Vad bråkar ni om?

Det blir krångligare om jag ska flytta,  nu tänkte jag mer att man ska komma överens om det som vuxna människor, vilket många gör.
Och det är en process som kan ta lite tid.

Det förstår jag inte riktigt nu. Om man har kommit till den punkten där man känner: Det går inte längre, nu känner jag att jag inte vill fortsätta. Då vore man ju ganska falsk och man skulle lura sin partner om man fortsätter ändå tills det passar bättre, tills man kan hitta en lägenhet eller liknande.

Menar du verkligen att du skulle skjuta upp separationen? Utan att vara tydlig om att anser att relationen är över? Eller menar du att man bestämmer sig att gå isär, men fortsätter att bo ihop tills man kan hitta ett nytt boende?

Vi har varit tillsammans i snart tre år. Vi har aldrig bråkat. Vi bor inte ihop vilket kanske bidrar till det men vi är båda väldigt obråkiga av oss så hade kanske inte spelat någon roll.

Lura sin partner, skjuta upp, du får nog läsa vad jag skrev igen.
Det handlar om att komma till insikt, och sen ta ett gemensamt beslut och fullföljande oavsett hur mycket det svider för båda.

Jag frågade ju för att jag inte förstod det som du skrev, eller snarare tyckte att man inte kunde skilja på om det var medvetet eller omedvetet. Så det hjälper inte att läsa det igen.

Jag tolkar det så att du VET att du vill separeras, men avvaktar tills omständigheterna är bättre. Eller att du backar för att hon inte går med det, vilket skulle göra det lättare.

Det du skriver nu - att man får komma till insikt och till ett gemensamt beslut - det är rena motsatsen av det du skrev tidigare?

Nej det är inte rena motsatsen.
Jag har aldrig stuckit under stolen med att jag tycker vi borde bryta och gå vidare i livet.

Känner igen mig!! Men vi har bara fyra år med oss, en tvååring och ett till på väg.

Jag känner Ändå dock att om Han kunde steppa upp lite och bemöta mig med liiiite mer kommunikation osv så hade jag nog taggat ner än hel del. Nu känns det bara som om det är jag som måste förändras, göra om och göra bättre hela jävla tiden.

Svårt med just dessa två olikheter. Men du är inte ensam. Och jag anser Inte mig vara en drama Queen!

Ja vi bråkar! Oftast om små saker tex tjafs om hishållsarbete och liknande . Ibland skriker vi och blir riktigt arga. Men aldrig kallat varann dumma/ elaka saker. Inte gått över gränsen! Att bråka behöver inte vara negativt, ibland är det skönt att ? vädra luften ? lite ;) Tror inte på dem som ? aldrig bråkar? Eller ja, det låter lite trist faktiskt. Men ibland kan det bli irriterad stämning/ grinigt i perioder och DET tycker jag är jobbigt. Det tär. Då får man försöka ta sig ur det ... annars blir det negativt. Lättare att komma in i sån spiral efter vi fått barn tycker jag. Förhållande går upp och ner. Men för det mesta bra! Att förlåta och inte va långsint efter gräl/ bråk är oerhört viktigt tycker jag! Nått har vi gjort ? rätt? iaf- i år firar vi 15 år! :) Älskar denna man!

Ett sådant beteende jag syftar på är att man inte städar (vilket jag kan leva med, om man inte då heller ställer krav på att jag ska städa), inte lagar mat (hade också kunnat leva utan mat, alt hämtmat 7/7 dagar om vår son inte var multiallergisk), inte tar hand om barn. Tycker helt enkelt att detta ibland kan vara ett ganska störande beteende. Jag tycker att det är helt ok att bråka om att dessa saker bör ligga på båda parterna i förhållandet. 

 

 

Haha! Jag beklagar mig inte för alla detaljer. Min sambos PERSONLIGHET är det inget fel på, hade det varit det hade jag inte älskat och valt att leva med just honom. Jag förstår inte varför vissa här är envisas med att detta skulle vara en personlighet att manstädar, lagar mat, tar hand om barn m.m. det handlar snarare om att vara en vuxen människa. Alla människor tvingas väl laga mat, städa, ta hand om barn m.m om de lever ensamma. Eller är jag helt jävla koko? lever ni hem där ingen städar för att de inte känner för det, ingen lagar mat för att de inte känner för de och barnen får klara sig bäst fan dom vill? för i så fall vill jag gärna veta er hemlighet! hur överlever ni? 

 

Och alla som är så anti att ändra på sin partner. Tycker ni att det exempelvis är ologiskt att man kräver av en man som blivit pappa att han tar hand om sitt barn? hur kan ni kräva det egentligen? Då kräver man ju trots allt att han ändrar sin personlighet om han tidigare bara tagit hand om sig själv! Hua! hur kan man ställa såna hemska krav.... 

 

Måste för övrigt säga att jag är... imponerad? över vilka kloka människor (som också hittat sådana kloka partners) det verkar vara i denna tråden, skulle nästan kunna tro att ni lever i en egen liten bubbla då ni tydligen aldrig bråkar med sina partners. Något som alla par jag känner till gör med varandra. De som inte gör det (som jag känner givetvis, säger absolut ingenting om era bråkfria, fina förhållanden) är aternativt är otrogna, lever i kall tystnad eller pratar bakom varandras ryggar.

För mig är bråk passion och kärlek. Vi gillar att bråka, gnabbas och diskutera, det gör jag med alla människor jag älskar mest. Skulle aldrig kunna leva i ett förhållande utan det, fy vad tråkigt ni måste ha det. 

Vi bråkar ofta om att han inte prioriterat vår relation. Han hamnar ofta i en vardagslunk där han glömmer oss. Det är hans problem. Mitt problem är att jag gör ett bråk av det, när det hade räckt att sätta sig ner och ta ett lugnt och sansat samtal om det.