Vi bråkar aldrig. Verkligen aldrig så att vi skriker på varandra eller kallar varandra fula saker, men inget "passive aggressive" heller vad jag kan komma på.
Bråk skulle jag definiera som när man inte bara är oense, men också kommer med osakligheter (fula ord och sånt som inte är relevant för diskussionen) och inte respekterar varandra. Att känna sig irriterad eller diskutera behöver absolut inte vara att bråka, men börjar irritationen ta sig uttryck i att man blir snäsig eller så, så tycker jag att man bör backa innan det blir ett bråk, och ta reda på vad som triggade det. Behöver ju inte vara skilsmässa på gång, liksom! Kanske räcker med en power-nap eller lite mat i magen.
Om nån av oss känner sig lättretlig, vilket ju är mänskligt (PMS, jobbstrul, sömnbrist, hungrig, "vaknat på fel sida", stressad) så börjar vi inte prata om viktiga saker där och då. Skulle det ändå vara nåt som måste avhandlas, så säger vi bara t.ex. "jag är inte på bra humör, jag ska vila så tar vi det sen". Vi pratar om allt, även om vi inte är överens så grälar vi inte på varandra, brukar sluta i att nån konstaterar att vi förstår vad den andra menar men vi håller inte med, sen är det liksom inte mer med det, vi båda är väldigt förstående vad gäller olikheter tror jag. Ingen av oss känner att vi måste få vår vilja igenom till varje pris...
...Det är nog lite svårare för människor som absolut måste känna att de får "vinna" diskussionen... Man är ju olika där med...
Vi tar inte ut dåliga humör det på den andra, men den andra kan ju ta illa upp även om det inte "var meningen"... Om det händer att man efteråt känner att man var lite väl kort i tonen så brukar vi be om ursäkt efteråt. No biggie, men för att bekräfta den andra. Det kan vara en kram och ett förlåt för innan, eller så pratar vi om vad som fick den andra att känna sig så ("jag vet att jag var lite bitter tidigare, men chefen var på mig om en deadline på jobbet"). Och erkänner om vi blev sårad av beteendet ("jag vet att du hade PMS, jag tog illa upp när du sa X, men det är okej", eller vad det kan vara) så att den andra har en chans att säga förlåt eller förklara sig.
Bara bli tyst och sur hjälper ju inte, den andra kanske inte ens hade uppfattat att den sa nåt "fel" om man inte kommunicerar med varandra.
Nu för tiden känner vi ju varann så pass bra att vi inte behöver förklara så mycket. Minst lika ofta bara låter vi det gå när vi vet vad det beror på, behöver inte ens pratas om alla gånger. Men en liten bekräftelse på att humöret fanns där försöker vi ge för det mesta i alla fall, typ "du var lite nere tidigare, är det bättre nu?", "jag var lite ledsen innan, men det är lugnt, det var inte på grund av dig, jag tror det är PMS på gång".
Så nä vi bråkar inte och vill aldrig skada varandra. Därmed inte sagt att jag inte fattar hur man kan bråka, jag och min lillasyster har ju bråkat stora delar av vår uppväxt (vi är bästa vänner idag) och jag och min pappa har kunnat skrika på varandra ordentligt när jag var en obstinat tonåring. Så jodå jag vet hur lätt det är att bråka, och att man kan gräla som galningar och ändå älska varandra (jag och min pappa har alltid haft en jättenära, fin relation, men när vi rök ihop var det ordentligt!). Men som vuxen ser jag inte längre nån anledning, jag lärde mig kontrollera stubinen... den typen av kommunikation löser ju ingenting.
