror att så länge hon är förälskad i den andre mannen så kommer inget som sägs mellan henne och hennes man att göra någon verkan, jag tror TS måste vakna ur sitt rus och vara förmögen att se världen med nyktra ögon och inte genom rosa glasögon för att öht kunna tänka och agera rationellt. Fört då tror jag de kan börja göra något konstruktivt åt problemen. 

Du verkar vara en fin och klok människa.

Jag tror att TS kommer ljuga resten av sitt liv för sin make. Hon skäms så mycket över vad hon har gjort och tror att allt blir bättre och enklare om hon ljuger, plus att hon inte vill bränna sina broar ifall hon skulle ångra sig framöver. Allt kommer nog att gå åt skogen sålänge ts fortsätter ljuga och skämmas. Barnen kommer må dåligt, (ex)maken kommer må dåligt och hon kommer må dåligt eftersom det aldrig kan bli ett riktigt avslut så länge det finns lögner. Den nya kommer nog inte heller må bra av alla lögner. Svårt att hitta tillit till någon som ljuger för sin (ex)make och pappa till hennes barn. Öppna kort eller lägg ner alltihop.

Jag tycker du ska vara ihop hos din nya kille samtidigt som du också är kvar med din man och dina barn.
Din man verkar ju vara beredd att jobba för relationen och då får han ta att du också älskar (och är med) en annan.

Jag har själv varit i liknande situationer och att lägga in en massa bitterhet och stolthet och värderingar gör det bara krångligare.

Ditt hjärta säger du vill vara kvar hos barnen, hos familjen din. Och med deras pappa.
Ditt hjärta säger också du vill vara hos den kille du är kär i.

Vad är det som förhindrar att du har båda dessa två?
Nu har du börjat säga sanningen till din man och till din kille. Det tycker jag är jättebra, ett sunt steg. Tycker du verkar sköta situationen ganska bra faktiskt TS! Jag dömer dig inte det minsta.

Säg såhär till din man: "OK, jag kan vara kvar hos dig men jag älskar också den här killen och jag kommer vilja besöka honom då och då, och sova hos honom då och då. Så är det."
Sen kanske din man lämnar dig om han är har överdrivna krav på att du ska vara monogam, eller så är han kvar hos dig.

Kände en tjej som sade såhär till sina killar (hon hade flera) "OK, ni måste vara trogna mot mig, men jag älskar er alla tre. Ni ska vara ihop med mig och enbart mig, och stå ut med att det finns fler av er. Det är upp till er att vara kvar i den här relationen såklart. Men nu vet ni vad som gäller för att vara ihop med mig".

Själv har jag inte varit lika hård som hon, jag har varit mer jämlik. Min partner har varit med andra och jag har också det. Och vi trivs ändå bra ihop efter så många år. Otrohet behöver inte vara katastrof, det kan räcka med att det är en småjobbig grej.

Alltså: kära trådstartare, ärlighet är skrämmande men det är också det enklaste på sikt.
Och jag tycker du gjort ett ok jobb hittills. Fortsätt vara ärlig. Det är läskigt, men ta ett steg i taget.

Lyssna inte på alla som vill ta ut sina otrohetsnojor och sin "svek"-retorik på dig. Dom är rädda för att sina egna partners ska svika dom, eller bittra för att det har hänt -- men "sveket" är störst i deras egna sinnen.

Det är fint att du har blivit kär. Ta vara på det.
Hoppas det blir bättre mellan dig och din man, och att du kan göra något fint med din nya kille också.
Kram

Kan hålla med om att det är bra att sakta ner!
Ta det lugnt och förstör inget.
Men tänker att Fool och jag ändå har samma budskap: fortsätt tala sanning och var ärlig. Det är den svåraste vägen men den vägen som leder till minst bekymmer.

Jag tror att chansen att TS man skulle acceptera ovan nämnda förslag är extreeeemt liten.

...men vad vet jag.

Skulle vara intressant med en update om vad som hände sedan?=)

Svaret på vad som hände sedan. Jo TS stannade hos mig och har helt brutit med den andra killen som nu dessutom är ihop med en kollega till TS. Vi är idag en lycklig familj där TS helt insett att hennes man och familj ändå var helt rätt väg. Vi har också blivit extremt starka i varandra genom det som hänt  och hela familjen må jättebra nu. Vi la ner mycket tid och kraft på att hitta tillbaka till varandra. Det blir också mitt råd till andra. Ge inte upp utan kämpa det är värt det när det är över även fast det är jobbigt när det pågår.