Hjälp, jag är kär i en annan man

Man kan inte styra vilka känslor man får för någon. Men man kan styra hur man tacklar problem och hur man med självrespekten i behåll ska lösa ett problem. Och TS tror jag gör rätt att ta diskussionen med sin man.

Jag har själv kärat ner mig i andra tjejer ibland även om jag är gift. Äktenskapet ger ingen garanti för att man inte förälskar sig andra än sin fru. Jag brukar säga att man kan inte styra sina känslor, men man kan råda över sitt förnuft. 

Använd förnuftet för kärleken är ologisk, den är som ett rus och det kan sluta riktigt illa om man inte ser nyktert på situationen.

javisst men 2 ggr under ett äktenskap och nu är det " rätt " bara för det är besvarat då.. nja känns lite oäkta om du frågar mig. jag tror ts har en problematik som hon bör ta tag på

Håller med ,man ska vara försiktig med att erkänna en tillfällig otrohet.  Det kan göra mer skada än nytta. Men TS tycks vara besluten att lämna förhållandet med maken, då är det givetvis rätt att berätta, ju förr desto bättre. 

Pratat lite med min mamma ikväll. Vågade inte erkänna hela sanningen för mamma då hon bröt ihop lite. Hon tycker att jag ska trycka undan känslorna jag har för den här killen. Jag kommer krossa maken med sanningen, enligt henne. Men är det verkligen rätt att leva ett liv i en lögn för att inte mannen ska bli helt förkrossad? Bara lite tankar så här på kvällskvisten.

Stanna kvar hos maken och glöm den nya killen. Berätta försiktigt om ditt snedsteg, kanske kan du pejla läget först och börja fråga maken om vad han tycker om otrohet generellt sett ?

Fast att bli "förkrossad" är bara halva sanningen, visst ingen tycker det är kul att bli bedragen, men många anser att leva i en lögn är ett klart värre öde än att få reda på att ens partner varit otrogen.

Vad är värst, att få reda på att ens partner varit otrogen eller att leva med en partner som älskar någon annan, som ser en som ett andrahandsval, som bedrar en med någon annan, som stannar bara för barnens skull... är det verkligen ett förhållande värt namnet? Kan man kalla det för ett förhållande öht? Hade du själv velat leva med någon som kände så?

Jag tycker din mamma har både rätt och fel, hon har en poäng i att det många ggr kan vara ganska dumt att offra allt för en förälskelse eftersom förälskelser många ggr kan vara temporära och till sin natur sätter rationellt tänkande ur spel och liknar till stor del ett missbruk ( man blir hög på kicken och bekräftelsen, får abstinens när man inte får dem, sätter rationellt tänkande ur spel och drar igång belöningssystemet) . Frågan är vad som händer när man kommit ur sitt missbruk? När känslorna svalnat, förälskelsen försvunnit och man upptäcker att man offrat allt man hade för vadå? En dröm? Och när drömmen inte längre är aktuell och det enda som återstår är konsekvenserna av ens val (en partner som gått vidare, delad vårdnad, etc) så är det nog inget roligt uppvaknande. Om man ångrar sitt val dvs.

Å andra sidan kan det faktiskt hända att den nye visar sig vara ett bättre val, det är inte alltid man prickar rätt första gången, men det lär du inte märka förrän du levt med honom ett tag.  Jag vet inte om du svarat på frågan än, så jag ställer den igen... är den andre mannen också i ett förhållande eller är han singel? Anledningen till att jag frågar är att om han är i ett förhållande så brottas han kanske med samma tankar som du och en framtid med honom är inte lika säkert, det skulle inte vara den första gången i världshistorien en man får kalla fötter efter att älskarinnan redan tagit steget och det är kanske värt att ta med i ekvationen. Om du tänker lämna ditt förhållande för en framtid med honom så bör du kanske förvissa dig om att den möjligheten verkligen finns?

Hur du ska hantera saker med din man beror på vad det är du vill, om du är säker på att du hellre vill vara med den andre mannen och vet att han vill detsamma så tycker jag du ska avsluta ditt förhållande och satsa på den andre, även om det senare skulle visa sig vara fel val så tror jag det kommer vara omöjligt att ha ett fungerande förhållande med din man så länge du känner så. Om du däremot är osäker så tycker jag du ska köra med öppna kort med din man, förklara läget precis som den är ink otroheten och se hur din man ställer sig till det. Om han är villigt att ge ert förhållande en andra chans så kan ni kanske komma fram till vad du / ni vill med hjälp av familjeterapi.

Och du snurrar hela tiden in dig på att alla ska vara helt neutrala i alla frågor, eller rättare sagt låtsas vara neutrala för även din ställning i frågan skiner igenom trotts dina försök att verka neutral, Jag ser inget som helst fel i att säga vad man tycker i olika frågor och det innebär även att säga vad man själv anser en person ska göra för val. 

Tror du verkligen skall sätta dig ner med dig själv och fundera ut vad DU vill först. Sen måste du prata med maken. Skilsmässor är vidriga men ibland ett måste. Håll en god ton. Troligen kommer du få ta emot en väldig massa skit, men svälj det. Sen får ni, som två mogna vuxna människor, försöka reda ut situationen. Ni skall ha barnens bästa för ögonen och samarbeta där.

När man väl är förälskad i någon annan är det kanske svårt att se nyktert på den relation man har med sin partner? Med reservation för det så tänker jag att TS behöver sätta sig ner och fundera igenom hur hon mår i sin relation med maken. Om det varit kräftgång och dåligt sex och mest ett praktiskt arrangemang mellan två goda vänner till exempel så kan ju skilsmässa vara förnuftigt eller viktigt för att man ska må bra. Om den egentligen är en jättebra relation som TS mått bra av hela tiden så är det väl kanske mest ett villospår och därmed dumt att skiljas. Otrohet är inte ok och det är hänsynslöst att låsa fast någon som tror man har det ok medan man egentligen i smyg sviker personen i fråga. De flesta är med rätta för stolta för att vara kvar i en relation där den andra egentligen redan lämnat och uppskattar någon annan mer.