Cerclage?

jag kan nog säga att även om jag har samma man till denna bebis som till Wilton så har han nog inte riktigt kunnat förstå ändå.. det syns ju inte på en att man inte är okej, att det är ngt med kroppen det är fel på. Visst har han varit orolig, men inte alls på långa vägar så orolig som jag varit. Även om han nu säger mkt oftare att jag ska ta det lugnare än jag gör. Tror det har o göra med att de upplever ju inte graviditeten som vi gör, de känner inte bebis i magen, de känner inte av ryggvärken, eller magontet eller hur det spänner i underlivet.. så det klart att det inte är lätt o förstå, de vet ju inte hur det känns i kroppen. Jag vet att jag ibland har sagt till honom när jag har ont någonstans o han vet ju inte vad han ska svara, om det är normalt o känna så eller inte... så han kan ju aldrig lugna mig när jag väl börjat o noja.

niini: ja, lite konstigt att prata om det när allt det andra hände samtidigt.. då förstår jag att du inte kommer ihåg vad som sas.. o det är ju några år sen nu ju också.. men det är nog bra om du ringer till spec själv också så att det snabbas på om du nu skulle få cerklage eller ngn annan typ av kontroll. hoppas bara att de som svarar där är trevligare än de som svarar på den spec jag tillhör..

förresten så låg jag på Akademiska några dagar för ungefär två månader sen. Blev inlagd för jag hade täta sammandragningar o jag skulle ha blivit flyttad till linköping (mitt hemsjukhus är kalmar) men det var fullt där så vi fick åka med ambulansflyg till Akademiska, där vi låg i fem dagar innan jag blev flyttad till Linköping, där jag låg i nästan fyra veckor innan jag fick komma hem till Kalmar. Kände mig i väldigt trygga händer på Akademiska, de var väldigt kunniga o omtänksamma..

niini: nä, man fattar nog aldrig helt, men det är nog inte meningen att man ska det heller, för man överlever nog inte om man skulle förstå allt till hundra procent. det är ju ett trauma det ni också gick igenom, även om er son överlevde, men ni har fått kämpa ni också. Wiltons ettårsdag var ju i måndags, så det väcker ju en massa känslor, när man ser tillbaka vart man befann sig för ett år sen. jag var totalt okontaktbar då för omvärlden o idag ett år senare, är jag gravid igen o allt är så annorlunda... jättekonstigt

hehe så där var sambons farmor också.. "du är väl ute o går nu när det är så fint väder ute" sa hon när hon var hemma hos oss när våren började göra sitt intåg.."Äh nej, det är jag inte?".. "Men det kan ju inte vara bra, röra på sig måste man ju göra".. två dagar senare blev jag inlagd...

nä, det är sant.. det är ändå bra att vi på ngt vis reagerar olika.. jag blev ju helt apatiskt efter att Wilton dött, men min sambo blev tvärtom, han gjorde saker han aldrig brukade o göra frivilligt, städa, laga mat, tvätta.. han höll igång o fixade med allt så hemmet inte förföll.. jag sket i vilket.. han hanterade förlusten genom att gå vidare, se framåt.

o så har det varit den här graviditeten också.. han har försökt o se framåt.. visst har han varit mer försiktig, han har inte velat köpa hem några nya bebissaker för tidigt. det är inte förrän nu de senaste veckorna som vi börjat o köpa saker till bebis...

jag är väl mest rädd att han inte bearbetat förlusten av wilton o att den liksom kommer när den här bebisen kommer.. är så rädd att han ska bli deprimerad eller så, han är ju inte den pratsamma typen direkt.

tråkigt att er relation inte höll, men separationen kanske inte hade ngt o göra med den resan ni varit med om?

är det här din nya mans första barn?

niini: jag är beräknad 21 juni, så är nu i v 34+!  på måndag ska jag till läkaren o planera in borttagande av cerklaget. med tanke på att jag började o öppna mig i v 25 så är det fantastiskt att jag fortfarande har kvar bebis i magen! min mormor har också varit mer försiktig, hon förlorade sitt första barn på 60-talet. Iofs tror jag att sambons farmor också förlorat ett barn, men jag tror hon har glömt bort sin egen sorg, hon börjar o bli rätt gammal o hon är inte direkt den ömsinta personen.

jag skuldbelade mig själv också, men jag lyckades med stöd från sambon, vänner, sjukhuspersonal o kurator komma över den skulden ganska fort. jag hade aldrig kunnat förutse det som sedan hände. idag känner jag ingen skuld över det som hände, utan bara mer en sorg att han inte är med oss längre. jag tror att hans syskon som ligger i magen hjälpt mig en bit på vägen. vi bestämde ju i det ögonbilcket han somnade in på mitt bröst att vi så snabbt som möjligt skulle försöka o bli gravida igen..

niini: verkligen jättetråkigt att det blev som det blev. jag var jätterädd att jag o min sambo också skulle gå åt olika håll. att vi skulle sluta prata med varandra, att han skulle tycka det är mitt fel det som hände.. att vi båda skulle sörja så hårt att vi aldrig skulle hitta varandra. vi har aldrig någonsin gått igenom en kris.. typ aldrig ens bråkat så jag var rädd att det skulle bli för mkt.. men vi kom ännu närmare varandra o nu är jag rätt övertygad om att så länge det finns kärlek så klarar vi vad som helst!

men samtidigt som det är tråkigt med ditt ex så är det ju lika roligt att du funnit kärleken på nytt o att ni ser framåt mot nya äventyr!

niini: nä han skuldbelade aldrig mig.. han sa ngt väldigt fint.. "om det är ditt fel är det lika mkt mitt fel" jag fattade inte hur han kunde säga så "jag var alldeles för naiv, visste inte att det kunde gå så här, jag tog alldeles för lätt på det" fortsatte han. där någonstans kunde jag lägga skulden bakom mig.

vilken romantisk historia: att ni fick varandra till slut :)

jag var också naiv.. jag trodde bara det kunde hända saker fram till v 12 o sen var veckorna däremellan fram till v 40 en transportsträcka..

ta upp att du har en prematurfödsel bakom dig o att du aldrig fått ngt svar på varför han föddes så tidigt. att du är gravid igen o är rädd att samma sak ska hända igen. ta upp att du har läst om cerklage o fråga hur de ser på det. man får nog vara rätt rak. ja läkare är knepiga. men om du skulle få en läkare som du inte känner förtroende för kan man alltid se till o få ngn annan. jag fick det. min första läkare hade ingen koll allt, satt o grät på jobbet för hon sa tvärtom mot vad många här i tråden sagt. uttryckte mitt missnöje för min kurator o sen har jag knappt bhövt träffa henne. o det kom även fram att hon inte hade ngn koll öht. vi med cerklage har många fått kämpa o höja rösten o ifrågasätta.