Löpartråden 13

Jag har ju varit mer eller mindre infektionsdrabbad ända sen midsommar så jag vet inte hur det känns att vara frisk längre tror jag. Hade ju nåt i kroppen förra veckan innan loppet. Bär ju också med mig massa psykiskt bagage efter att ha varit mm från att separera (en obehaglig affär) i vintras och nu den aggresiva leverfläcken hos min man. Kroppen och framför allt själen är nog rejält slitna tror jag... Vill inte ta träningsuppehåll igen eftersom det på många sätt är träningen (och ett roligt jobb)  som håller mig uppe. Men du har säkert rätt - vila en dag till och se vart det tar vägen är nog bäst ...

Jag har ju glömt att berätta! Jag var ju ute och sprang i söndags, trots det onda ryggen som blivit en aning bättre i alla fall. Det började bra med att jag inte fick igång gps:en. Istället startade jag bara tidtagning pch pluggade in radiosporten och lite allsvenskan och superettan. Jag bestämde mig för att springa 20 minuter åt ena hållet och sen vända. Förutom en liten vilsespringning (nej, jag kan inte skilja på höger och vänster och sprang således i en cirkel) var det helt underbart. Jag var ute i 45 minuter och bara njöt. Benen trummade på och andnigen likaså. Jag har ingen aning om hur långt eller hur fort jag sprang men det gör ingenting.

På sista tiden har jag glömt bort vad löpning egentligen handlar om för mig. Istället har jag jagat tider, blivit stressad om jag springer för långsamt och mest tyckt att löpning har varit pest och pina. Nu var det som det ska. Avslappning och njutning! Och så minns jag också varför jag avskyr att springa lopp

Iseika: Vad härligt - och viktigt - det låter. Att bara få låta löpningen vara den avkoppling och lisa för själen som det kan vara. Det tappas lätt bort när man går in i "loppsäsong".

Mae: det låter verkligen som att du behöver vila, men även lugn träning är ju en sorts vila, inte minst för huvudet. Ta det försiktigt och känn efter!

Iseika: låter härligt! Och det gläder mig lite att det finns fler med lika kasst lokalsinne som jag

Sprang långpass på tre timmar på Skåneleden i lördags (jobbigt, konstigt nog, haha), kände mig som ett vrak hela söndagen, "kompenserade" med dubbla pass igår (lugn skogslöpning på morgonen och hårda rullskidintervaller med min klubb på kvällen). Känner mig rätt mycket som ett vrak idag också, men ikväll blir det ett lättare pass med löpskolning och kanske, kanske, eventuellt några backintervaller. Får se vad det blir av det.     

PerG: I mitt fall handlar det om prestationsångest. Det har jag nämligen vad gäller det mesta jag gör men löpningen har varit hyfsat förskonat från det. Löpningen har varit min ventil. Det har varit jag, musik, skogen och tankar som fått flyga fritt, utan behov av att vara "bäst". När jag började ta tid och mäta sträckor var det bara kul men rätt snart byttes det roliga mot prestation. På senaste tiden har jag mest varit stressad av att springa. Varje runda handlade bara om att slå den föregående och gjorde jag inte det var det en meningslös runda.

Till saken hör att jag har reumatism och således en bråkig kropp. Ena dagen funkar kroppen perfekt för att nästa bara värka och inte alls vilja fungera. Det glömde jag också bort i jakten på prestationer. Andra kan ju, varför kan inte jag resonerade jag. Jag glömde det lilla momentet att alla andra inte lever med ständigt inflammerade leder och andra "trevliga" symptom ;)

Är det någon mer som ska springa Lidingöloppet på lördag förresten!?

Håller på och packar och funderar på vad man behöver ha med sig. Känns alltid lite pirrigt att genomföra nya lopp första gången när man inte vet exakt hur logistik m.m. fungerar.. ;)

Är det någon som sprungit tidigare som har tips om vad man bör tänka på runtomkring?

Per: Jag springer också på lördag!

Det du ska tänka på är att du har väskinlämning/busshållplats ca 1.5 km från startområdet. Se till att vara ute i god tid, först får du ta t-bana till Ropsten, sen är det buss ut på Lidingö, och det är tjockt med folk när det börjar dra ihop sig för start. Kissa i skogen när du går mellan Lidingövallen och startområdet, det är sjukt långa köer till bajamajorna.

Sedan har du en kasse för överdragskläder, den får du ta med dig in i startfållan och den slänger du i ett stort traktorsläp, sedan körs den till målgången. Detta är dock enbart överdragskläder.

Jag har ju mött man och barn i målfållan en gång, det är en hel del aktiviteter i målområdet, men jag var helt färdig och vi begav oss hemåt, så jag vet inte hur barnvänligt det är, kolla på Lidingöloppets hemsida! Förbered din fru på att det kommer att vara trångt när ni väl ska inåt stan igen, det löser sig såklart, men det är många som vill med bussarna samtidigt och trötta löpare är väl inte alltid så hänsynstagande. Sen är det ju olika hur man upplever folkmängden, jag är lite lätt folkskygg emellanåt, så jag reagerade på det.

Lycka till!

Iseika: Jag förstår att det blivit en press att alltid ha klocka och mäta tider och sträckor, jag är egentligen mer för att springa på känsla, men så är jag också besatt av statistik och att föra dagbok. I början var jag precis i det som du beskriver, att man hela tiden vill förbättra sina tider, men efter ett tag så har det mer blivit att handla om att jämföra känsla kontra fart.

Något jag hade stor hjälp av var ett personligt träningsprogram, när jag började med det sprang jag helt plötsligt färre km och ofta långsammare än jag gjort innan, men betydligt mer varierat, och då spelade inte tiderna så stor roll längre. Tror också att man släpper prestationskraven när man varit igång och sprungit under en längre tid, då inser man det omöjliga i att hela tiden springa snabbare.

Samtidigt håller jag med Per om att mäta distans och hastighet också kan trigga till att springa ur sin bekvämlighetszon och låta det bli riktigt jobbigt. Om man har som mål att bli lite snabbare måste man göra en del pass som är jobbiga, men det är också kul och inspirerande att utmana sig själv.

Per: Kattstugan är en mästare på att springa långt och lugnt och hon loggar sällan distanser utan tittar på hur länge hon varit ute och sprungit.