Vad bråkar ni om?

När min man är hungrig eller stressad blir han grälsjuk och försöker mucka gräl över de löjligaste små detaljer. Alla andra är idioter, även när han själv uppenbarligen missade ett rödljus... När jag är någorlunda i form (vilket jag är under mycket högre påfrestningar än han) så försöker jag få i honom mat eller prata förstående om vad det nu är som stressar honom. Funkar ofta.

Går det inte drar jag mig bara undan och skippar vårt ständiga småpratande till förmån för endast strikt nödvändig kommunikation, så får han mindre att be om ursäkt för sen. En ursäkt kommer endast efter några timmars tigande från min sida. Silent treatment är egentligen inte min stil, men efter att ha försökt med jag-budskap,  lugnt fokusera på sakfrågan, bekräfta hans syn innan jag ger min synvinkel osv., så är det det enda som har fungerat.

Är jag också trött och stressad så bemöter jag honom i samma ton som han precis tilltalade mig och sedan tar det fyr i helvete! Tyvärr inträffar detta oftast när vi är på resa och ev. på väg hem till folk. Då är det är svårt att låta honom nöta på sig själv i några timmar tills han sansat sig.

Är han sitt vanliga jag så brukar vi kunna respektfullt och med bådas bästa i åtanke prata igenom och kompromissa kring både komplicerade och trassliga problem. Även om det alltså är nästan alltid känns det som om han förvandlas till mr Hyde med ganska långa mellanrum.

Inte roligt. Ungefär som mitt ex. Lite värre än mitt ex, skulle jag säga. Jag bestämde mig till slut, att jag inte ville leva med sånt, eftersom det ju innebär att man inte har en vettig partner vid sin sida ibland, när man kanske skulle behöva honom. Det tar mycket energi och man har ingen trygghet egentligen, för man kan inte lita på att partnern är "vettig" när man kanske behöver stöd. Och varje gång som en partner beter sig illa mot en (om han måste be om ursäkt, så verkar det ju vara så), gör ju att man litar mindre på honom, att relationen blir sämre. Tyvärr, det blir gradvis sämre.  

Tror det är mest jag som bråkar med min man.. faaaaan. Men jag anstränger mig för att bli bättre.

Tycker det är helt okej att bråka men jag föredrar våra diskussioner när man helt klart anar skratt och sarkasm i bakgrunden.

Min man är så enkel och jag är så komplicerad =( samtidigt som jag älskar det så kan det driva mig till utbrott inland eller onödiga påhopp/komentater eftersom jag tolkar hans enkelhet som noll intresse.

Men herregud människa vart har du din empati

Om man gång på gång "markerar med ton och kroppspråk att man är missnöjd" och samma sak trots det upprepar sig i veckor eller kanske flera års tid - så blir man till slut arg och då finns det inte många andra ställen att avreagera sig på då problemet ligger i partnerns beteende.

Då är frågan väl snarare om man har rätt partner. Om man stör sig på en sån sak så har man två val: Separera eller acceptera den sidan av partnern och inte reta upp sig på det längre. Bråka lär ju inte hjälpa.

haha, jag har väl mer empati än dom som svara mig att "jag bråkar och är arg om jag inte får ligga", om jag säger är det inte bättre att tala om sina behov och ifrågasätta vad man kan göra för att den andra också ska vilja ha sex? Att bli tvingad till sex genom bråk är inte okej för mig. 

Att bråka om petitesser som att vem som ska göra vad i hemmet, det är väl bara att fåga, ska du ta disken eller hänga tvätten? Om inte, varför anser du att jag ska ta hela ansvaret? jasså du är en mansgris och tycker jag ska jobba heltid på arbete och sen komma hem och arbeta själv på heltid. Så vill inte jag leva, alltingen tar du och hjälper till i vårat liv med vår skit som ska göras eller så hittar jag mig en riktig man som respekterar mig. 

Vad hjälper det att bråka, gapa förnedra?

Vi bråkar mest om pengar. Vi har inte gemensam ekonomi så därför kan det bli tjafs ibland när någon känner att den betalat mer. Och då är det oftast matkostnaden det gäller. Sen kan det bli lite bråk när det gäller stöket här hemma. Min sambo är lite mer slarvig av sig och vet att jag alltid tillslut kommer plocka upp efter honom. Och jag är en sån person som får smått panik av stök och mår dåligt av det. Och då kan jag ta ut min irritation på honom när det blivit för mycket = bråk. Han städar tyvärr aldrig av sig själv, utan han gör det bara när jag säger till honom och tvingar honom till det i aggression. Inte så bra haha.

Kan även tillägga att vi vid kanske fyra tillfällen haft riktigt stora bråk där vi kallat varandra för hemska saker och sagt saker som vi verkligen ångrar. Han har kallat mig för fitta, idiot, efterbliven tex. Men jag har inte vart bättre själv. Fy tusan vad hemskt det låter nu när jag skriver det. Men förutom det så är vi verkligen två NORMALA människor med fina jobb och ett barn i magen :) att det kan gå så fel ibland..

Jag och maken bråkar också sällan.

Då det händer handlar det väl mest om att man lovat något som sedan inte hölls. Tex komma hem sent från krogen när man sade att man skulle komma tidigt.
Ekonomi n har vi aldrig bråkat om.

Mina föräldrar bråkade ofta. Tjafs VARJE dag. Storbråk någon gång i månaden, periodvis varje helg. De är likadana idag, jag orkar knappt vara där mer än över dagen för allt tjafs. Jag verkligen hatar det och for illa av det.