Klarar ej av min sambos barn

Det jag menar är att det är vanligt att bonusföräldrar får skulden för att de ej alltid agerar exemplariskt (eller ifrågasätter något) i den förväntade rollen som ställföreträdare för den förälder som ens partner separerat ifrån, medan den förälder som bonus ej är tillsammans med, inte gör ett skit men ändå får så fantastiska hyllningar enbart på grund av att hen är förälder till ett barn. Så är det i mitt fall och jag hör skräckhistorier på hur det är för andra. Alltså är dessa konstellationer inte alltid oproblematiska och det krävs mer än en person för att allt ska fungera, det är ju därför det är så förbannat svårt kanske, eftersom det är så många inblandade. Grattis till dig för en väl fungerande familjekonstellation. 

Jag tycker att man måste tänka på barnet i sådana här situationer. Det kan vara mycket känslor hit och dit för de vuxna, men dessa får man nog lägga åt sidan ett tag nu.
Om man tittar på situationen för vad den är så är det faktiskt så att ni vuxna har valt varandra ni har valt att bo tillsammans osv. Barnet har verken valt sin far eller dig, ej heller vem som ska bo i hans hem. Faktum är att han är helt maktlös och ska bara acceptera alla förändringar, dessutom utan gnäll.
Prata med barnet, vad vill han? Hur kan han bli delaktig och få känna att han tas på allvar?

Det är ju såklart olika med jag tror sambons barn mår bra när barnet är hemma. Min sambo är övertygad om det. Alla tecken tyder på det, det är ingenting som säger att barnet mår dåligt i sitt liv på grund av mig eller hur det är i just vår situation i hemmet där vi bor. Att barnet har annan problematik, är osäker eller ledset på något vis, eller har det sämre hemma hos sin mamma? Kanske? Kanske inte? Barnet far inte illa på grund av mig. Mår barnet dåligt på något sätt så är det kopplat till saker som jag inte kan ha att göra med. Typ att barnets föräldrar inte bor tillsammans, att den behöver växla mellan två hem, inte alltid vara med sina kompisar som bor där vi bor osv. Alltså saker utanför min makt som jag som styvförälder inte kan göra något åt och inte kan belastas för. Kan såklart hjälpa till om det finns nåt jag kan göra, men jag kan inte trolla. Att belasta styvföräldrar för styvbarns eventuella icke-välmående är tämligen konstigt i dessa fall, när problematiken med största sannolikhet ligger någon annan stans. Tror man seriöst inte att man som styvförälder alltid gör det bästa möjliga? Stannar jag och terroriserar hans barn är jag ju psykopat och behöver vård och det är en helt annan diskussion. Tycker jag synd om barnet för att den behöver leva med separerade föräldrar och allt strul som kommer av det? Ja. Är det mitt fel att föräldrarna separerat? Nej. Brottas jag med samvetskval gällande känslor och tankar, låt mig få göra det. Men jag kan inte belastas för barnets föräldrars val.

Micke, jag behöver inget jubel för mina handlingar, jag vill ha rätten till mina känslor och tankar och rätten att uttrycka dessa i hopp om att få lite input från andra, kanske en annan sida av saken eller någon som faktiskt förstår vad jag talar om.

UTAN att klassas som en bitch som är farlig för sitt bonusbarn. UTAN att anklagas för att inte vara normal eftersom jag inte älskar min mans barn som ju kommer med i dealen och det måste jag minsann fatta och jag borde ha vetat det redan innan.

Nej, jag visste inte redan innan hur jag skulle känna. Jag visste inte att det skulle gå bra i början men att mina känslor skulle förändras när barnet började tjata om att det vill ha mamma och pappa tillsammans (fast hen inte ens minns att de varit tillsammans) propsa på att sova i pappas säng, att sängen inte är min utan pappas bara, säga att 'mamma säger' om allt allt allt som hen tycker ska vara på ett visst sätt.

Jag visste att barnet alltid skulle känna mer kärlek för mamma och pappa än för mig, men jag visste inte hur det skulle påverka mig. Inte heller visste jag hur liten engagemangsnivån var hos mamman så att om jag så bara tar barnet till lekparken en timme så har jag gjort mer med barnet än hon gjort på två veckor. Jag visste inte att hela situationen skulle få pappan att må så jävla dåligt att han får magsmärtor vid umgänge och ibland måste låsa in sig för att bemästra smärtan och paniken. Det är jävligt surt emellanåt att engagera sig så pass för någon annans barn och inte få något tillbaka. Mina egna barn kändes det aldrig jobbigt att göra saker med för jag hade deras odelade kärlek. Även om min mans barn tycker om mig och alltid är glad att komma hit och vill hit så känner jag aldrig den där kärleken, inte ens när barnet var mindre och jag faktiskt kände något som liknar kärlek för hen.

Jag visste inte att mamman skulle komma med krav och börja bråka och skälla på pappan när kraven inte kan uppfyllas (tex att åka 1½ tim för att hon behöver ha en tavla uppsatt eller vill gå till tvättstugan utan barnet) och att hon då skulle komma med orden: 'Du bryr dig inte om ditt barn' så fort något inte passar.

Jag visste inte att känslorna som väller upp skulle var så starka och att jag känner dem trots att jag vet att det är ologiskt.

Så fort jag skriver något om ovanstående så kommer det alltid någon och säger att det är mitt fel, att jag är skadlig för hans barn osv. Någon som oftast inte har den minsta susning om vad de talar om.

Jag visste inte att jag skulle gå in i väggen och bli sjukskriven i 6 månader och att jag fortfarande efter drygt ett år skulle vara så skör att varje umgänge är en pärs som tar flera dagar att hämta sig ifrån.

Men svaret är inte att lämna min man. Inte i nuläget för jag älskar min man och vill leva resten av mitt liv med honom. Om jag inte kan så måste jag ju så klart lämna honom och det innebär för min bonus att hen mister umgänget helt och hållet för min man har ingenting som håller honom kvar här på min ort förutom jobbet. Han kommer att flytta till sin hemort som ligger långt från orten hans barn bor på, för där finns hans släkt, där finns jobb för honom. Vi bor också ganska långt från barnets ort men försöker hitta bostad närmare, men det är tufft. Vi har stått i kö i fyra år men kommer ändå aldrig så långt fram i kön att vi får komma på visning.

www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/sannalundell/article12850486.ab

Herregud,all min respekt för alla fina styvmammor.Ni gör ett bra jobb&fint hjärta.