Vad bråkar ni om?

Jag tycker att man ska ha ryggrad nog att stå upp för sig själv och sina kära, om inte säga ifrån att diskussionen förstör stämningen och borde avslutas. 
Men att bara sitta som ett fån och inget säga, när hans far sitter och kränker mig och alla andra kvinnor/flickor i hans familj är ynkligt.

Jag åker inte till hans föräldrar, men vi träffas på under kalas, storhelger etc.  

Folk med aggregationsproblem har ofta svårt att uttrycka sig och förmedla sig verbalt. Det finns mycket forskning kring detta på barn. Lika så försökte barnen i 1-4 års ålder testa gränserna, kasta sina saker som inte fungerade som dom ville i golvet, förstöra saker i ren ilska, slänga sig på golvet och göra sig hörd för att få respons. Det beteende tillrättavisa man där och då, och lärde dom att det inte är okej. Det är inte okej att inte ha kontroll över sin vrede, att förstöra saker i hemmet eller att ge sig på eller skrämma någon med sin styrka. 

Hur många möter inte konflikter på arbetsplatsen, eller i vardagen men måste tygla sig för att det inte är accepterat? En kund som man anser är dum i hela huvudet måste man ändå bemöta professionellt, en chef som är idiot eller en odåga som mobbar ditt barn som man hade velat ge ett rejäl omgång. MEN man får inte bete sig hur man vill, man måste tygla sig för det är inte acceptabelt. Så varför skulle jag tillåta att min man skulle agera genom gapa, slå och bete sig som man vill för stunden. Han är vuxen, gå åt sidan och lugna ner dig, gå ut och lyft skrot eller jogga av dig frustrationen. Men mig ska han inte avreagera sig på, eller bete sig hotfullt. Och framför allt inte i barnens närvaro.

Tråden är intressant för att folk verkligen är mer olika än jag trodde. För mej/ oss är det ingen katastrof att slå näven i bordet och höja rösten när man verkligen kräver en förändring eller diskussion. Däremot att pysa ut pms eller allmänt dåligt humör på den andre, det gör vi aldrig någonsin. Det gör ju inte saken bättre, som ts skulle sagt. ( obs skämt ).

Vad bråkar vi om? ALLT ......

Lever med världens mest envisa kvinna som är lika smart som ett kvalster men tror att hon är Einstein. tack vare det så tar hon det ena efter det andra mest korkade beslut och försätter sig själv (och/eller andra) i knipa som hon sen tycker jag ska hjälpa henne ur. När jag inte gör det så blir hon sur och så bråkar vi

Det är en självklarhet att alla ska hjälpa henne omgående, men när hon ska hjälpa andra så är det inte lika självklart och det resulterar i bråk

Hon har taskig självkänsla och misstolkar precis allt, man måste väga varenda ord i guldvåg för att hon inte ska ta illa upp vilket hon gör ändå och det resulterar i.. bråk

Hon tror att alla kan läsa hennes tankar och kommunicerar genom att förutsätta att alla redan vet vad hon tänkt, vilket resulterar i missöfrstånd som i sin tur resulterar i, just det, bråk...

Hon saknar förmåga att se saker ur någon annan synvinkel än sin egen, saker kan ha helt olika betydelser beroende på om det är hon eller någon annan som utsätts för dem, om hon har tid så betyder det att alla andra också har tid, om hon befinner sig ensam och kan prata om känsliga ämnen så kan personen på andra sidan telefonen också. Att påpeka att man befinner sig på jobbet med en massa folk runt omkring sig går liksom inte in.... vadå hon vill ju prata ju? Lägger man på leder det till...tadaaaa... bråk

Hennes känslor är centrum i universum, alla andras är inte lika viktiga. vi,lket leder till...*trumvirvel*.... bråk

vi bråkar om till synes "inget", men vi gör det flera ggr varje dag. Våra personligheter går inte ihop, så vid lite yttre press så clashar vi. Tex hunger, stress, trötthet, you name it.
Han är konflikträdd. det är jag också, men inte med honom. Så han drar på saker, som han vet att jag skulle bli det minsta irriterad över, och så kommer det som en överraskning istället när det inte går att ändra längre så att säga.
Jag har dåligt tålamod i vissa stunder, och han också.
Men vi älskar varandra, så vad fanken gör man

Vi har en överrenskommelse att aldrig kalla varandra för "saker", som idiot och sådant. Plus mycket humor. Men ja, ledsamt är det. Och utmattande. Dock tenderar det att bli mindre "upp-och nervänd-himmel-och jord"-känsla numera. Lite mer chill.

Fast det är ju rätt synd att man måste slå näven i bordet eller höja rösten, eftersom man då innan misslyckats med sin kommunikation. När hade min depression, så kunde jag ha sådant beteende, då var jag obalanserad, hade tappat kontrollen över mig själv och var väldigt labil och lynnig.
Fast det berodde på att jag inte kunde kommunicera och jag framför allt inte kunde ta motgångar. Nu var det över 10 år sedan jag kom ur denna och har inte haft några "utbrott" efter det. Blivit arg ja, blivit frustrerad ja, men det har inte lett till utbrott.

Jag förstår att din partner inte ligger med dig frivillig, med sådant uppförande som du har. Hade också vart avtänd med en barn som beter sig som en snorunge och saknar förmågan att kommunicera som en vuxen människa.

@sextiotalist: Nähä? Vad säjer du är det bättre att alltid kunna kommunicera på lugn och konstruktivt sätt ? Å fan det hade jag ALDRIG kunnat räkna ut. Måste tala om det för min man också. Jeez du lyfte liksom ett filter från mina ögon.

Visst är det så att folk som lätt blir aggressiva har svårt att uttrycka sig verbalt. Generellt i alla fall. Men det betyder inte nödvändigtvis brist på intelligens eller utbildning. Det finns de som har en språkstörning eller dyslexi. Och det spelar in.

Och jag pratade inte om folk som inte kan uppföra sig i vardagen eller på jobbet, utan om folk som kan få något slags sammanbrott några gånger i livet, med flera års mellanrum. Man måste ju också titta på hur personen beter sig annars. Och skillnader i temperament finns förstås.

Tja, jag personligen hade nog haft ett problem med att ens gifta mig och skaffa familj om hans släkt är sån. Men nu är ni ju redan där. Kan hålla med dig, men det är svårt att säga vad du ska göra.