Vad bråkar ni om?

Men det behöver inte vara så. Jag vänder mig också mot det där att det inte kan vara en bra relation om man inte bråkar, att det liksom hör till. Diskutera om saker - visst. Men man behöver inte kränka varandra, inte bli personlig. Min gräns går där man höjer rösten. Det kan hända att man höjer rösten lite, för att man blir lite hetsig i en diskussion. Om man då märker det och tar det lugnt igen, då är det ännu inget bråk i min förståelse. Det blir det egentligen först om minst en känner sig sårad/ledsen.

Jag tycker man kan alltid diskutera, man behöver inte såra varandra och det är inget tecken på en bra relation att man gör det. Snarare ett tecken på en dålig relation. Eller på att minst en av partnerna inte kan hålla sig på en saklig nivå.

Rättar mig själv, visst kanske det löser nåt för nån. Vad vet jag. För MIG har alltid bråk varit mer för att få utlopp för känslor (när jag var yngre, som jag skrev ovan), inte för att faktiskt lösa nåt. Men andra kanske faktiskt tar sig framåt genom bråk, det är fine with me. Däremot vore det inget för mig. Jag vill inte bråka med den jag älskar, vill inte att bråk ska tillhöra vardagen oavsett med vem, men speciellt inte i mitt hem.

+1

Precis. Om jag märker att jag blir irriterad och är på dålig humör, så att det finns risk att jag tar ut det på min partner, då går jag undan och gör något annat tills jag är på bättre humör. För det gör ju definitivt inte stämningen bättre om min partner också blir på dålig humör.

Jag tror dock att det också är det att min partner inte gör något särskilt upprörande som skulle göra att jag blir arg. Det har hänt att jobbiga situationer har uppstått, men aldrig så att det skulle ha varit hans fel. Då var det omständigheterna. Varför skulle jag då bråka med honom? Om man förstås har en partner som jämnt gör dumma saker, då kan det ju vara svårare att låta bli att bråka. Och för yngre människor händer det förstås oftare att partnern inte är så mogen.

Som jag då, det är därför jag biter ihop, inte för att sura, utan för att jag tycker inte det är juste mot min sambo att få vara slagpåse för att jag är grinig och på dåligt humör en dag (och självklart händer det och även från hans sida, vi är långt ifrån perfekta)

Du pratade om det, alltså blev det inget bråk. Det hade ju börjat skava redan, hade du vägrat prata hade han nog blivit mer irriterad. Du är ju precis som ts, fattar inte att inte alla fungerar likadant. Om min man ville eller kunde prata och resonera om saker så vore det inget problem, nej.

" Prata om det" är lösningen på det mesta även för mej men man måste vara två som vill och kan prata.

Men ok jag får acceptera att du och ts helt enkelt inte förstår att alla inte är lika och att allt som är lätt för en inte är lätt för en annan. Det kanske kan vara spännande att leka med tanken någon gång att folk är olika.

Samma här. Min sambo gör mig egentligen aldrig arg eller ens sur (om jag inte redan är "sur på hela världen" runt PMS) så det finns ingen anledning. Som du säger är det väl en annan sak om ens partner gör en massa dumma saker, är otrogen eller vad det nu kan vara.

Precis. Det är ju inte alltid nåt särskilt, eller att det finns nåt att "prata om"; utan bara ett dåligt humör. Varken mer eller mindre. Bättre då att bita ihop och ta en promenad, en dusch, en powernap eller vad som helst och andas.  

Men då kommer min motfråga. Har ni löst något som skavt genom att bråka eller är bråken mer ett utlopp för din frustation (vilket jag absolut kan förstå).

Och som jag skrivit innan, vi bråkar, när vi är irriterade och sura, men aldrig om något som skaver.

I varje fall målsättningen, men måste erkänna att jag inte alltid fungerar så rationellt