Vad tycker du är viktigt i uppfostran?

Barn i den åldern lär sig ju vad de är intresserade av. Finns ju fyraåringar som kan namnge varenda dinosaurie som någonsin gått på denna jord men det betyder ju inte att de bryr sig om vad en paprika är för något.
[...]
 Samme son som ovan frågade sig igenom hela vapenhistorien från typ pilbåge till atombomb när vi handlade på Ica Maxi en gång. Jag minns det för att kassören såg lätt chockad ut när barnet kläcker ur sig - vet du, det finns bomber som kan döda miljoner människor- när vi kom till kassan.

Jag har en 7-åring med många kompisar där jag ser föräldrar och barn interagera. Jag arbetar på förskola och har gjort så under 15+ år nu. Jag börjar bli mörkrädd och uppgiven!

För varje år som går blir det lite värre: det är färre 5-åringar som kan läsa eller ens kan enstaka bokstäver om vi inte lär dem i förskolan eller som har någon form av allmänbildning hemifrån.

Nästan alla 4-7-åringar jag umgås med tycker att det är okej att leksaker går sönder, eller säger åt mig att JAG ska plocka upp någonting som de har tappat/kastat eller liknande på golvet. Nästan ingen 5-åring kan snyta sig själv eller vill ens försöka torka sig själv när de har varit på toaletten. De tycker att det är "äckligt" och säger att "sånt gör vuxna och jag är ett barn och därför ska DU hjälpa mig!"

Knappt ingen fem-sexåring vet sin adress eller att de bor i den här staden eller att de ens bor i Sverige eller på jorden. De vet inte hur man handlar eller hur mat blir till. (För femton år sedan i förskolan hade vi ett skämt om att "när ett barn tror att fiskpinnar växer på träd, då har vi misslyckats." Det skämtet har inte fungerat på många år.

Vi i personalen kämpar någonting fruktansvärt, men barnen lär sig ingenting hemifrån vilket gör att vi hela tiden måste börja på någon miniminivå. Idag lärde jag en 4-åring hur en paprika ser ut (och det är ingenting konstigt alls. Jag har lärt fler 4-åringar vad paprika är) men om man är född och uppvuxen i Sverige med svenska föräldrar så måste man ju för sjutton veta vad man äter! Den grundläggande kunskapen kan inte hamna på personalen i förskolan.

För varje barnkull jag får av 5-6-åringar på förskolan så kan de mindre och mindre! De har nästan inga förkunskaper. Det är precis som att föräldrar tycker att barnen är mindre värda och inte värda att prata med, eller att förskolan ska lära dem allt. Problemet är att vi kan ha 2-åringar som är på 4-åringars nivå och plötsligt så försvinner alla kunskaper när barnet får ett syskon (trots att de får vara MINST  15 timmar per vecka i förskola), eller 5-åringar som inte ens kan hantera en leksak eller ens vet hur man ska leka och bara förstör leksaker för att det typ är kul  - det är vad de säger. (Här bortser jag helt från barn med diagnoser.) Samma barn vet heller ingenting om omvärlden som de lever i: de vet inte vart de bor, de vet inte vad maten på tallriken heter, de vet inte vad klädesplaggen de bär heter, de kan inte benämna frukter, grönsaker eller ens identifiera vad de äter.

Vi kommer att få en generation av mörker så småningom. Vi hinner inte lära era barn allt ifrån social kompetens till vardagliga saker. Vad sjutton pratar ni föräldrar med era barn om?

Hur lär föräldrar barn nuförtiden och varför lär man inte sina barn någonting längre?

Din beskrivning låter märklig (jag tvivlar absolut inte på att den är riktig!).

Vår 4 åring har kunnat alfabetet sen hen var 2 år. Kan räkna till över 100 (har förstått principen med 101 etc.). Hen torkat sig när hen kissat men inte efter bajsning (hen har problem med uvi så vi bromsar kanske mer än vi borde?). Hen talar två språk flytande och kan lite engelska och tyska.

Hen kan inte cykla utan stödhjul. Hen kan läsa ord men enbart i versaler (gemener tycker hen är svårt). Hen har ett mindre syskon och jag märkte att jag utvecklingen stannade när lillen kom och energin för aktivt lärande gick ner... Det börjar ta sig igen nu när mini är 1 år.

Jag kan hålla med om att endel kunskap borde komma hemifrån. Sen tycker jag att förskolan och skolan ska kompensera och hjälp de barn som inte har resurser hemma (då menar jag de föräldrar som inte kan och inte dem som prioriterar ned barnen). Som våra barn som är tvåspråkiga kan ha lite svårt ibland för att skilja språken åt. Men det har nog blivit så att endel föräldrar outsourcat uppfostran och lärandet av kunskap som behövs för att bli en fungerande samhällsmedborgare.

Ditt barn låter (liksom mitt ena) väldigt tidig.

Varför ska inte barn vars föräldrar inte bryr sig få stöd? De borde ju hjälpas mest.