• Anonym (TS ångrar)

    Vi finns, vi som ångrar barn

    Jag ser att det kommer upp trådar där barnfria berättar om hur de måste försvara sitt barnfria liv, vilket är så tråkigt att det ska behöva göras. Till er som tjatar om att ni "fattar inte varför man inte vill ha" och att "ingen ångrar sina barn" vill jag bara säga: ni behöver inte fatta och jo visst finns det många som ångrar sina barn (t.ex. jag själv och sen vet jag två kvinnor till). Ni vet bara inte om det för det är inget man berättar i allmänhet, allt för att hålla fasaden om att allt är bra, livet leker och är perfekt, ungefär som på facebook.
    Jag är en av de kvinnor som ångrar att de skaffade sina barn, deal with it, pga grupptrycket och samhällets hjärntvätt, och nu kan jag knappast lämna bort henne. Vi finns, vi har insett att detta faktiskt inte passade oss och tyvärr är våra oönskade barn offren för våra ogenomtänkta beslut/enträgna påtryckningar från omgivningen. Visst står vi för konsekvenserna och tar hand om barnen, men det är synd att inte ha fått leva sitt egna, riktiga liv från första början. Med detta alternativa liv menar jag inte t.ex. supa sig full varje helg eller konstant resa jorden runt, jag är nykterist och reser rätt sällan, men aspekter såsom ansvaret, övrig livsstil, meningsfullt arbete/projekt, egentid, personliga behov och personlig lämplighet som förälder. 

    Creds till alla som tänker igenom detta livsval noga och gör klart för sig själva vad de vill och inte vill ha och sedan handlar efter det istället för att i blindo bara göra vad resten av flocken säger och gör, det om något är ansvarsfullt, var säkra på det ni barnfria Hjärta . Ni som tjatar, hintar och dömer våra liv, håll tyst bara om ni inte kan stänga av vad ni tänker och tycker att ni känner. 
  • Svar på tråden Vi finns, vi som ångrar barn
  • fröet2015
    micromat skrev 2014-06-15 11:35:32 följande:
    Blir fan mörkrädd när jag läser den här tråden.. Inte pga faktumet att folk faktiskt ångrar barn utan pga alla idioter som behandlar dom med avsky..

    Först säger ni till folk som velar mellan abort och inte att dom ska behålla barnet, mam kan ALDRIG ångra ett barn.
    Sen skäller ni på dom när dom inte orkar med, gör allt som en förälder ska göra i era ögon.

    Varför inte bara inse att alla inte vill ha barn, alla passar inte till att va förälder. Sluta då övertala/tvinga folk till något som dom inte vill vara..

    ALLA TYCKER INTE ATT BARN ÄR LIVET!!!

    Nu till TS, Jag tycker det är toppen att du lyfter frågan då jag tror att det är många som känner ånger över barn/barnen.. Det skulle inte va sån tabu att prata om sånt..
  • sextiotalist
    Jeaninne skrev 2014-06-15 10:33:53 följande:
    Nu får du det att låta egoistiskt och beräknande. Jag ser det snarare så här: man hjälps åt i en familj. Först när barnen är små så tar föräldrarna hand om dem - och far- och morföräldrarna hjälper till så länge de har ork. Sedan när far- och morföräldrarna är gamla, så får DE hjälp av sina vuxna barn och barnbarn... och detta går vidare från generation till generation. (I normala, sunda familjer, that is.)
    Då omges jag av osunda familjer, för de flesta av oss har bott långt ifrån våra far/morföräldrar. Det är inte så konstigt, eftersom nästan alla omkring mig är högutbildade och har flyttat för både utbildning och arbete. Och många har haft yrkesarbetande och utbildade föräldrar, som i sin tur har haft föräldrar som arbetat.

    När den äldre generationen blivit gamla, så har de valt att bo på hem (om det gått) och haft hemtjänst för att klara vardagen, ingen har förväntat sig att ett barn hade åkt 30-40 mil för att ta hand om dom och de har inte heller haft lust att flytta från sitt hem eller hemstad.

    Så i vår osunda familj så har de äldre klarat sig själv väldigt läng, föräldrar har klarat att ta hand om sina barn utan att behöva anlita sina far/morföräldrar.

    Vi åkte och hälsade på, kanske stannade en vecka själva.
  • nihka

    Givetvis finns det människor som av olika anledningar gör val som de senare upptäcker var olämpliga. I det läget tar man sitt ansvar och gör så gott man kan, men att kräva att man känslomässigt sadlar om för att möta omgivnings förväntningar tycker jag är för mycket begärt.

    TS. Jag förstår precis, och eloge till dig som sätter ord på det som andra tänker de är ensamma om att tänka. Dessutom tror jag du gör ett bättre jobb av att vara förälder om du dessutom inte behöver tampas med den guilt trip som kommer av att låtsas som att saker är annorlunda än vad de är. Sedan är föräldraskap något dynamiskt. Din glansperiod som förälder kanske inte är nu. En del är "sämre" med småbarnstiden och andra med tonårstiden eller vuxentiden. Sista kapitlet är inte skrivet än...

    Dessutom på pluskontot är att den som är ärlig mot sig själv har lättare att bygga ärliga relationer med andra. Det här blir nog så bra som det kan efter omständigheterna.


    Anonym (TS ångrar) skrev 2014-06-14 10:41:26 följande:

    Jag är en av de kvinnor som ångrar att de skaffade sina barn, deal with it,
  • Fånga dagen
    fröet2015 skrev 2014-06-15 13:09:16 följande:
    Genom att få barnets mamma att må ännu sämre? 
     Hade hon varit väldigt känslig så tror jag inte att hon öht hade startat den här tråden, som tar upp ett väldigt känsligt ämne som hon säkert förstod skulle väcka en del reaktioner. Så om mina inlägg angående om det påverkat barnen  fått henne att må dåligt ber jag om ursäkt, för det var inte min målsättning.
  • sextiotalist
    Jeaninne skrev 2014-06-15 10:51:21 följande:
    Nä, där håller jag inte med. Det där är en modern, västerländsk syn, som Gud ske lov inte delas av de flesta familjer i verkligheten, inte ens här...

    Jag anser att man föds till två kontrakt - och JA det gör man trots att man inte bett om att födas. Det ena är med ens föräldrar och andra blodssläktingar, och innehåller just detta om hjälp mellan generationerna (och även mellan syskon, i alla fall så länge som syskonen inte har egna familjer som det kan gå ut över.) Och det andra är med hela samhället: man får barnomsorg, skolgång, utbildning, sjukvård och annat av samhället under de åren då man inte kan försörja sig själv. Sedan, när man börjar jobba, betalar man tillbaka genom skatten.

    Jag tycker att det är lika fult att inte ta hand om sina gamla föräldrar (eller i alla fall se till att de har det bra på ett vårdhem eller liknande, och ge dem av sitt sällskap). Som att dra utomlands för att tjäna skattefria pengar som 25-åring, när samhället har betalat för hela ens skolgång - och en dyr universitetsutbildning dessutom... Den skolgång och utbildning som gett en det välbetalda jobbet i USA eller Dubai...
    Åh vad skönt att man är uppvuxen i en släkt där man inte har några kontrakt och än skönare att ingen tycker det är fult när någon arbetar utomlands (jag har flera släktingar som arbetar utomlands, några för svenska företag, andra som flyttat utomlands).
    Här umgås vi med varandra för att vi trivs ihop (och alla umgås inte med alla)
    Några har vi inge kontakt med alls. Min faster har ingen kontakt med varken sina barn eller syskonbarn, min farmor hade ingen kontakt med något av sina barnbarn (hennes son, min pappa, är död) mer än formella besök någon gång per år.
    Men vi kusiner har jättefin kontakt, för att vi trivs med varandra
  • Anonym (M)
    Anonym (fg) skrev 2014-06-15 12:43:49 följande:
    Har du barn själv?



    Ja det har jag.
  • sextiotalist
    nihka skrev 2014-06-15 13:29:21 följande:
    Givetvis finns det människor som av olika anledningar gör val som de senare upptäcker var olämpliga. I det läget tar man sitt ansvar och gör så gott man kan, men att kräva att man känslomässigt sadlar om för att möta omgivnings förväntningar tycker jag är för mycket begärt.

    TS. Jag förstår precis, och eloge till dig som sätter ord på det som andra tänker de är ensamma om att tänka. Dessutom tror jag du gör ett bättre jobb av att vara förälder om du dessutom inte behöver tampas med den guilt trip som kommer av att låtsas som att saker är annorlunda än vad de är. Sedan är föräldraskap något dynamiskt. Din glansperiod som förälder kanske inte är nu. En del är "sämre" med småbarnstiden och andra med tonårstiden eller vuxentiden. Sista kapitlet är inte skrivet än...

    Dessutom på pluskontot är att den som är ärlig mot sig själv har lättare att bygga ärliga relationer med andra. Det här blir nog så bra som det kan efter omständigheterna.
    Jag tror också att TS är en bra förälder, och som du skriver, hennes glanstid som förälder kommer kanske senare. Personligen så är jag absolut en bättre tonårsförälder än en småbarnsförälder, småbarnstiden var urtrist.
  • nihka
    sextiotalist skrev 2014-06-15 13:41:52 följande:
    Jag tror också att TS är en bra förälder, och som du skriver, hennes glanstid som förälder kommer kanske senare. Personligen så är jag absolut en bättre tonårsförälder än en småbarnsförälder, småbarnstiden var urtrist.

    Perspektiv. Allt handlar om perspektiv.
  • Fanny b
    Anonym (Munter) skrev 2014-06-15 11:01:39 följande:

    Detta resonemang är lite som att den mobbade ska få byta skola i stället för de som mobbar. Det är inte de som drabbas som ska ändra sig utan de som drabbar, de som hävdar sin rätt att tala om för andra hur de ska leva. Att alltid utgå ifrån att alla har samma erfarenheter och fungerar likadant som en själv är väl heller inte riktigt konstruktivt. Underbart för dig att du inte upplevt några som helst frågor och påtryckningar, bara att gratulera. Men alla har inte den turen. Jag har blivit tjatad på i över 20 år. Till och med av människor jag inte känner i de mest absurda sammanhang (som när jag var hos läkaren med halsfluss och jag helt plötsligt fick veta att jag MÅSTE skaffa barn för annars skulle jag aldrig bli lycklig och ångra mig bittert när jag sitter där ensam och gammal - så från att ha handlat om min onda hals informerade han mig mot min vilja om ivf och andra alternativ eftersom jag bara måste bli mamma). Och inte bara behöver jag barn för att bli lycklig - vi ska inte prata om barnbarnen herregud. Jag har bott i flera städer och har en mycket god självkänsla tack så mycket. Men jag kan inte välja mina arbetskamrater eller vilka medmänniskor jag ska stöta på. Jag är också medveten om att alla inte har god självkänsla, för alla är inte valet att inte skaffa barn en rak väg utan att vara kantade av tveksamheter och "tänk om". Tror att många som funderar över barnfrågan landar i frågeställningen "hur blir det när jag blir gammal", det är nog rätt naturligt. Att då ständigt bli matad med skräckscenarion hur man sitter där ensam och gråter medan man långsamt torkar bort och ångrar sig bittert är inte lätt för den som är ambivalent. När man dessutom då blir matad med "man ångrar aldrig ett barn", "du kommer att förstå den dagen du själv blir mamma" och alla andra "självklara" uttalanden så är det inte så lätt för alla.


     


    Det är inte de som väljer en annorlunda väg som ska flytta på sig - det är de som trycker sin egen norm ner i halsen på andra som ska lära sig lite ödmjukhet och insikt att alla inte har samma önskningar och behov som dem själva.


  • Randig
    Ann Cistrus skrev 2014-06-14 12:33:57 följande:
    Jadu... En del av dina rädslor ligger utanför din kontroll (risk för sjukdomar, kroppsliga förändrigar osv) och en del har du mer kontroll över än du kanske tror. Socialt isolerad blir du bara om du väljer att vara det. (Såvida du inte bor på landet utan bil) Det finns massor av aktiviteter för föräldrar som går hemma och det finns massor med hemmaföräldrar som känner som du! Det är lätt att snöa in på kiss och bajs när man sitter och pratar med andra småbarnsföräldrar men jag har märkt att i princip alla är förmögna att prata om annat om man bara för det på tal smile1.gif  

    Jag tror man gör en tankevurpa om man förväntar sig att föräldraskapet ska vara odelat positivt eller negativt. Det är både och. Vissa dagar är underbara, andra är riktiga skitdagar, en del dagar är blaha. På en och samma dag kan jag känna kärlek så stark att det känns som om bröstet ska explodera för att en kvart senare bli rosenrasande (på samma individ...). Ibland tänker jag att det är en välsignad tur att jag fick barn och får uppleva att vara förälder och det finns dagar då jag tänker "vad i helvete har jag gjort?". 

    Du har en cool resa framför dig!
    Precis vad jag skulle vilja säga också! Att få barn är både det bästa och det värsta jag gjort. Det är kännsloförstärkande med barn på alla plan:)
Svar på tråden Vi finns, vi som ångrar barn