Cerclage?

Hej alla starka mammor där ute!

Tack Thalis för att du visade mig tråden!

Har sysselsatt mig med att läsa hela tråden och jag beundrar verkligen ert mod o styrka i detta!

Min son Wilton föddes i v 24+0, förlossningen startade helt plötsligt, fick första värken (som jag inte visste om var en värk) kl 17 lör 8:e maj. Två timmar senare ligger jag på sjukhuset o läkarna säger att jag ska föda när som helst. Jag låg o knep i 15 timmar, men sen kom han, fyra timmar senare vände han om igen.

Jag har fått förklarat för mig att förlossningen sattes förmodligen igång av försvagad livmodertapp, de hittade inga infektioner på varken mig eller Wilton, jag gjorde en konisering för tre år sedan så förmodligen är det pga den som livmodertappen inte pallade trycket. Jag har blivit lovad cerklage i nästa graviditet. Jag är inte gravid än, men vi jobbar på det  o jag har inte tänkt så mkt på det här med cerklage då min läkare inte sagt så mkt om det o jag har inte haft de rätta frågorna o ställa till henne. Jag är otroligt tacksam över era historier, för nu kan jag mentalt börja o förbereda mig på den här resan vi har framför oss, min läkare har lagt fram det till mig som om den resan inte är så mkt svårare än någon annan resa, men jag börjar nu o inse att jag varit naiv, så tack för att ni gett mig lite kött på benen o att det är okej o vara besvärlig!

hoppas bara ni finns kvar här den dagen då vi har plusat o vår resa börjar!

Kramar

tack för det fina välkomnadet, jag kommer o titta in här emellanåt o följa ert öde, har ju läst tråden från början så det är så spännande o se hur livet utvecklas för er, er kamp, er framsteg, bakslag, oro, känner mig mindre ensam i min oro o mina tankar, att jag kan få stöd här när omgivningen inte förstår. Har varit väldigt orolig för kommande graviditet, men ni visar ju att det går o det ger mig så mkt hopp om att jag också en dag ska få ta med mig ett levande barn hem! tror min kurator kommer o tycka att jag gör framsteg som vågar o läsa livsöden när det också går bra, den senaste tiden har jag annars fastnat i historier som slutat lika illa som mig, för det känns tryggast så, det är ju det jag vet om, så tack för att ni visar en annan sida av livet också!

jag har lite delade känslor mot min läkare o mitt sjukhus. jag lastar lite dom att detta hände, att jag aldrig fick reda på att jag låg i en ev riskgrupp att föda för tidigt o sen att de inte kunde rädda min lilla ängel. personalen i sig var helt underbara, de stöttade o hjälpte oss så gott de kunde, verkligen jättefina medmänniskor i en svår stund, inte ett öga var torrt när han döptes. det är väl bara mest att jag känner att kompetensen o resurserna inte finns på mitt sjukhus, Wilton skulle egentligen ha blivit transporterad till ett annat sjukhus efter förlossningen, men de fick honom aldrig tillräckligt stabil att han ens kom in i kuvösen han skulle transporteras i väg med. så det är väl lite därför jag har svårt o lita på dem, vill lita på dem, men det är svårt när man har erfarenheter när det inte gått bra, har ni också haft såna känslor?

Dallis: Tack! en hel del inlägg har det blivit, men det känns nästan lite som om jag känner er, även om jag inte minns allt, eller vem som sagt vad osv, men det har varit spännande läsning må jag säga!

Grazila: känns tryggt att veta att det inte bara är jag som känner mig splittrad till allt som händer o sker. tänk vilken stöttning ni som varit med från början har gett/ger för oss andra som kommer nu, ni har gjort ett fint arbete!

Thalis: Tack! o tack igen för att du visade mig hit.

till er allihopa: hur ser era bakgrunder ut? har ni änglar i bagaget? akut sättning av cerklage? någon som fått cerklage preventivt i första graviditeten? kommer ni alltid o behöva cerklage i alla framtida graviditeter? fler som gjort konisering o fått konstaterad försvagad livmodertapp efter det? jag vet att en del av er har skrivit svar på många av mina frågor i tidigare inlägg, men som sagt, har ju inget superminne så kommer ju inte ihåg allting :)

Magda84: Fint o höra att tappen är stabil, kommer de fortfarande avvakta? Hur var läkaren mot dig idag?

Med lilltjejen: Jag antar att de tog prover på dig för o se om du hade någon infektion eller så? De visade ingenting?

Min läkare har talat om för mig att man aldrig kan veta om cerklaget verkligen hjälper, i min nästa graviditet skulle jag mkt väl kunna klara hela graviditeten utan att ngt händer, men det är inget vi ska kolla o testa, de har ju redan testat på mig kan man ju säga. Det som är så hemskt när jag tänker på förlossningen är att läkaren började prata om nästa graviditet när han fortfarande låg kvar i magen. Nästa gång kommer vi att ha större uppsikt över dig, som om det hjälpte mig när jag låg där o hade Wilton i magen, det var ju honom jag längtade efter, honom jag ville ha. Så det kändes hårt, men läkaren ville väl på ngt underligt sätt ge mig lite tro om att det inte är kört. Instruktionsbok ja, det hade ju inte varit fel, jag hade gärna haft en instruktionsbok på hur man ska ta hand om sina änglabarn.

Thalis: Jag blir alldeles mörkrädd av din historia, verkar som om alla fel som kan göras hände dig. Starkt av dig att kämpa för din sak! Måste ju även vara en trygghet i att veta att du alltid kommer o behöva det så det inte behöver bli så många avvaktande beslut, sen givetvis är det ju inte kul o behöva det öht. Jag ser fram emot nästa graviditet med skräckblandad förtjusning. Jag mådde så fantastiskt bra när jag väntade Wilton o den känslan vill jag ju tillbaka till, men samtidigt vet jag ju att jag aldrig mer kommer o ha en sån graviditet för idag vet jag att vad som helst kan hända. Jag såg vecka 12-40 som en transportsträcka, vad kan hände liksom? Det är ju alltid de första 12 veckorna som är så kritiska o sen när man väl började o slappna av, må mindre illa, vara mindre trött, o man började mentalt förbereda sig för o bli mamma, ja då hände detta.

O jag håller med dig om vad anses normalt? För mitt normala är som du beskriver det.

Känner mig nästan lite skyldig nu med mina frågor som satte igång dina tankar. Hoppas du inte är lika ledsen längre. Har din svärmor sagt så? Usch vad hemskt! Jag har ofta anklagat mig själv också, när jag började o tänka tillbaka på dagarna innan så fanns där små tecken på att ngt var på gång, men samtidigt var det grejer som hade visat sig under hela graviditeten så jag trodde ju inte att det var ngn fara för om jag fick ont så vilade jag o då blev det bra igen, jag stod o bakade bullar hela dagen o jag hade inte känt ngt under hela dagen utan det var först någon timme efter bullbaket som jag började o få ont o då trodde jag det berodde på att jag hade ansträngt mig o därför gått o lagt mig, men den här gången gick det inte över utan det blev bara värre.

Precis som TikTok tycker jag det är konstigt att det är så många olika svar, man måste verkligen bli jätteduktig på o lyssna på sig själv, ngt jag aldrig varit särskilt duktig på.

Läste någonstans att i USA är dom mkt bättre på det här, vad säger dom där?

Dallis: Fick du reda på när du gjorde konseringarna vilka risker det fanns med det? Det enda jag kommer ihåg från min op, det är drygt tre år sen jag gjorde den var att läkaren sa att hon inte ville ta för stor del av tappen för att det kunde göra att jag fick svårare att bli med barn, men ingenting om att föda för tidigt så när jag väl blev med barn så tänkte jag ju inte mer på det, för jag hade ju inte haft några problem med den biten. Iofs har jag en väns mamma som också gjorde en konisering men för henne blev det tvärtom, hon hade svårt o öppna sig istället. Så så kan det också gå. Skönt o höra att du ändå kan leva på rätt normalt. Jag har ett sånt jobb att jag kan jobba hemifrån så det kommer jag att se till o göra så mkt jag kan. Jag har inget tungt jobb (sitter på kontor med pappersarbete) men jag har en jobbig resa till jobbet, med tåg o buss o allt vad den stressen innebär. Men hur klarar man av o inte ha sex på flera månader? Man ska undvika orgasmer också? Hmm, det kommer nog o bli den största utmaningen, hehe

Schäfer:Oj, två änglar, hur kommer det sig att du inte fick cerklage preventivt efter första gången? Hade du ngn infektion då? Bara tanken att behöva gå igenom det här sorgearbetet jag sitter med nu en gång till får mig ibland att undra om jag verkligen vill testa en gång till, om jag verkligen vågar att riskera att bli så här ledsen igen. I mina mörkare stunder har jag ibland ångrat att vi ens satte igång med bebisverkstaden, för hade vi inte gjort det så hade vi inte suttit här idag, men då hade jag ju också missat alla de insikter jag fått under den här tiden.

Dallis: Tack för att du delade med dig av din historia! Verkar vara kutym på att inte säga något förrän det händer. Jag frågade ju min läkare om varför jag inte hade fått veta något innan o hon svarade att det är många idag som gör konisering o i de allra flesta fallen så går det bra, så det blir lite som trial and error. hon berättade även att förr satte man cerklage på alla kvinnor som var koniserade, men har slutat med det idag för att många anser att cerklaget gör varken till eller från. en på jobbet koniserades i somras o hon har berättat att de hade sagt att man löper en liten högre risk att föda för tidigt, så det verkar som om de ändå börjar o informera lite om riskerna nu iaf. Min läkare sa också att man inte vill göra blivande mammor oroliga då man ändå är orolig konstant... ja men det är ju trevligt o veta att man fick leva en stund lyckligt ovetande om vilken katastrof det var som var på väg....

Härligt Magda att det ser fortsatt stabilt ut!

Schäfer: Vilken förfärlig historia! hur många år sen hände allt detta? för det låter konstigt att inte göra allt för barnet när det föds friskt o levande...så var det ju med Wilton också, han mådde jättebra i magen, även om han var lite stressad när allt sattes igång, men han låg o boxades i magen hela natten o läkarna var så positiva, försiktiga men ändå positiva, det kunde ändå gå vägen när han hade såna starka livstecknen. o när han föddes slog inte hjärtat men de fick snabbt igång det o vi hörde honom tom o skrika  när de satte alla slangar i honom, men till slut gav han ändå upp för lungorna orkade inte. jag kan ändå känna att det är skönt att jag inte är ensam i mina tankar, det känns som om jag är den enda människan på jorden som inte gjorde allt för mitt barn, som inte krävde mer, inte var mer påstridig o det har jag haft så dåligt samvete över o känt sån skuld över, så även om det är en hemsk känsla är jag ändå "glad" över att det finns andra som känner likadant. Förstår dina känslor för sjukvården... om inte dom kan, vem ska man lita på då?

Hej alla fina!

Ser att det går framåt för er allihopa.. har suttit o smygläst ett tag nu, ville bara berätta att jag plussade i onsdags, så nu blir det några veckor av oro för o se om den lille stannar kvar i magen o sen börjar min cerklageresa också.. skulle ringa till specmvc i v 8 för o boka tid för operation...

tack! jo jag var här o skrev för några veckor sen, Thalis introducerade tråden för mig så har läst igenom det ni skrivit ända från början o så har jag hållit mig uppdaterad under tiden.. :)

tack, det är med skräckblandad förtjusning... än så länge mår jag bra, inget illamående eller trötthet, lite spänningar i brösten, spänningar över magen, lite trög mage, tendenser till halsbränna (redan!!) har väl känt ikväll att jag kanske har feber på gång.. har inte alls mått bra, frusit hela dagen o nu är jag nästan lite för varm.. eller så beror det på trötthet, har sovit för dåligt i veckan. har drömt alldeles för mkt om plus, bebisar, graviditeter, har haft svårt o skingra tankarna, vaknat stup i kvarten..

nu är det ju bara mest jobbigt att behöva gå o vänta...

Tack!

håller med dig i dina tankar, så tänker jag också, att jag aldrig kommer att få ta med mig ett levande barn hem. vi blev gravida i nov förra året o nu är jag gravid igen o fortfarande finns inget levande barn här hemma...det blir väldigt långa graviditeter...

jag fattar inte heller vart de senaste fem månaderna har tagit vägen, många gånger har jag bara existerat o varje dag har solen gått upp, det känns nästan som om tiden mellan nov-okt inte har existerat alls, hur vi plussade, hur vi berätta på nyårsafton för våra vänner att vi skulle ha barn, illamåendet jag kände i början, den chockerande förlossningen den där kalla dagen i maj, ögonblicket när jag fick hålla wilton för första gången, o han somnade in på mitt bröst strax därefter, begravningen, sorgearbetet, vägen tillbaka o så plusset igen. det känns så konstigt att det är mitt liv..

ja, hur ska man kunna slappna av o bara vänta på sitt barn när man har det här bagaget? för o klara det måste man ju vara en robot eller något annat som inte kan känna...