Förra året var vi i Egypten och jag blev magsjuk på en bussresa till Kairo. Det var FRUKTANSVÄRT. Jag var dessutom gravid i v 10.
När vi åkt buss från Sharm-El Shejk till pyrmaiderna började jag må akut dåligt i bussen. Precis när vi parkerade känner jag att jag behöver spy. Ber min man om en påse, får en, och börjar kaskadspy. Det är hål i påsen. Jag, Johan, grannen i sätet brevid och bussen är nerspydda. Jag har inget ombyte med, vi skulle inte sova över men vara borta i 24 timmar. Gråter utanför bussen av skam, får låna rena shorts av en snäll medresenär.
Fortsätter spy utanför varje j---a pyramid, börjar även få diarée.
Åker vidare till Kariors historiska muséeum. Känner att jag måste sk..a. Hittar äntligen en toa. Håller mig allt jag kan. Får en bit toapapper - man får aldirg mer än så i Egypten av personalen som vaktar toan. Ställer mig på huk över toan, vill inte sitta ner för den är apsnuskig. Fiser lite, tror jag, men sprutlackerar hela toan bakom mig. Det bara rinner. Jag har en ruta toapapper. Öppnar dörren och ber om mera papper, får en ruta till. Mkt bajs kvar. Ber om mer, får tre rutor. Prioriterar att torka mig själv. Spyr, rusar ut. Stackars människa som behövde städa efter mig!
Efter det gjorde vi inget annat än att leta efter den ena vidriga toan efter den andra på musset. Jag har bjsat och spytt på alla toaletter på Karios historiska museum.
På bussresan hem finns det som tur var en toa på bussen. En gång i halvtimmen måste jag gå upp. Först spyr jag med öppen dörr, för man får inte plats att spy när dörren är stängd. Sen stänger jag dörren och har diarré. Vi åker buss i åtta timmar. Det luktar inte gott om vare sig mig eller toan - jag har inte duscaht sedan första spyan och har samma tröja på mig ännu. Ingen annan resenär använder toan på bussen. Jag skämdes så att jag höll på att dö, grät mest hela tiden.
På tio dagar tappade jag fem kilo - och jag var ju gravid. Tur att Pontus överlevde inne i magen. Åk aldrig till Egypten, om ni inte vill intesiv banta förståss.