Jag har egentligen bara en vän. Det är min make. Inget fel på honom, tvärtom, men jag vill ha tjejkompisar som en delar allt med och pratar om allt med som kvinnor har i tv-serier och film. Det har jag alltid velat ha. Min make får fylla in där.
Uppväxt i trasig missbruksfamilj som jag brutit helt med, psykisk sjukdom, mobbad i skolan, trasiga tidigare relationer och väldigt ensam. Jag har en slags vänner genom honom, som kanske kan kallas tjejkompisar. Hans syster, hennes vän, en kompis fru lite sånt. Det är människor jag uppskattar och umgås en del med...men mer kompisar än vänner. Även om jag vet att de skulle ställa upp för mig om jag har problem och hjälpa mig så är det praktiskt och som kompisar, inte som vänner om ni förstår. Dessa är genom honom jag tycker det är lite skillnad. Det här är inte personer som valt mig utan personer som hamnat med mig. Alltså vill inte dissa de här alls, älskar dem men det är en skillnad. Har kollegor som jag också kan kalla kompisar men inte så nära där heller.
Ni skulle se vårt bröllop, det var tragiskt. Några av mina kollegor och chefen...bjöd min chef :D som jag gillar men inte känner särskilt bra. Ingen släkt, inga vänner...det var mina gäster. Så familj, släkt, vänner från honom. Hans systers kompis var min tärna :)
Ok jag ville ha det så, ett riktigt bröllop som på film även om han sa att vi kan ha det litet det gör ingenting när jag var ledsen över detta så ville jag ändå ha det så. Ett riktigt bröllop. Skitsamma att det bara är hans gäster jag vill ha ett riktigt jävla bröllop ändå! :D Det var fint ändå. Men lite tragiskt/tragikomiskt i text sådär.
